Månadsarkiv: oktober 2010

Fullt upp (hundinlägg)

Jag får ibland frågan om jag inte är sugen på att ta valpar efter Soya.

Och visst skulle det vara roligt och gulligt att ha en kolsvart bebis-kopia efter min underbara hund men vad skulle man göra om man inte fick sålt resten av valparna?

Som jag brukar säga ”en Soya är underbar men 6-7 stycken….näää”.

Öppna nedanstående länk och titta på en hund och ägare som verkligen fick fullt upp!

18 stycken- det måste väl nästan vara rekord?

Min ena greyhound fick förresten ”vardagsnamnet” Sladden (hette officiellt Zulu Last) eftersom han kom ut sist av 11 valpar :).

http://www.expressen.se/husdjur/1.2175392/mamma-anny-tar-hand-om-18-valpar

Lördag- alla färdigmotionerade

I morse var det verkligen höstruggigt- regn och blåst för fullt!

Jag och Archie höll oss till ridhuset och fortsatte enligt gårdagens plan och strategi.

Longeringen hjälper faktiskt väldigt bra, när jag sedan sitter upp är Archie redan uppvärmd men jag är inte det minsta trött- mycket bra! Annars upplever jag honom som nästan mest seg i början av ett ridpass så det är skönt att slippa detta.

Att inte rida med spö var inte så svårt som jag trodde men ibland får jag för dåligt gensvar på även en ganska rejäl skänkelhjälp vilket jag inte tycker om.

Fast som helhet är bjudningen faktiskt helt ok även utan spö och jag tycker att jag sitter långt mer stilla och utan av inverka hela tiden nu- bra!

Efter någon timme i den sköna sängen tvingade jag mig att stiga upp och ytterligare en stund senare åkte Soya och jag till naturreservatet vid Dalby för att jogga vår sedvanliga runda.

Soya hade dessförinnan tagit en promenad med maken på HANS sedvanliga promenad men eftersom hon tycks omöjlig att trötta ut sprang hon omkring i full fart i Dalby.

Skogen är nu full av löv på marken och det var bitvis lite halt efter allt regn men vi lyckades ta oss runt helskinnade men svettiga (jag) och leriga (Soya).

Nu är hela familjen således färdigmotionerad och nu ska det bara slappas resten av dagen.

Bloggkommentarer

En bloggläsare hörde av sig till mig nyligen med frågan ”har du slutat av svara på kommentarer”.

Personen tyckte att jag varit snål med att svara mina läsare på sista tiden och eftersom jag har förstått att sådant kan vara lite känsligt tänkte jag orda lite om det här med kommentarer.

För det första kan jag säga att det händer ytterst sällan att jag väljer att inte publicera någon kommentar.

Jag har så pass mycket skinn på näsan att jag vågar visa omvärlden om/ att andra kan ha negativa synpunkter på det jag skriver.

Dessutom skulle det kännas oärligt att ständigt sortera bland kommentarerna så att bara de som tycker som jag fick komma till tals, det skulle ge en helt skev bild och dessutom inte tillföra så mycket.
Man kan ju faktiskt få sig en tankeställare även av sådant som kanske inte är så snällt skrivet och jag ser OFTAST ingen anledning att undanhålla mina läsare detta.

Som bloggskribent vill man (tror jag i alla fall) har så många kommentarer som möjligt men jag ser att även de med bloggar som läses av TUSENTALS läsare varje dag kan ha väldigt tunnsått med dom så man ska nog inte ha för höga förväntningar och/ eller tjura ihop om de uteblir.

Vissa inlägg jag lagt ner jättemycket tankemöda på och som jag själv tycker det borde finnas hur mycket som helst att kommentera kring får inte ett enda svar medan rent trams som tagit mig 2 sekunder att färdigställa kan få många att reagera.

Om man inte svarar på de kommentarer man får har jag förstått att vissa tröttnar på att skriva fler och det står ju givetvis var och en fritt att göra som man känner.

Jag FÖRSÖKER att svara på mer eller mindre alla kommentarer men ibland tycker jag att det kan kännas tröttsamt att slösa spaltutrymme på svar i stil med ”jag instämmer”, ”tack för din kommentar” och ”vad roligt att du håller med”.

Där är man som sagt olika, jag vet en bloggare som får typ 50 kommentarer varje dag och som i princip inte svarar på någon trots att en del är rena frågor medan en annan bloggare tackar för ALLA kommentarer i översvallande ordalag.

Jag hoppas att ni som läser min blogg förstår att jag är glad och tacksam över eventuella kommentarer från er (det står till och med högst upp på min startsida) även om ni inte alltid får svar- tycker ni att jag ska skärpa mig så lovar jag att försöka och rena frågor tror jag aldrig att jag missar att svara på faktiskt.

Fredag: back to basics och nya strategier

För att försöka komma till rätta med de seghetsattacker som Archie drabbas av med ojämna mellanrum och när man minst önskar det (på tävling och på träningarna hos Ebba framför allt) har jag insett att jag måste backa några steg och även ändra min ridning.

De flaxande benen jobbar jag ju redan med, dvs att få dom stilla, och jag måste också få Archie att gå för lättare hjälper och utan att man ska vifta till honom med spöt.

Att sitta och jobba med olika rörelser innan detta fungerar får bara till följd att de inte utförs korrekt, att tempot inte det önskvärda och att jag inte inverkar som jag ska, lätt och enkelt.

Det kan inte heller vara så att jag ska behöva vara fullständigt slut av att rida (läs:driva).

Så; ny strategi ska provas med start idag och den ser ut som så här:

– Börja ridpassen med att longera Archie inspänd. Fördel för Archie: han har ingen på ryggen. Fördel för Birgitta: hon kan få fart på hästen utan att svimma av trötthet.

– Rida utan spö. Fördel för Archie: han slipper få ont i baken (OBS! Skämt, han bryr sig inte nämnvärt om spöt oavsett). Fördel för Birgitta: det är så man rider på tävling så det måste fungera hemma.

– Arbeta mer med grundläggande ridning och inga rörelser innan detta fungerar. Dvs se till att Archie hela tiden går med önskvärd bjudning, att övergångar görs med 100 % eftergift, att det går att byta varv, byta från volt till fyrkantsspår och tillbaka utan att varken tempo eller eftergift förändras det minsta. Fördel för Archie: han slipper pressas till mer än han i dagsläget klarar av att utföra KORREKT. Fördel för Birgitta: hon slipper irritera sig över att det som hon försöker hetsa fram ändå inte görs korrekt.

Morgonens pass avverkades enligt ovan och det kändes mycket bra. Nu får vi bara se om det hjälper i förlängningen men det får ju tiden utvisa. Man kan inte heller förvänta sig världsrevolutionerande förändringar över en natt utan detta får väl ta sin lilla tid (sa den otåliga….)

Speciella annonser del 184, som ett kinder-ägg

Idag fick jag hem ett reklamblad från Arken Zoo och jag hann inte mer än börja bläddra i det så fick jag 3 olika intryck av deras produkter:

Kanske användbar men lite ovanlig produkt:

”Kiss skydd- används för att förhindra markeringskissande där det inte är lämpligt”

För mig totalt verklighetsfrämmande produkt för djur:

”Munspray- fräschar upp din hunds andedräkt, mintlukt”

och slutligen en produkt som jag faktiskt skulle kunna tänka mig att köpa:

”Blodstopp- pulver som effektivt stoppar blödning. Ha alltid blodstopp till hands vid kloklippning om du råkar klippa i pulpan”

Torsdag- i solsken

Idag smet jag från jobbet lite tidigare, jag ville utnyttja det soliga vädret till att rida ut i.

Med facit i hand hade jag tur eller vad man ska kalla det, medan jag red och när jag därefter tog en joggingrunda med Soya var det vackert och relativt behagligt men så fort (och fort går det) mörkret faller blir det mycket kallare och idag började det även att regna.

Under uteritten blev det lite träning på skolor, övergångar mellan skritt och trav, galopp i lite friskare tempo osv.

Jag hade gärna förlagt mer av träningen utomhus men känner tyvärr att vädret snart kommer att sätta käppar i hjulen.

Reflexreflektioner

Som den minnesgoda bloggläsaren vet har jag under i princip hela mitt hästägarskap haft häst i en storstad, Malmö.

Jag har dessutom nästan alltid ridit i ridhus på morgnarna och/ eller ridit ut på helgerna eller innan det har hunnit bli mörkt.

Att rida i mörker betraktar jag personligen som fullständigt meningslöst och eftersom jag inte heller behövt göra det har jag tills nyligen faktiskt aldrig reflekterat (observera ordvitsen) över om och hur i så fall man syns i mörkret.

Ska jag vara ärlig så hade reflexer på den tiden lite av ”töntvarning” över sig för min del, det var något som bara dagisungar behövde typ.

På en dressyrtävling för kanske 2 år sedan fick jag ett reflexländtäcke i pris och jag bytte rask bort detta mot en något för stor, cerise (!) grimma med tillhörande grimskaft tänkande ”en extra grimma och grimskaft lär man i alla fall behöva någon gång, om inte annat som reserv, men när i hela fridens namn skulle jag rida med reflexländtäcke ha ha”.

Men sedan hände det otroliga; efter mer än 20 år uppstallad i en storstadsridskola med all upptänklig belysning i omgivningarna flyttade jag Archie till hålan Grevie utanför Staffanstorp och där råder det kompakt mörker både höst/ vintermorgnar och kvällar, i alla fall på de vägar som omger stallet.

Med andra ord skulle jag inte få för mig att rida ut i omgivningarna utan att kunna se och synas ordentligt men det som skrämmer mig är hur otroligt nonchalanta folk ”på landet” är med att försöka synas (läs: skydda sig från att bli överkörda).

Delar av vägen till stallet är en 70-väg, utan belysning och slingrande och jag vet inte hur många gånger jag stött på hundrastare, ryttare, mammor med barnvagnar, joggare osv som det varit mer tur än skicklighet att jag inte kört på.

Hur tänker folk?

Och har man hund och/ eller häst måtte man väl begripa att det aldrig går att till 100 % lita på dessa djur utan att de faktiskt kan hoppa till och rätt som det är befinna sig någon helt annanstans än där man vill, så även en hund i koppel.

Och på en smal väg är det ett ögonblicks verk att bli påkörd i dessa situationer!

Usch…jag hoppas verkligen att jag inte ska bli en ”ofrivillig mördare” av varken människor eller djur och blir faktiskt förbannad bara av tanken att ”folk” utsätter mig för detta helt i onödan.

Nej, hör upp idioter!!!! Stanna hemma eller sätt på er reflexer eller annat så att ni syns- det är min enträgna vädjan till er!!!!

Onsdag- skritt, skritt, skritt

Dagens ridpass får väl betraktas som ett av de inte så ansträngande.

Jag övade på ”allt möjligt” , skolor, skänkelvikningar, bakdelsvändningar och ryggning men allt skedde i skritt.

Fick till det mesta riktigt bra och hann tänka efter hur jag inverkar osv.

Nya skor blev det också för gossen, den som kunde unna sig det var sjunde vecka för tusen spänn!

Soya sockertopp och en liten tillbakablick vad gäller sockerbetor

Jag brukar ju hävda att Soya nog är gjord av sockervadd eftersom hon är så rädd för regn- tänk om vattnet skulle smälta bort hela henne i ett nafs?

Och eftersom GLASS hör till en av Soyas favoriträtter har jag anat att hon är en ”sucker för sött” (sådan ägare osv….)

I morse när jag var ute och gick med henne i kolmörkret kring stallet hörde jag plötsligt hur hon stannade upp och började knapra på något.

Vi befann oss då på ett fält där stallägaren har haft sockerbetor staplade efter att de tagits upp och jag har i dagsljus sett att en del krossade sådana har legat kvar efter bortforslingen.

Med andra ord har Soya hittat ännu en ny mumsighet att dryga ut kosten med och ärligt talat föredrar jag att hon äter betorna framför halruttna kadaver och annat som i mina ögon borde vara otjänligt som föda.

Konstigt nog är sockerbetor enligt i alla fall min erfarenhet inte populära hos hästar trots att ju bland annat betfor framställs av dessa.

Jag minns hur jag en gång för mååååånga år sedan tvingade ut dåvarande hästskötaren på stöldturné efter en träning- jag satt i bilen och hon fick springa ut på en åker och plocka med sig några sockerbetor som jag trodde att dåvarande hästen skulle uppskatta.

Men tji fick jag- betorna förblev orörda i krubban hur jag än försökte hacka ner dom i mindre bitar så sensmoralen av den händelsen måste väl ändå vara att brott inte lönar sig?