Avliva djur- ska man vara med?

Har precis suttit och läst ovanstående frågeställning på ett hundforum och jag blir alltid lika arg när jag läser de svar ”man” brukar få när denna fråga ställs.Svaret som brukar ges ”som ett brev på posten” är nämligen i många fall att man ska vara med vid avlivningen och argumenten som anförs brukar vara:

1. det är man skyldig djuret- vilket djävla dravel rent ut sagt anser jag…

2. man kommer annars att ångra sig – hur kan andra människor veta det undrar jag…

3. det är en ”fin” upplevelse- jasså…tycker alla det tro ifrågasätter jag…

Min personliga åsikt i frågan är att man ska känna efter SJÄLV och inte lyssna på vad andra råder en till och kanske ger en dåligt samvete för.

Alla reagerar inte enligt samma mall och definitivt inte inför en så allvarlig sak som en avlivning och det som känns helt ok för någon kan vara värsta traumat för någon annan.

Man ska INTE behöva ha dåligt samvete för att man inte närvarar vid en avlivning- man mår dåligt nog ändå, det är min uppfattning.

Om man vet/ tror att man kommer att klara av att vara med eller rent av VILL vara med ska man givetvis vara det.

Men är man väldigt tveksam så kan man lika gärna låta bli och hellre be någon man litar på att hjälpa till i denna sista stund.

Jag är fullständigt övertygad om att djur inte är medvetna om att ”nu ska jag bli avlivad” och det viktiga tror jag därför inte för ett djur är att just ägaren är med utan att den får somna in lugnt och utan stress.

Människor utsöndrar ju stresshormon om inte annat och att ligga/ stå bredvid sin halvt hysteriska, storgråtande ägare tror jag inget djur mår bra av.

Jag har själv sett hästägare på detta vis inför en avlivning och anser som sagt att det varit bättre om de stannat hemma.

Själv har jag varit närvarande då min schäfer Ketty avlivades- inget jag ångrar men heller inget jag ville göra om med de 2 därpå ägda hundarna.

Hur jag kom hem efter avlivningen av Ketty är än idag en gåta- att jag inte körde ihjäl mig med tårarna sprutande ur ögonen på väg hem var nog mer tur än skicklighet.

Menelli, min första häst, körde min dåvarande pojkvän till slakt och med Heron hade jag långtgående planer på att vara med ända tills det återstod några dagar.

Då insåg jag att jag inte skulle klara av detta på ett bra sätt utan bad i stället en anställd på polisrytteriet (som ridskolan delade stall med på den tiden) som tyckte om och kände Heron väl att hålla honom då det var dags.

Hur jag kommer att göra om jag i framtiden behöver avliva något djur kan jag inte svara på idag och det är inget jag vill fundera över heller.

Men som sagt; ni som är tveksamma- ta beslutet själv och låt inte andras åsikter tvinga er till något ni inte vill eller som inte blir bra för ert djur, så tycker jag.

16 kommentarer Skriv kommentar

  1. Anna-Kajsa

    Jag håller med dig helt och hållet i den här frågan! Jag har hållit andras hästar, men inte mina egna. Däremot har jag sett till att det gått bra till för hästen. Den sista, Axeline, hade jag haft i 17 år. Henne körde jag in till djursjukhuset en tidig morgon, och jag tyckte att de var fantastiskt duktiga på att förstå att man inte var upplagd för byråkrati i det ögonblicket. Man är skyldig sina djur att ta beslutet att avliva dem när det är dags, men jag har väldigt svårt att se att man är skyldig att själv vara med. Det är nu 25 år sedan jag tog beslutet att ta bort min första häst, jag var 16 då – och jag kan lugnt säga att jag aldrig ångrat att jag inte var med.

    Svara
  2. Birgittas hästsida

    För att veta vad som en gång skulle vänta med Heron ”övade” jag genom att hålla några hästar på ridskolan vid slakt och betraktade det hela på håll också vid flera tillfällen.

    Den slaktare vi anlitade, Kjell Feldt, anser jag var ett superproffs ut i fingerspetsarna och därför kände jag ingen oro när det väl var dags.

    Denne man borde vid närmare eftertanke ha någon form av pris för att ha skött ett säkert många gånger svårt arbete så bra under så otroligt lång tid.

    Svara
  3. Anonymous

    Vi avlivade vår ponny för en vecka sedan, och aldrig i livet att jag skulle utsätta mig för det, att vara närvarande. Som tur är hjälpte stallägaren oss med det.

    Svara
  4. Aramis - En dressyrblogg

    Klokt inlägg. Jag har faktiskt ibland funderat (det gör man ju av förklarliga skäl) hur i herrens namn jag ska göra den dag vi måste tvingas ta bort vår älskade hund (eller för all del häst). Jag kan idag inte tänka mig något värre – än att sitta med och beskåda denna rena terror (för det är ju precis vad det är, när man måste bli av med en högt älskad individ).

    Svara
  5. Cecilia

    Håller med Birgitta, det ska man SJÄLV ta ställning till, absolut. Beror lite på djuret oxå tror jag. Som min gamla hund(Milou) t ex, hon var verkligen en enmanshund och skulle vi åka på semester utan henne och mina föräldrar hade henne så slutade hon att äta efter någon dag och åt inte förrän jag kom hem, hon var så väldigt hårt knuten till just MIG och jag till henne. Att skicka iväg henne med någon annan hade jag aldrig kunnat utsätta henne för och jag ville absolut vara med själv.

    Däremot när foderhästen(Greven) skulle avlivas så skulle jag absolut vara med och det var jag. Grejen var bara den att Feldt då lyckades sätta bultpistolen lite snett i huvudet på hästen och resultatet blev att jag blev fullständigt nersprutad med blod. Det minnet lever kvar i mig och kommer alltid att finnas där när jag tänker på den hästen och då kan jag känna att det hade varit bättre att INTE vara med.

    När vi avlivad vår ponny för två år sen så följde jag med men min bästa kompis gick in med ponnyn. HOn hade fodrat henne och släppt ut henne var morgon och kväll och kände henne väl.

    Min nuvarande häst är 24 år och jag har haft henne sen hon var 7 år. Hon är enmanshäst och också hon väldigt knuten till mig och litar inte på andra, inte ens min dotter. När det är dags för henne tänker jag vara med-för HENNES skull, inte för att jag känner mig skyldig att man MÅSTE göra det.

    Svara
  6. Jessica

    Den här diskussionen känner man ju igen. Själv skulle jag aldrig drömma om att ifrågasätta någon som inte vill vara med på en avlivning. Folk blir ofta lättade om man frågar om de vill vara med eller inte- det anses som förskräckligt om man inte vill och därför så vågar de inte säga detta själv till veterinären! Det är, hur man än ser på det, ingen ”fin stund” för någon, anser jag, det är en hemsk stund rent känslomässigt! Ibland är människor lättade efteråt- detta anses också vara fult- varför? Om Ditt djur mår dåligt eller är gammalt- då är det normalt att känna lättnad över att det inte behöver lida mer, tycker jag. Det behöver inte betyda att man har valt den ”lättaste vägen”. Jag tror tyvärr att åsikten att ”man är skyldig” att vara med kommer från någon som tillhör gruppen som förmänskligar sina djur lite för mycket. Ibland vill hela familjen vara med, och ibland vill ingen vara med- så är det och så måste det få vara. Oj vilket långt inlägg. Jag menar egentligen bara att jag håller med Birgitta ;-)…

    Svara
  7. Birgittas hästsida

    Människor som säger att man är SKYLDIG sitt djur det ena eller det andra anser jag förmänskligar djuren på ett helt galet sätt.
    I min värld är det trots allt, och ska vara, skillnad på människa och djur.  
    Visst har man skyldigheter som djurägare, absolut, men det får ju finnas någon måtta på hur långt dessa skyldigheter ska sträcka sig.

    Svara
  8. Anonymous

    Det här är lite svårt, men viktig ämne. Kan täkna mig att det är olika på olika djur slag… HAr varit tvungen att ta bort flera av mina älskade katter och de flesta har jag varit med på. Det är bara två av 8 som jag inte varit med när de avlivats. Den ena av dem blev hastigt sämre när han var inlaggd och för att han inte skulle lida i onödan så tog de bort honom, med mitt godkännande, medan jag var på jobbet. Den andra hade jag inte möjlighet att vara med på, men det var min mamma.

    För mig har det känts riktigt att vara med när de tagits bort, mest för min egen skull. Första katten var jobbigast, min älskade Lotus, saknar honom fortfarande efter 11 år. Då var ju allt nytt, jag visste inte hur det gick till, och han blev hastigt dålig och det gick inte att ”rädda” honom. Övriga katter har faktiskt känts bra att ha varit med om. De har lungt somnat in i min famn, en del spinnandes så länge de varit vakna nog. Att få smeka deras mjuka päls in i det sista har känts så viktigt för mig personligen. En katt är ju ett ganska litet djur. Om jag hade en häst, vet jag inte om jag skulle klara av att vara med… Hur det blir när någon av mina hundar måste tas bort återstår att se. Den första blir säkert värst, precis som med katterna, sedan vet jag hur det går till och kan känna mig lugn, men ledsen så klart…

    Görel

    Svara
  9. Anonymous

    Jag har lite dåligt samvete för att jag INTE är ledsen över att vår ponny är borta, men det var så mycket krångel det sista, så det är faktiskt en lättnad.

    Svara
  10. Birgittas hästsida

    Anonym:
    JAG förstår dig men sådant är ju lite tabu att säga/tänka i vissa kretsar som anser att man till varje pris, kosta vad det kosta vill (och då menar jag inte enbart i reda pengar) ska hålla liv i sina djur.

    Svara
  11. annakarlegard

    Jag har varit med när mina gamla hundar har avlivats. Fruktansvärt jobbigt men uthärdligt. Däremot klarade jag inte att vara med när en valp som jag hade fött upp visade sig ha ett medfött hjärtfel. Hon var bara åtta veckor o så full av liv. Även om jag visste att hon var sjuk eller skulle bli så hade det inte börjat visa sig ännu.

    Kommer inte kunna vara med den dagen min häst måste tas bort. Vill inte ha det som sista minne av henne.

    Skulle aldrig dömma någon som inte ville vara med vid avlivningen av sitt djur. det är en traumatisk upplevelse och inte blir det lättare med åren.

    Svara
  12. Pernilla

    Jag fick avliva min älskade katt igår. Hon blev 12 år. Hon hade njursvikt av den svåra graden. Jag var inte med vid avlivningen för jag var så ledsen och kände att det var bäst för katten annars skulle hon få vänta 10 min till innan jag kunde vara på plats. Men visst kan jag känna att jag kanske borde ha varit där för henne. Jag saknar henne så otroligt mycket

    Svara
      • Pernilla

        Jag hoppas att jag gjorde rätt. Jag ringde till veterinären idag och frågade om hon var lugn och det var hon. Hon sa även att jag kanske skulle ha stressat henne om jag hade kommit dit så ledsen.

        Svara
        • Birgitta

          Det är faktisk en sak som jag tror att en del djurägare glömmer/ förtränger/ struntar i: att de faktiskt mycket väl kan stressa upp sitt djur genom sin enorma sorg där man kanske gråter helt hysteriskt och liksom inte alls är sig själv. Det tycker i alla fall jag att man kan bespara sitt djur och har varit anledningen till att jag inte har varit närvarande de flesta gångerna.

          Svara
          • Pernilla

            Tack för svaren. De hjälper mig lite att komma över paniken att jag ändå inte var där. Det är nog bara vi människor som tror att djuren mår bäst av att ägaren är där. Djuren tänker nog inte så

Skriv en kommentar

XHTML: You can use these tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>