Månadsarkiv: september 2010

Fredag- jag fick nog!

Idag var det meningen att jag skulle träna för Ebba men jag bestämde mig i sista stund för att låta bli och låta henne rida i stället.

Jag är sedan en tid inne i ett uselt flow på alla möjliga plan och även om mycket var för sig kunde betraktas som småsaker som man kan avfärda utan vidare tankar så kan i alla fall jag någon enstaka gång känna att det är NOG!

Det har helt enkelt varit för mycket ”klydd” med allt möjligt den senaste tiden och jag vågade inte riskera ett eventuellt uselt pass med Archie som lök på laxen.

Så Ebba fick rida och det blev mest galopparbete som bitvis såg riktigt, riktigt bra ut.

Ebba fick till en rejäl power i framför allt högergaloppen och jag skojade och sa att Archie nog aldrig galopperat så fort i hela sitt liv.

En av hästskötarna påpekade det jag själv noterade härom dagen- Archie håller på att förvandlas till en pälsboll.

Den svarta färgen återvänder så sakta och han ser redan jättefin ut men givetvis måste pälsen ”väck” tämligen snart.

Avslutningsvis fick jag idag i alla fall ordning på en grej som ”klyddat” och det var mitt släp eller rättare sagt draget.

När jag körde till träningen i tisdags kom det ett sådant KNARRANDE från släpet (det också….det var tydligen inte nog med sadeln som nu förresten är knäpptyst) att jag nästan förväntade mig att det skulle braka ihop och lossna från bilen på något sätt.

Att otekniska jag lyckades härleda missljudet till själva draget och dessutom få det att sluta genom att smörja det får betraktas som ett vetenskapligt under men även en blind höna kan finna ett korn eller vad är det man säger :)?

Stålhund sökes?

Ibland undrar jag hur folk tänker.

Läste mycket förundrat detta inlägg på ett vinthundsforum:

”Hej,
vi funderar på att skaffa hund och whippet verkar vara en intressant kandidat. Grejen är att jag cyklar en hel del, både pendlar och sportar, och jag vill att min hund ska kunna följa med mig.

Så två frågor:
Orkar en whippet springa 2-4mil i måttligt till högt tempo varje dag? Jag har nästan två mil till jobbet och cyklar det på 30 minuter, dvs ganska så högt tempo.

Hur skyddar jag tassarna om hunden ska springa med mig fram och tillbaka till jobbet varje dag, 4 mil på asfalt?”

Som någon redan har svarat denna människa så tror inte heller jag att det finns någon hund, vinthund eller ej som dagligen kan/ bör springa 4 mil på asfalt och definitivt inte i ett så snabbt tempo att den kan tillryggalägga 20 kilometer på en halvtimme, dvs 40 km/ timme.

I och för sig kanske slädhundar orkar så pass tuffa pass men troligen inte på asfalt?

Vad tror ni?

Torsdag- lite vila

Idag blev det ett lättare tömkörningspass på morgonen och jag fick för ovanlighetens skull inte springa mig varm bakom hästen utan frös tvärtom ganska mycket i den tiogradiga morgonluften.

Eftersom jag skulle på ett liten middag efter jobbet tog Liv ut Arch och Rigoletto (hädanefter kallad Ri i samråd med Liv :)) i var sin hage och jag hade sedan bara att plocka in dom vid sjutiden. Snabbt och lätt- färdigbrett!

Hur du blir/ får en nöjd hästänkling

Det talas ibland om fotbollsänkor men mer sällan om de som jag skulle vilja döpa till ”hästänklingar”, dvs makar/ sambos/ pojkvänner till oss hästidioter.

Eftersom jag betvivlar att en hästänkling ens skulle läsa en blogg som min så får väl ni hästtjejer som känner er träffade visa den bättre hälften detta alster och se om han tycker att han har någon nytta av det.

Upprinnelsen till inlägget är ett samtal jag hade med en arbetskamrat för ett tag sedan då denne beklagade sig och berättade om vad jag sedan länge betraktar som en klassiker när det handlar om mixen häst och förhållande.

Klassikern går enligt mig ut på att hästtjejen den första tiden i ett nytt förhållande ser till att ”mörka” sitt stora intresse så mycket som möjligt.

Stalldagarna blir färre och kortare medan hästens vilodagar blir fler samtidigt som andra hästvänner engageras för att ”täcka upp” hästtjejens frånvaro i stallet.

Under denna smekmånadsperiod hinner partnern till hästtjejen invaggas i en mycket förrädisk trygghet och han tänker att han inte kan förstå hur han trodde att det tog sådan TID med hästar.

Men när det gått en tid och hästtjejens abstinens efter den andra kärleken blivit för stor avfjällas partnerns ögon och han får se hästtjejens rätta jag.

Då återgår hon nämligen till att tillbringa måååånga och lååånga (för partnern ibland till synes meningslösa) timmar i stallet och allt annat, så även partnern, hamnar i skymundan.

Och nu börjar också gnällandet från partnern om att han vill ha mer tid och engagemang från hästtjejen vars häst nästan börjar ses som en konkurrerande rival.

Känns det igen?

Och vad kan man nu göra åt detta dilemma om man inte, som en del riktigt inbitna hästtjejer väljer att göra, visar partnern var dörren är och tar tillbaka lägenhetsnyckeln?

Mina tips till hästtjejen är framför allt två:

1. Var redan från början ÖVERTYDLIG med hur mycket tid, engagemang och pengar du lägger på ditt intresse. Överdriv hellre än att försöka att förringa din, för många utomstående, obegripliga livsstil.

2. Satsa på en kille med EGNA intressen! Detta kan inte nog understyrkas. En kille vars hela värld kretsar kring enbart DIG är livsfarlig i det långa loppet- han kommer att bli en gnällmåns som vill att du ska sälja din häst och ni kommer att ha många och långa, tröttande bråk i frågan.

Mina tips till hästänklingen är också två:

1. Om du inte redan har egna intressen som du kan/ vill lägga mycket tid på så se till att skaffa dig sådana.

2. Bli intresserad av hästar du med!

Om du tänker sitta och tjura i din ensamhet medan partnern är hos hästen och har kul så vet du vad som väntar om du läst resten av inlägget: bråk, tjafs och risken att du får en fot i häcken.

För en sak ska du veta; det är få riktigt inbitna hästtjejer som väljer DIG framför sin fyrfotade vän så hoppas du på DET är risken stor att du blir besviken.

Onsdag- regn OCH sol samtidigt!

Även idag fortsatte jag på den inslagna eller snarare sagt fastbundna vägen- det blev ytterligare ett pass med stigbyglar ihopknutna i stigläderna.

Själva passet blev tämligen kravlöst, jag koncentrerade mig mest på mina ben och att försöka slappna av.

Fula ovanor är svåra att bryta så det lär ta sin lilla tid….

Vi red på stubbåkern utanför stallet och vädret var mycket konstigt- rätt som det var började det regna trots att solen strålade.

Efter någon minut upphörde regnet, solen fortsatte att skina men snart nog började det regna igen.

Så höll det på under nästa hela passet- tur att jag hade skänklarna att koncentrera mig på och slapp tänka på hur blöta vi blev trots solskenet.