Efter en sovmorgon till 7 åkte jag till stallet för att mocka, fixa med foder och hjälpa till med hagutsläpp.
Hemma blev det både vila och lite ”arbete”- jag lagade en jättegryta som både räckte till dagens middag åt maken och mig och till flera luncher på jobbet.
På eftermiddagen hade jag lovat att hjälpa till med hagintag och efter detta gav Soya, Arch och jag oss ut på en tur i det extremt blåsiga vädret.
Det blev mest skritt och bara lite trav och galopp i en timme och sedan fick Soya sova i bilen medan jag tog itu med helgens stora projekt: klippningen av Archie.
När jag hade klippt en tredjedel av min snälla häst gick en förslitningsdel till klippmaskinen itu och jag blev bara såååå matt!
Jag tillät mig dock inte en sekunds vrede över denna oplanerade ”sinkare” utan FLÖG in i min bil, körde i ”hundranittio” hem medan jag funderade över var min gamla klippmaskin som jag inte använt på en evighet kunde tänkas ligga.
Otroligt nog fann jag maskinen nästan direkt och bara en stund efter det stod jag åter i stallet ”i full gång”.
Låt mig säga så här: det finns skäl till att denna sax legat orörd i många år, den köptes när jag var fattig och inte hade råd med något effektivare.
Idag skulle jag inte klippa någon annans häst för tusen kronor med denna klippmaskin, det tar om inte ”hundra år” så i alla fall minst dubbelt så lång tid att klippa med den än med min vanliga sax.
Givetvis fick jag klippa om hela hästen för att slippa ränder efter de olika skären och endast tack vare att Archie stod som ett ljus lyckades jag bli färdig efter 2 1/2 timme.
Nu är min häst renrakad och len som en baby-rumpa och efteråt känns det alltid lite ”nåja…. det var ju inte sååå farligt” (fast när man är halvvägs i klippningen är i alla fall jag spyfärdig).
Rubrikens ”tur eller otur” syftar på om det MEST var att betrakta som otur att saxen pajade eller om det var en enorm tur att jag bor så nära stallet och faktiskt hade en ersättningsmaskin som gick att använda.
Jag väljer faktiskt det sistnämnda.
När jag sedan körde hem dödstrött gjorde jag, vad jag hoppas, en god gärning.
På den mörka landsvägen utmed stallet (det är en 70-väg och belysning saknas på delar av vägen) mötte jag en helt svartklädd tonåring som var ute och joggade med musik i öronen.
Jag kände mig tvungen att stanna bilen jämsides med killen och informera honom om att han löpte en enorm risk att bli påkörd- han syntes i princip inte!
Killen lovade att skaffa reflexväst och det hoppas jag verkligen att han gör!
Tur att du hade koll på din gamla sax. Lite avis på dig som hunnit ta tag i detdär med klippningen.
//Anna
Att jag ”tagit tag i klippningen” beror på flera samverkande faktorer:
1. Jag har en egen klippmaskin och är duktig på att klippa.
2. Jag har en häst som är otroligt snäll att klippa.
3. Jag har en häst som blir väldigt svettig så fort han sätter päls.
4. Jag AVSKYR synen av och jobbet med långhåriga hästar.
Har en kompis som skulle klippa sin russ/islandskorsning då han aldrig torkade efter bus i hagen.
När hon klippt ena sidan av den tjpcka pälsen lade klipparen av…..en söndag…
Ingen annan klippare fanns i närheten så – man tager vad man haver – vilket i detta fallet blev en fårsax som hon hittade.
Han blev INTE vacker kan jag säga.
(Skäck dessutom så han såg väldigt luggsliten ut på ena sidan)
Han gick så ett par dagar innan hon fick den lagad/låna annan maskin.
Det är väl en 20-25 år sedan så jag antar att det är betydligt lättare idag att snabbt få tag i annan maskin/reparera maskin.
Rie
Nja, även för mig igår söndag klockan 17.00 kändes det ogörligt att ordna klippningen på annat vis än att hämta min pensionerade klippmaskin (vilken tur att jag aldrig sålde den som jag tänkt massor av gånger).
Eftersom jag själv inte lånar ut min klippmaskin eftersom det är så lätt att något händer (och den är säkert 15 år gammal vid det här laget) så tycker jag inte heller att jag kan kräva att andra ska låna ut sina maskiner till mig.