Varifrån kommer uttrycket att man ska ramla av minst 100 gånger innan man blir en bra ryttare?
Var hästar kanske mer opålitliga förr (för detta uttryck har florerat så länge jag kan minnas)?
I min värld är man en ryttare med extremt dålig balans alternativt rider man på just mycket ”dumma” hästar för att lyckas med bedriften att ramla av 100 gånger- eller vad säger ni?
kan ju bero på att man då antagligen ridit rätt länge och borde lärt sig en hel del 😉
Alt hittat galenpannor och tvingats lära sig snabbt *S*
Fast frågan är hur BRA man lär sig att rida på ”galenpannor”.
Att man får en bra balans/ blir sadelfast (till slut): absolut.
Men att rida BRA (skickligt) tror jag framför allt att man lär sig genom att rida på läromästare och/ eller hästar som har lätt för sig och där man själv snabbt ”får in känslan”.
Ska banne mig fråga Ebba imorgon hur många gånger HON ramlat av:)!
Jag. tycker 1 avramling per år är lagom. Opps! det betyder att det snart är dags igen…
bara för att det är en galenpanna behöver det inte betyda att det är en dålig häst. Dåliga hästar har ofta konformationen emot sig och, framförallt, sakna energi. GAlenpannorna brukar ha en hel del energi att jobba med, bara det att det kokar över ibland 😉
Så nej, jag hålle rinte med dig. Vet mågna som lärt sig helt enormt mycket på att rida ”svåra” hästar och som verkligen kan ta vara på en riktigt bra efter det. Just för att de lärt sig så mycket redan. Rida mediokert på en riktig tbra häst kan de flesta. Att rida hyfsat på en riktigt dålig kräver desto mer av ryttaren. När den ryttaren sedan hamnar på en riktigt bra häst kan det slå gnistor 😉
Ska kanske förtydliga vad JAG menar med ” galenpanna”= häst som främst försöker att få av sin ryttare på olika vis!
Ofta (tror jag) är det något fysiskt ”fel” på en sådan häst och jag vidhåller nog att sadelfasthet är det man FRÄMST lär sig- inte att rida snyggt eller att ”göra saker”- man har liksom fullt sjå med att hålla sig kvar.
Tack och lov är väl sådana hästar ovanliga idag- det finns så många lättare hästar att ägna sig åt så de gallras väl bort på olika vis.
Jag tror att de flesta som började rida som barn faktiskt lärde sig den hårda vägen med många avfallningar. Inte pga dumma hästar utan att man som barn var betydligt mer orädd/dumdristig och glatt gav sig på diverse mindre smarta drag. Tex hoppa barbacka på överpigg häst, ge sig ut i halv storm också det barbacka, diverse gymnastiska övningar på hästryggen (som inte alltid var så smart) osv, osv. Vi hade inga dumma hästar men trillade av titt som tätt ändå.
Det är väl ett sätt som vi människor bruka uttrycka oss på för att förstärka betydelsen.
-Jamen jag har ring tusen gånger idag och ingen svarar. Lite så.
Ett slag kraftyttryck.
Mimmis
Jag tror att uttrycket i första hand är ett sätt att trösta den som ramlat av – det är inte helt meningslöst eftersom det är en avramling närmre 100… Ska jag sen spekulera vidare kan det ju vara så att det ”förr” var så att ridskicklighet handlade mycket mer om just sadelfasthet än idag.
Mimmi, Petra och Anna-Kajsa:
Jag är nog benägen att hålla med er.
Att jag inte tänker på det här med hur ofta barn ramlar av beror säkert på att jag själv var hela 15 år när jag började rida.
Så själv har jag aldrig haft den där ”ponny-tiden” som många andra som började rida i unga år och där man också ibland var lite dumdristig utan att begripa bättre :).
Jag har en liten teori att det har att göra med att framförallt barn ska våga, och inte vara så rädda för att trilla av. Och som någon nämnde, att man inte ska känna att det var förgäves ifall man trillar av!
Själv började jag rida som 10 åring och det var 10 år sedan, och jag har trillat av typ 8 ggr – och har inga planer på att ens komma i närheten av talet 100 under hela mitt liv haha 😉
Från ngn med extremt dålig balans eller ngn som bara har tillgång till oinridna hästar!!