Månadsarkiv: september 2010

Skrivet

Söndag- skön morgon

Steg upp 05.10 för ett dressyrpass i ridhuset vis av gårdagsmorgonens mygginvasion som varken gillades av mig eller Archie.

I ridhuset fick vi vara i fred men det känns onekligen tråkigt att bli så begränsad pga små flygfän.

Vädret är soligt och fint- som gjort för att rida ute och tids nog, när regn och blask hör till vardagen, blir det gott om tid att vara inomhus och rida.

Archie gick i alla fall riktigt bra idag och jag var väldigt nöjd när jag avslutade passet efter 45 minuter.

När jag gick ner med alla gossarna till hagen (vi har just nu bara valacker i stallet) kunde jag konstatera att mygg-mängden var något reducerad så förhoppningsvis går det åt rätt håll.

Archie har i princip inte ett märke på kroppen medan jag har blivit biten på de mest jobbiga ställen; på fingrar, knoge, i huvudet, på halsen, örat osv.

Efter stallpyssel med foder-fix, persedelvård och mockning åkte jag hem för att ta cykeln och motionera djur nummer 2, Pippi.

Vi cyklade (JAG cyklade, Soya sprang lös) ungefär där jag annars brukar rida, på gräs och grusvägarna i vårt närområde.

Något myggbett senare kom vi hem, frukost serverades (kebab-kött till Mimmi och 2 chokladbollar till undertecknad:)) och efter dusch och hårtvätt (det var svettigt att cykla i ”terräng”) tänker jag lägga mig till ro och läsa den senaste Björn Hellberg- deckaren.

Det är en skön söndagmorgon för mig!

Skrivet

Hundutställning- inte vår grej :)!

Idag var jag och Soya på vår andra gemensamma utställning, övertalade av andra whippetmänniskor som tycker att Soya är så fin.

Det tycker så klart jag också, vilket hundägare tycker att den egna hunden är FUL :), men vis av förra gångens resultat (då Soya blev bedömd som en klass 2 hund) var mina förväntningar tämligen låga.

Detta och min egen, ska vi kalla det nonchalans inför stundens allvar (läs: ingen som helst träning av att ställa upp hunden korrekt, springa omkring med henne i ett trådtunnt koppel) gjorde att jag inte blev helt överraskad över en ny 2:a idag.

Kanske hade resultatet blivit bättre med mer träning men där är jag verkligen inte.

Soya är inte köpt som en utställningshund och jag känner att jag absolut inte vill ”satsa” på det här med skönhetstävlingar för hennes del av så många olika anledningar.

Jag kämpar redan i en bedömningssport (dressyr) och känner att det är fullt tillräckligt för egen del.

Det var i alla fall mycket trevligt att återse Soyas uppfödare, DE tyckte i alla fall att hon är fin :)!

Och som vanligt var Soya enda svarta hund av över 60 whippets och det kan man ju spekulera i vad DET beror på.

Det finns förvisso inte så många men en dansk whippetägare upplyste mig om att svarta hundar inte är så populära i utställningskretsar.

Jag har hört det förut men bryr mig inte det minsta, tvärtom brukar andra whippetägare, trots att de själva har en ”drös” med djur alltid kommentera Mimmis fina färg. Och jag instämmer :)!

Skrivet

Lördag- mycket mera mygg


En bråkdel av de äckel-mygg som ville käka Archie till frukost 🙁

I morse fick jag erfara att mygginvasionen som hållit i sig i över en vecka på inget sätt håller på att avta- snarare tvärtom känns det som.

När jag hoppade upp i sadeln för att rida ut satt det genast hur många mygg som helst på Archie och detta trots att jag precis hade dränkt in honom i Renons.

Ridturen blev av förklarliga skäl rekordkort, knappt 40 minuter och i alla fall jag hann få några bett under tiden.

Archie kändes i alla fall fin men var säkert tacksam över att få komma in i stallet och skydda sig lite.

I hagen är det nu regntäcke, flugmössa och 20 liter Renons som gäller- men det känns INTE kul!

Med tanke på hur otroligt många myggen är verkar i alla fall Archie förvånadsvärt lugn- kanske distraherar gräset en del och täcket mm hjälper en del men som sagt; jag är INTE glad!

Skrivet

Fredag- lite hjälp på traven

Som rubriken antyder fick jag idag hjälp, om inte PÅ traven så I traven.

Ebba klatschade med en långpisk bakom Mr Långsam och plötsligt som om pisken var ett trollspö försvann denne sin kos och ersattes av Herr Alert.

Jag kunde sitta blickstilla och i princip ”åka” häst och det var precis det vi ville få fram.

Som jag har nämnt har vi fastnat i en ond cirkel på träningarna, ibland är det precis som om Archie tänker ”åhå….nu kan jag passa på och sova” medan jag bara blir sur och trött av att försöka väcka honom.

Tack och lov håller ju Archie inte på så här alltid och överallt men på de senaste träningarna har det låst sig lite för oss och dagens metod var ett utmärkt sätt att bryta detta mönster.

Skrivet

Speciella annonser del 164, mängdrekord?

Man kan ju undra hur många valpar det var från början om texten ”Vi minskar men är fortfarande en del som behöver ett eget hem. Finns 7 honor och 3 hanar kvar” stämmer?http://www.blocket.se/skaraborg/Underbara_blandras_valpar_28727640.htm?ca=23_11&w=3

 
Vad jag sedan anser om korsningen whippet/ greyhound/ border collie är en annan femma- kan ju bara hoppas att det är en tjuvparning….

Skrivet

Avliva djur- ska man vara med?

Har precis suttit och läst ovanstående frågeställning på ett hundforum och jag blir alltid lika arg när jag läser de svar ”man” brukar få när denna fråga ställs.Svaret som brukar ges ”som ett brev på posten” är nämligen i många fall att man ska vara med vid avlivningen och argumenten som anförs brukar vara:

1. det är man skyldig djuret- vilket djävla dravel rent ut sagt anser jag…

2. man kommer annars att ångra sig – hur kan andra människor veta det undrar jag…

3. det är en ”fin” upplevelse- jasså…tycker alla det tro ifrågasätter jag…

Min personliga åsikt i frågan är att man ska känna efter SJÄLV och inte lyssna på vad andra råder en till och kanske ger en dåligt samvete för.

Alla reagerar inte enligt samma mall och definitivt inte inför en så allvarlig sak som en avlivning och det som känns helt ok för någon kan vara värsta traumat för någon annan.

Man ska INTE behöva ha dåligt samvete för att man inte närvarar vid en avlivning- man mår dåligt nog ändå, det är min uppfattning.

Om man vet/ tror att man kommer att klara av att vara med eller rent av VILL vara med ska man givetvis vara det.

Men är man väldigt tveksam så kan man lika gärna låta bli och hellre be någon man litar på att hjälpa till i denna sista stund.

Jag är fullständigt övertygad om att djur inte är medvetna om att ”nu ska jag bli avlivad” och det viktiga tror jag därför inte för ett djur är att just ägaren är med utan att den får somna in lugnt och utan stress.

Människor utsöndrar ju stresshormon om inte annat och att ligga/ stå bredvid sin halvt hysteriska, storgråtande ägare tror jag inget djur mår bra av.

Jag har själv sett hästägare på detta vis inför en avlivning och anser som sagt att det varit bättre om de stannat hemma.

Själv har jag varit närvarande då min schäfer Ketty avlivades- inget jag ångrar men heller inget jag ville göra om med de 2 därpå ägda hundarna.

Hur jag kom hem efter avlivningen av Ketty är än idag en gåta- att jag inte körde ihjäl mig med tårarna sprutande ur ögonen på väg hem var nog mer tur än skicklighet.

Menelli, min första häst, körde min dåvarande pojkvän till slakt och med Heron hade jag långtgående planer på att vara med ända tills det återstod några dagar.

Då insåg jag att jag inte skulle klara av detta på ett bra sätt utan bad i stället en anställd på polisrytteriet (som ridskolan delade stall med på den tiden) som tyckte om och kände Heron väl att hålla honom då det var dags.

Hur jag kommer att göra om jag i framtiden behöver avliva något djur kan jag inte svara på idag och det är inget jag vill fundera över heller.

Men som sagt; ni som är tveksamma- ta beslutet själv och låt inte andras åsikter tvinga er till något ni inte vill eller som inte blir bra för ert djur, så tycker jag.

Skrivet

Torsdag- ändrade planer

Min tanke i morse var att rida ut, myggförföljd eller inte, men när jag var färdig att rida var det fortfarande för mörkt!

Det fick bli ännu ett sitsträningspass i ridhuset och det gick bättre än igår om inte annat.

Det har blåst väldigt mycket de senaste dagarna vilket gör att jag tycker att det är ännu konstigare att inte alla myggen blåst bort men eftersom hästarna inte verkar bry sig om vindarna släppte jag ur både Arch, Ri och Rocky efter jobbet.

Själv begav jag mig till Svenska Foder för att handla lucern-pellets, det foder jag inbillar mig passar mitt fång-djur bäst om man behöver öka proteingivan.

Kraftfoder med grönmjöl innehåller minst lika mycket allt möjligt annat (läs: ofta lika mycket havre) som jag kan fodra med gratis och sojamjöl som är billigast tyckte jag Archie fick lite utslag av efter flera veckors användning i våras.

Jag vet inte säkert om det var på grund av sojamjölet men utslagen försvann en tid efter att jag slutat med sojan så jag vill inte chansa igen.

Nu ska jag se om jag hittar det utställningkoppel jag bestämt har för mig att jag köpte första gången Soya ställdes ut, på lördag är det dags igen- för sista gången- har jag lovat mig själv om inte heller denna domare begriper att världens vackraste hund står framför henne/honom :)!