När det är dags för det svåraste beslutet

Har ni , liksom jag, stött på problemet med djurägare som själva inte tycks inse att deras djur borde få avsluta sina dagar på jorden?

Jag har tyvärr sett det flera gånger och även om jag absolut inte försvarar det, tvärtom, så har jag en viss förståelse för det.

Det tycks väldigt vanligt att både den egna avkomman (ens barn) och djur man äger för en själv framstår som långt mer världsunik, vacker, begåvad, you name it än för någon annan och likaså verkar man vara den sista till att se/ inse/ erkänna att/ om det skulle vara något ”fel” på ens älskling.

Jag har hört föräldrar skylla på att deras barn är ”sena” när det för alla andra i omgivningen står fullständigt klart att barnet har någon form av handikapp, jag har sett hundar som knappt kunnat GÅ av sjukdom/ ålder men där ägaren påstått att hunden bara har lite tillfällig träningsvärk osv.

Vid ett tillfälle frågade jag den slaktare som brukade ombesörja denna otrevliga syssla i vårt stall om det inte hände att folk väntade för länge med att avliva sina hästar och det kunde han verkligen skriva under på.

”Vissa får man inte ut ur boxen” minns jag att han sa.

Och hur ska man ”tackla” dessa blinda djurägare som inte förstår att de plågar sina djur?

Enligt min erfarenhet finns det nästan inget så känsligt som att ”angripa” någons djur och att föreslå det yttersta- att någon skulle DÖDA sitt djur- ja, det undrar jag hur man som LEKMAN kan göra på ett bra sätt?

Om en veterinär säger åt en djurägare att det är dags tror jag att de flesta ändå lyssnar och tar det föreslagna beslutet men om ”vi andra” skulle komma med samma förslag är min erfarenhet att risken är stor att öron stängs, att man blir ovänner och att man helt enkelt inte kommer någon vart.

Hunden jag berättade om i inlägget om stacklet (den som slet itu detsamma) är ett bra exempel tycker JAG på ovanstående dilemma.

Denna hund (en stor blandras) var vi flera som ansåg inte levde ett bra liv av många olika anledningar.

Hunden var exempelvis så aggressiv mot andra hundar att den aldrig gick att lita på och trots att den hade munkorg attackerade den till exempel min ena greyhound på ett sådant sätt jag på fullt allvar trodde att dess sista stund var kommen.

Vid det tillfället var det nog endast munkorgen och att ägaren lyckades springa fram till hunden och slå och sparka den det hårdaste jag sett någon sparka sin hund som gjorde att min hund överlevde och det var en mycket traumatisk upplevelse för både mig, min hund och den andra hundens ägare som efteråt grät förtvivlat över sin hunds beteende.

En tid därefter DRISTADE jag mig till att i EXTREMT FÖRSIKTIGA ordalag försöka plantera tanken att det bästa för hunden kanske vore om den fick somna in men trots det ”mjuka” sättet jag sa detta på slutade det hela med att personen tog så illa vid sig att jag var som luft för personen under säkert ett halvår eller mer trots att vi möttes dagligen.

Jag hade framfört den värsta åsikt man kunde tydligen och trots att min avsikt var god tog det alltså väldigt lång tid att reparera vår relation.

Sedan dess har jag varit tyst och inte sagt något till djurägare med på olika sätt sjuka djur, inte om de inte har frågat direkt förstås och då har jag alltid varit ärlig.

Men för mig är det ett dilemma, absolut, och jag hoppas att den dagen mina egna djur skulle bli så ”skraltiga” att det är dags att andra ska våga säga till mig om jag nu inte skulle vilja inse det själv.

5 kommentarer Skriv kommentar

  1. Anonymous

    Hej,hamnade här av en slump,följer dig numera,tycker du skriver bra,tar upp en del saker inte andra vill ta i.
    Har en granne som låtit sina hundar o 2 hästar ligga och självdö(i hagen!),jättesuck.Den sista hunden kunde inte resa sig upp om och när han hade dråsat ikull ngnstans,när hon hjälpt honom upp stod han och hela bakkärran bara vibrerade och ofta kunde han inte hålla blåsan utan det hamnade där han stod.Sa då till henne att det kanske var dax nu,fick till svar att de hade börjat fundera….jag hade tyckt så i 2 år,där ser man hur olika vi ser på saker o ting.
    Har man tagit sig an ett djur är det ens förbannade plikt att den dan djuret av en eller annan orsak…..,måste man ”leka” gud.
    Kan tilläggas vi umgås inte längre men hejar på varandra.Eftersom jag vid ett tillfälle sa vad jag tyckte,fick till svar att hon ansåg sig vara djurvän!!!!
    tack för ordet Anki i Blekinge

    Svara
  2. Birgittas hästsida

    Hej Anki!
    Kul att du hittat till och följer bloggen.
    Jag blir så ledsen när jag läser om din bekants hund men tyvärr är ju inte detta något unikt alls- tvärtom.
    Det finns många som kallar sig djurvänner men som i mina ögon främst är att betrakta som JÄTTE-EGOISTER!
    De vet att de kommer att bli ledsna när djuret lämnar dom och skjuter därför upp det in i det sista. Jag saknar faktiskt ord för vad jag anser om detta! Eller….egentligen saknar jag inte ord men det jag anser lämpar sig inte i tryck!

    Svara
  3. Anonymous

    Det är en djurägares plikt att se till så att ens djur inte lider i onödan. Men det är det svåraste beslut man kan ta. Att låta sin älskade vän få somna in. Har varit tvungen till det flera gånger, och har skrivit om det i kommentarer här också. Jag hoppas att jag inte väntat för länge, men ibland känns det som jag väntat någon vecka för länge. Katter som det här gäller, har en förunderlig förmåga att dölja hur de verkligen mår. Och sedan går det fort på slutet. Hur det är med hundar vet jag inte och hoppas jag slipper ta beslutet där länge än… Det jobbigaste har varit att ringa till veterinären, men efteråt har det känts bra och skönt när det är över. Av kärlek till djuret har jag släpt taget och låtit dem somna in. Att se dem må dåligt gör att jag själv mår dåligt. Sedan finns ju alltid sorgen där efteråt, men också alla glada minnen tillsammans med den älskade vännen.

    Hälsningar
    Görel

    Svara
  4. Anonymous

    Glömde lite i mitt tidigare inlägg. De flesta väntar nog för länge för det krävs mod och insikt för att ta beslutet. Mod för att det är ett slutgiltligt beslut som inte går att ångra. Insikt för att man måste se att det inte finns något mer man kan göra för sin älskade vän. Både mod och insikt måste infinna sig samtidigt för att man ska ta beslutet och det är nog där det brister. Insikten kan finnas men inte modet. Samtidigt kan modet finnas men inte insikten och det är nog då ägaren blir förnärmad och arg på någon som säger att nu är det nog dags. De har inte insikten om att det är dags.

    Hälsningar
    Görel

    Svara
  5. Birgittas hästsida

    Så sant Görel!
    Just det där med att det är ett oåterkalleligt beslut är nog något av det värsta.
    Risken finns ju att man i efterhand börjar tänka ”om jag bara….” och så sitter man där och fantiserar ihop olika scenarion där ens djur hade kunnat räddas/ bli frisk om man bara hade gjort det eller detta osv.

    Svara

Skriv en kommentar till Anonymous

XHTML: You can use these tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>