När fegisar kommunicerar, del 1

Denna veckas bloggserie (i 3 delar) har sin upprinnelse i något som hände i veckan; en stallkamrats vuxna medryttare ”sade upp sig” via sms och detta satte igång mina tankar kring hur vi idag kan välja att kommunicera.
 
I den första delen tänkte jag ta upp ett fenomen som jag redan har berört i tidigare blogginlägg, ”stallanslagstavlan”- den feges sätt att agera Mini-Hitler tror jag att jag har kallat den till en stallkamrats stora nöje (vinkar till My).
 
I den andra delen ska jag skriva om hur man kan fegis-kommunicera via sms och i den tredje delen tar jag upp hur man kan gömma sig på internet, i bloggar och mail.
 
Men om vi börjar med stallanslagstavlan så finns det alltså personer som verkar få utlopp för många inre spänningar genom att trakassera andra med diverse budskap på denna tavla.
 
Det man inte vågar säga ”face to face” skriver man glatt (?) på tavlan och så hoppas man på önskad effekt, så tolkar jag många gånger det skrivna ordet där.
 
Jag har tyvärr egen mycket trist erfarenhet från stall-tavlemarodörer och det är väl kanske därför ämnet ligger mig varmt om hjärtat.
 
Vi hade tidigare en inackordering som verkade ha som någon form av mission att sprida pekpinnar via tavlan och det gick så långt att jag började känna obehag när jag hoppade ur bilen framme i stallet, tänkande: ”vad är det den här gången”.
 
Det ska sägas att jag i de absolut flesta fallen inte var berörd/ brydde mig om vad personen hade klottrat ihop men icke desto mindre kände jag en enorm irritation varje gång nya uppmaningar och klagomål var författade.
 
Det hör till saken att det inte bara var ”allmänna” upprop som personen tyckte borde stå på tavlan typ ”glöm inte att sopa efter dig” (som om folk gjorde detta med vilje) utan ibland var det namngivna personer som fick sig en känga till allmän beskådan i stil med ”Ulla, du får inte ……” (vad det nu var personen tyckte att Ulla inte fick göra).
 
Hade STALLÄGARNA lämnat diverse budskap på tavlan hade jag tagit till mig dessa på ett helt annat sätt men när inackorderingar hittar på egna regler som personen tycker att vi andra ska följa- tja…då blir i alla fall Birgitta, 12 år bara just 12 år med den barnslighet DET innebär.
 
Birgitta, snart 44 har dessutom ingen lust att bli tillrättavisad som en barnunge av någon som ser sig själv som en självpåtagen ordningspolis och som inte har sina krav/ idéer sanktionerade hos stallägarna.  
 
Vad jag skulle önska med en stalltavla är att man använder den med förnuft!
 
Tavlan kan tex (tycker jag) gärna användas till att muntra upp övriga inackorderingar (”ta gärna av äpplena i den gröna påsen”) , till allmän viktig information (”imorgon kommer ridhuset att vara avstängt från klockan 9 till 16) eller om man undrar något (”har någon sett min svarta grimma”).
 
Har man däremot NEGATIVA spörsmål/ issues med en enskild inackordering så tycker jag att man antingen tar detta med personen när man träffas eller så ringer man, alternativt skickar ett sms.
 
Om jag tycker att Stina sopar gången dåligt eller låter sina grejer ligga framme överallt så är det inget som hela stallet behöver läsa på tavlan- det är i alla fall min bestämda åsikt.
 
Och skulle man inte få gehör hos Stina om man ber henne sopa bättre och hålla ordning på grejerna- tja då är detta någon som jag anser att man får lyfta till stallägarna som i så fall får säga till Stina om DE tycker det är befogat och alltså inte heller då något som man ska kladda på en stalltavla.