Ännu vanligare än att gömma sig bakom stallets anslagstavla eller ett sms (för där VET ju ändå folk till 99% vem som har författat budskapet) är att använda Internet för att härja anonymt på alla möjliga vis.
 
Det finns väl nästan ingen bloggskribent som inte har råkat ut för just ”Anonym” som ställer mer eller mindre insinuanta frågor, kommer med helt onyanserade påståenden, ifrågasätter bloggaren på ett väldigt fult sätt osv.
 
Som bloggare kan man välja att hantera detta på olika vis, en del har gått så långt att de känt sig drivna till att lägga ner hela bloggverksamheten på grund av påhoppen.
 
En av mina bloggkollegor låter alla kommentarer som bara ANDAS ”negativitet” hamna direkt i papperskorgen, bloggaren vill inte lägga energi på att ens bry sig om skräpet.
 
Själv är jag väl lite mer hårdhudad och publicerar ibland kommentarer som jag anar är skrivna mer för att irritera än något annat och där har jag då resonerat som så att det är mest synd om författaren som jag oftast tycker ”faller på eget grepp”.
 
Jag vill inte heller bara ha en blogg där alla tycker precis som jag och att allt jag gör,  tycker och föreslår är sååååå bra, då blir det inga bra diskussioner utan bara ett evigt ”med-jamsande”.
 
Men visst; även jag har skickat iväg en del idiot-kommentarer rakt ut i den oändliga cyberrymden så i de fallen har den som skrivit slösat bort sin energi helt i onödan.
 
Jag är ju också så pass gammal idag att jag inte bryr mig på samma sätt som när man var säg 20 år- de som inte fattar att jag gör så gott jag kan, att jag älskar mina djur osv, de är inte värda att lägga energi på.
 
Även på diskussionsforum går vågorna höga ibland och det kan märkas att ”folk” skriver i princip vad som helst just för att de kan vara anonyma.
 
En del forum kräver olika former av registrering för att undvika de värsta avarterna och hotar också med avstängning och det håller säkert en del ”bråkmakare” borta.
 
Med tanke på hur otroligt lätt det är att skaffa sig hur många mailadresser som helst från vilka man kan ”drabba” nätet är det inte konstigt att det förekommer så mycket fegis-skrivning men själv är jag ändå av uppfattningen att just Internet är årtusendet bästa uppfinning- man får bara ta det onda med det goda som med mycket annat också!    

För en tag sedan läste jag om en kvinna som mycket chockad hade fått ett sms från sin partner där denne valde att avsluta deras förhållande på just detta opersonliga vis.
 
Kvinnan var nog lika chockad över själva relationens avslut som sättet som budskapet hade levererats och jag kan inte annat än förstå henne.
 
Hur gammal är man om man skickar ett sms där man vill ”göra slut”? Tja…i min värld på sin höjd 14 år eller nåt!
 
Samtidigt som jag absolut fördömer att man levererar så pass känslig information genom att fegt gömma sig bakom en stum telefon så måste jag ändå tillstå att jag till viss del kan förstå agerandet.
 
Jag hade själv för många år sedan en tränare som var ett under av ”brist på social kompetens” och varje gång jag skulle ringa personen så kände jag en enorm motvilja och fick nästan stålsätta mig- jag som i vanliga fall skulle kunna snacka omkull en elefant.
 
Då var det faktiskt skönt när sms-funktionen kom och jag kunde kommunicera med tränaren på detta vis men nu handlade det i just detta fallet om att bestämma/ avboka ridtider och inget mer ”dramatiskt” än så.
 
Annars är jag den första till att tycka att det är oerhört praktiskt med sms, det är ju inte alla gånger man varken kan eller vill prata och ofta kan det ju bara vara någon kortfattad sak man vill framföra/ fråga om.
 
Det viktiga att tänka på är att det är så otroligt lätt att missförstå det skrivna ordet, man ser ju inte personen som skickar budskapet framför sig och man hör inte nyanserna när den talar.
 
”Tack för det” kan ju tex uppfattas som både oerhört spydigt (dvs man menar precis tvärtom) och som att man är väldigt tacksam.
 
Känner man varandra väl kan man säkert skriva både ”Hej din gamla hagga” och ”du är verkligen inte riktigt klok” utan att känna oro för att bli lynchad men är man det minsta osäker ska man tänka efter vad man skriver så att man undviker missförstånd.  

Så här ser det ut i det stora stallet. Detta stall är relativt nybyggt och har bara några år på nacken.
I boden rakt fram har vi som har hästarna i lilla stallet vår sadelkammare.
Ingång till lilla stallet.
Utsidan på stora stallet.

Så ser det ut i vår sadelkammare.
Archie till vänster och Oscar till höger tittar ut.
Kraftfoder sätts i spannar och stråfoder i IKEA-påsar.

Denna veckas bloggserie (i 3 delar) har sin upprinnelse i något som hände i veckan; en stallkamrats vuxna medryttare ”sade upp sig” via sms och detta satte igång mina tankar kring hur vi idag kan välja att kommunicera.
 
I den första delen tänkte jag ta upp ett fenomen som jag redan har berört i tidigare blogginlägg, ”stallanslagstavlan”- den feges sätt att agera Mini-Hitler tror jag att jag har kallat den till en stallkamrats stora nöje (vinkar till My).
 
I den andra delen ska jag skriva om hur man kan fegis-kommunicera via sms och i den tredje delen tar jag upp hur man kan gömma sig på internet, i bloggar och mail.
 
Men om vi börjar med stallanslagstavlan så finns det alltså personer som verkar få utlopp för många inre spänningar genom att trakassera andra med diverse budskap på denna tavla.
 
Det man inte vågar säga ”face to face” skriver man glatt (?) på tavlan och så hoppas man på önskad effekt, så tolkar jag många gånger det skrivna ordet där.
 
Jag har tyvärr egen mycket trist erfarenhet från stall-tavlemarodörer och det är väl kanske därför ämnet ligger mig varmt om hjärtat.
 
Vi hade tidigare en inackordering som verkade ha som någon form av mission att sprida pekpinnar via tavlan och det gick så långt att jag började känna obehag när jag hoppade ur bilen framme i stallet, tänkande: ”vad är det den här gången”.
 
Det ska sägas att jag i de absolut flesta fallen inte var berörd/ brydde mig om vad personen hade klottrat ihop men icke desto mindre kände jag en enorm irritation varje gång nya uppmaningar och klagomål var författade.
 
Det hör till saken att det inte bara var ”allmänna” upprop som personen tyckte borde stå på tavlan typ ”glöm inte att sopa efter dig” (som om folk gjorde detta med vilje) utan ibland var det namngivna personer som fick sig en känga till allmän beskådan i stil med ”Ulla, du får inte ……” (vad det nu var personen tyckte att Ulla inte fick göra).
 
Hade STALLÄGARNA lämnat diverse budskap på tavlan hade jag tagit till mig dessa på ett helt annat sätt men när inackorderingar hittar på egna regler som personen tycker att vi andra ska följa- tja…då blir i alla fall Birgitta, 12 år bara just 12 år med den barnslighet DET innebär.
 
Birgitta, snart 44 har dessutom ingen lust att bli tillrättavisad som en barnunge av någon som ser sig själv som en självpåtagen ordningspolis och som inte har sina krav/ idéer sanktionerade hos stallägarna.  
 
Vad jag skulle önska med en stalltavla är att man använder den med förnuft!
 
Tavlan kan tex (tycker jag) gärna användas till att muntra upp övriga inackorderingar (”ta gärna av äpplena i den gröna påsen”) , till allmän viktig information (”imorgon kommer ridhuset att vara avstängt från klockan 9 till 16) eller om man undrar något (”har någon sett min svarta grimma”).
 
Har man däremot NEGATIVA spörsmål/ issues med en enskild inackordering så tycker jag att man antingen tar detta med personen när man träffas eller så ringer man, alternativt skickar ett sms.
 
Om jag tycker att Stina sopar gången dåligt eller låter sina grejer ligga framme överallt så är det inget som hela stallet behöver läsa på tavlan- det är i alla fall min bestämda åsikt.
 
Och skulle man inte få gehör hos Stina om man ber henne sopa bättre och hålla ordning på grejerna- tja då är detta någon som jag anser att man får lyfta till stallägarna som i så fall får säga till Stina om DE tycker det är befogat och alltså inte heller då något som man ska kladda på en stalltavla.