Lördag- mer vind i seglen

Dagen inleddes med en dressyrpass tidigt på morgonen där jag fortsatte med de övningar vi ägnat oss åt hos Ebba i torsdags.

Att galoppera på små volter och i samlat tempo verkar ganska lösgörande på min gosse och de 15 sista minuterna av passet undrade jag faktiskt var han tog vägen för då satt jag plötsligt på en häst som dansade fram i en mäktig trav- det KAN inte ha varit Archie som åstadkom detta ”bara sådar” :)!

Skämt å sido men jag var väldigt nöjd och vill gärna ha mycket mer av detta, och oftare!

När alla pojkar var utsläppta i var sin gräshage och jag hade fixat med min utrustning, foder och lite annat åkte jag hem för mer ”fix”- denna gången i trädgården.

Maken och jag ägnade 2 timmar åt att försöka få fason på gräs, löv och annat och med tanke på den mycket hårda vinden var det närmast att betrakta som ett Sisyfos-arbete att ägna sig åt just lövkrattning.

Jag brukar säga att 2 sysselsättningar lämpar sig väl för livstidsdömda; mockning av spånboxar och lövkrattning för i båda fallen tar arbetet i princip aldrig slut- det finns alltid fler löv som singlar ner precis när man tror att man är färdig och fler bajsbollar som gömmer sig i spånet!

På eftermiddagen belönade maken oss med hämtmiddag från Staffanstorps enda (tror jag) restaurang och därefter körde jag till stallet för att släppa ut Arch och Ri i hagen en andra gång.

Visserligen blåste det fortfarande otroligt mycket men varken Arche eller den mer än dubbelt så gamle (16) Ri bryr sig om sådana petitesser som lite vind i håret och både Liv och jag är av uppfattningen att hästar (oftast) står och hänger bättre i en hage än i en box.

En vän till mig brukar säga att varje meter som hästen går i hagen är att föredra framför att stå i en rörelsebegränsande (vilket långt ord…) box och jag kan inte annat än instämma.

Efter att ha sagt Adios till gossarna åkte jag och Soya till Dalbys naturreservat som med tanke på vädret (läs: blåsten) kändes som det bästa alternativet för promenad eftersom man där kan gå en hel del i skog.

Som vanligt och säkert en del på grund av de hårda vindarna mötte vi nästan inte en människa på vår timmeslånga promenad, de enda vi såg var några människor på håll som såg ut att leta efter svamp (eller möjligen några kvarvarande björnbär) och en kossa som hade kommit lite ifrån sin flock.

Vad gällde kon verkade Soya snarare lite rädd för den än att hon ville jaga den, det var inte som då vi gick samma runda när hennes syster Zahra var på besök och hon (Zahra) plötsligt for iväg efter just en ko. Zahra hann inte springa långt innan ägaren Görel kallade tillbaka henne men sedan dess har jag funderat över vad Soya skulle göra om hon mötte en kossa på nära håll- nu vet jag :)!

Några mogna björnbär finns knappt längre och med min närsynthet skulle jag väl inte se en svamp om den så hoppade upp i pannan och bet mig. Och skulle jag hitta någon skulle jag ändå inte våga äta den – sååå uppmärksam var jag inte på biologilektionerna!

Av dagen återstår att ligga och läsa i soffan tänker jag. Liv har precis sms:at att ”öken” (vår ton gentemot varandra och våra djur får nog folk som inte känner oss att titta lite konstigt) är inom lås och bom, dvs återbördade till sina boxar utan att ha blåst ut från hagen, så dom behöver jag inte tänka mer på förrän i morgon bitti.

Detta är nog en av mina sista ”skördar” för i år.
I Dalbys naturreservat var det nästan vindstilla tack vare skogen.
Mimmi ”går på plankan”.
Både jag och Soya tycker mycket om att gå i skog. Jag för att luften är så skön och Soya för att det finns så mycket att lukta på.

Under en timme hinner hon stanna och ”kissa” säkert 10 gånger- värre än den mest revir-märkande hanhund och visste man inte bättre skulle man tro att hon led av värsta urinvägsinfektionen.

Jag klättrar över och Soya kryper under staketet :).
Många björnbär såg vi men de flesta var röda.