Månadsarkiv: oktober 2010

Blodigt allvar!

Nu var det länge sedan jag tjatade om detta så det kan väl vara hög tid igen:

BLI BLODGIVARE!

Det är inte det minsta behagligt och du får inget betalt (jo, ett presentkort på 50 kronor men det räknar jag knappt som ersättning) men du gör en insats och hade alla valt att INTE ge blod- tja….vad hade då hänt tror ni?

En dag kanske det är du själv som behöver hjälpen!

Jag måste i sammanhanget säga att jag aldrig har hört så mycket (dåliga) ursäkter som då jag diskuterat blodgivning med folk och det finns säkert de som inte är lämpliga som givare men i de flesta fallen handlar det helt enkelt om slöhet och rädsla för nålen.

Men om jag, extremt spruträdd sedan barndomen har kunnat ge blod över 40 gånger så kan säkert du göra detsamma också!

GÖR ETT FÖRSÖK!

www.geblod.nu

Snart kommer pyjamas-hunden

De av er som följt bloggen länge kan inte ha undgått min aversion mot mörker och kyla (kan även kallas höst och vinter).

Jag tycker INTE att sprakande brasor, tända stearinljus och en mjuk filt i soffan tillnärmelsevis uppväger leriga hagar (och dito hästar), att det inte går att rida ut på vardagarna före eller efter jobbet pga mörker och att jag fryser i princip överallt utom när jag sitter ihopkurad under min mjuka filt med tända stearinljus och en sprakande brasa.

Om jag ändå ska försöka hitta något ”ljus i mörkret” (ha ha…lite halvvitsigt det där….) så är det att jag snart kommer att få användning för den jättefina ”sparkdräkten” jag beställde till Soya från http://www.litentass.com/ i våras.

När jag publicerade ovanstående bild på bloggen förrra gången blev det ”läsarrekord” och det förstår jag- sötare lilla pyjamashund går väl inte att finna!

För att undvika missförstånd vill jag åter poängtera att denna outfit endast kommer att användas när Soya ligger i min bil och inte till att gå/ springa omkring i.

Nog för att Soya säkert inte hade haft något emot att ha på sig detta värmande plagg året runt och i alla sammanhang men någon måtta får det ändå vara- det tycker till och med jag.

Annars är det termotäcke, regntäcke och reflextäcke som gäller vid de flesta utepromenaderna nu- sådan ägare sådan hund skulle man kunna säga utan att överdriva det minsta!

Onsdag- ny sadel!!!!

Idag fick Archie och jag besök av den sadelutprovare vi träffade när jag beställde min nya Amerigosadel och det var just den hon kom för att leverera idag!

Vad kan jag säga annat än att sadeln är jättesnygg och att jag längtar efter att få börja rida ordentligt i den.

Tyvärr är det inte bara att ”köra hårt” direkt utan jag rekommenderades att vänja in Archie försiktigt och rida i min gamla sadel däremellan.

Idag skrittade jag bara ut i den och så långt kändes det bra.

Mötte maken på hans sedvanliga eftermiddagspromenad på hemvägen och tyckte att han kunde ta med Soya hem (hon var som vanligt med mig på uteritten) men det var hon inte alls intresserad av.

Om det var sin häst eller mammi hon inte ville skiljas från låter jag vara osagt men hon stod läääänge och tittade efter oss när vi skrittade iväg och det var tur att maken hade ett koppel till henne annars hade hon rusat efter oss.

Väl tillbaka i stallet oljade jag in min nya dyrgrip och njöt av dess skönhet 🙂 samt passade på att avhandla lite bloggkommentarer och annat med kära Oliven (Ris ägare Liv).

Dagens fråga: är gladgubben egentligen en surmupp?

Idag funderar jag på om det har gått inflation i ”smiley-gubben” och om han egentligen har en dold agenda?
Är han inte alls så glad som han vill påskina utan tvärtom sur och irriterad?

”Man” hävdar ju ofta hur lätt det skrivna ordet kan ge utrymme för många olika tolkningar och att man i en skriven text kan ha svårt att skönja nyanser och ibland till och med helt missuppfatta ett budskap.

”Det var ju roligt” behöver inte alls betyda att det var speciellt roligt utan tvärtom förfärligt tråkigt osv.

Man skulle ju lätt kunna tro att smiley-gubbarnas intåg- framför allt ”gladgubben” som ser ut så här 🙂 har medfört att folk idag bättre/ lättare förstår vad en skribent egentligen menar men jag börjar tvivla.

Till att börja med anser jag att det på vissa håll har gått inflation i gladgubben som en del använder helt urskiljningslöst och i vilka sammanhang som helst.

”Jag kan fodra hästarna imorgon :)” är ett exempel på en text där jag har svårt att motivera en gladgubbe så vida författaren inte tycker att det är extremt roligt att gå och mata hästar (tveksamt).

”Har någon sett mitt hoppspö :)” är för mig också enbart en fullständigt neutral fråga som inte behöver åtföljas av någon flabbande gubbe.

Att man inte vet riktigt när man ska/ bör förstärka en text med en gladgubbe må väl vara hänt, bättre att vara för glad än en surpuppa kanske man skulle kunna resonera men ibland tror jag också att gladgubben inte alls vill symbolisera just glädje utan en dold irritation som man inte vågar vara rak med.

När folk skriver:

”Inte för att jag vill klaga…..” så är det ju just för att de vill klaga och när någon säger ”ta inte detta på fel sätt” eller ”hoppas att du inte misstycker” så vet den som yppar orden mer eller mindre att den är ute på hal is och att den som får budskapet både kommer att misstycka och att ta något på fel sätt (vad nu fel sätt är för något).

Och jag tror som sagt att det är samma sak med gladgubben ibland.

Jag gissar att vissa ibland blir rent ut sagt djävligt irriterade över något men inte vill stöta sig öppet utan skriver ett ”låtsas-vänligt” budskap i stil med ”kan vi alla hjälpas åt att sopa stallgången bättre :)” medan de egentligen tänker ”det var ju själva fan att folk inte kan sopa efter sig”.

Du hänger väl med- on-line?

Jag har nog (?) tipsat om detta förut men det tåler att tipsas om igen, det ypperliga sättet att följa pågående (och för all del kommande och avslutade) tävlingar hemma vid datorn eller var som helst där du har tillgång till Internet (i I-phonen tex):

http://www.equipe.nu/

Allt fler tävlingsarrangörer använder sig av detta system, även små klubbar med lokala klasser och själv tycker jag att det är ett suveränt sätt att hålla koll!

Den enda nackdelen skulle väl vara att i alla fall jag känner mig lite bortskämd med detta nya system så de få gånger någon arrangör inte har anslutit sig så blir jag smått irriterad, framför allt om de sedan tar flera dagar på sig att publicera resultaten efter en tävling.

Det kan ju inte ta många minuter att göra detta tänker den krävande Birgitta!

Tisdag- det går framåt

Morgonens dressyrpass avverkades utan sporrar och med ett spö som användes ytterst sparsamt och som jag slutligen la ifrån mig helt.
 
Red mycket övergångar mellan trav och galopp och precis som vid något tidigare tillfälle så började Archie ”från ingenstans” att gå så där underbart som han gör i sina bästa stunder.
 
Detta var efter ca 30 minuter, han gick inte DÅLIGT innan men det var ändå en markant förändring och när detta var inträffade var det bara att ”åka häst”- jättehärligt.
 
Jag önskar att jag säkert visste VAD som utlöser denna förändring; är det något i min ridning (vad vet jag i såg fall inte än)  eller är det helt enkelt den tid det tar för Archie att fullt ut ”värma upp”.
 
Jag märker ju på mig själv att jag behöver tid på mig att ”komma igång”- i början blir jag lätt andfådd medan jag efter ett tag kommer in en annan andning eller hur jag ska säga.
 
En annan tanke som slog mig är att jag kanske inte ska rida fram så länge (45 minuter inklusive skritt) innan jag rider in på tävlingsbanan?
 
Nu är mitt mål med ridningen hemma att få Archie att gå på det där ”bästa sättet” så fort som möjligt, dvs det ska helst inte ta 30 minuter innan vi är där, och sedan orka gå där längre och längre tid innan den uppåtgående kurvan börjar plana ut och slutligen börjar söka sig neråt så att säga.

Om sporrar på dressyrtävling

På tal om gårdagens diskussioner om hästar som ”dör” inne på dressyrbanan, vad man kan göra åt det osv så måste jag säga att jag tycker att det är lite konstigt att man MÅSTE ha sporrar när man tävlar dressyr.

Egentligen är det väl skickligare om man kan klara sig utan dessa hjälpförstärkare, hur diskret de än används, eller?

Det vore lite kul att se vad som skulle hända om sporrar i stället FÖRBJÖDS helt och hållet- undras tro vilka som trots det skulle ha tillräcklig ”fart” osv på sina hästar.

För jag har mer än en gång noterat att även de som säger sig ha otroligt framåt hästar rider med rejäla ”doningar” till sporrar.

Visst kan man säga att en sporre aldrig är skrapare än den fot som den sitter på precis som ett bett inte är skarpare än den hand som håller i tygeln men ändå….

Måndag- ny vecka, nya tag

Även i morse var det bara ett fåtal grader varmt (dvs svinkallt) på morgonen men fördelen med det är att det då brukar bli fint höstväder och det blev det också.

Solen strålade och då blev det genast ganska varmt mitt på dagen så när jag hade slutat jobbet åkte jag för att rida ut på min lille häst.

Idag flöt allting på bra och även om jag bara red ”rakt fram” övade jag en del på övergångar mellan skritt och trav med snabba och lätta reaktioner.

Jag red utan sporrar och hade förvisso spö med mig men utan att använda det en enda gång och det var inga som helst problem.

Gårdagens problem med att ljusen på mitt släp inte ville fungera avhjälptes också till 100% efter ett besök hos min kära bilmekaniker där jag alltid får utomordentlig service så nu har jag en sak mindre att fixa på min agenda.

Jag har glömt att nämna det men jag får förhoppningsvis min nya sadel i veckan och det ska verkligen bli kul.

Inte för att jag eller för den delen Archie har lidit precis som det är nu men den nya sadeln var ändå, i alla fall vid utprovningen, snäppet bättre och det räcker för mig.

Lite av mina tankar kring tränarbyten

I samband med gårdagens inlägg där jag beskrev min frustration över att Archie har börjat ”lägga av” när jag tävlar har jag som förslag på hur detta skulle kunna avhjälpas från några bloggläsare fått rådet att prova att rida för någon annan tränare.

Jag vill inte helt avfärda rådet som sådant; jag HAR bytt tränare några gånger i mitt liv av olika anledningar men vill samtidigt poängtera att jag i dagsläget är fullständigt nöjd med nuvarande tränare och att jag därför för stunden inte vill byta bort henne.

Jag vill se om några “enklare” åtgärder räcker för att väcka Archie på dressyrbanan innan jag ens börjar överväga ett eventuellt tränarbyte faktiskt och känner inte riktigt att det är där ”skon klämmer” om jag ska vara ärlig. Kanske har jag fel men det får i så fall tiden utvisa.

Om jag hade tyckt att Archie på alla vis gick sämre idag än för säg 1 år sedan så hade ett tränarbyte känts mer aktuellt/ befogat men nu är det som sagt inte på det viset utan just nu handlar det om ett väldigt vanligt problem som också har drabbat mig- hästen har börjat såsa sig inne på tävlingsbanan.

På träningarna går det däremot tvärtom bättre och bättre just nu- konstigt kan man tycka och det kanske är så att jag behöver ge allt mer TID för att verkligen kunna ställa rätt ”diagnos”.

Att byta tränare är ingen ”quick-fix”- det tar mer eller mindre lång tid att bli samspelta osv och som sagt så växer bra tränare inte heller på träd. Det är med andra ord inte så att varken jag eller någon annan jag känner har en lista på olika tränare som genast har tid och lust att ta sig an ett nytt ekipage och dessutom finns det en hel del annat också som ska passa (träningstider, träningsplats, pris osv).

Sedan anser JAG att en del har för stor tilltro till just ”tränarbyte” som sådant (rätta mig om jag har fel Ann- du som själv är tränare).

Ofta kanske man upplever en smekmånadsperiod med den nya tränaren men sedan inser man nog att de flestas ”röda tråd” är lik alla andra vettiga tränares ”röda trådar”- sååå många olika vis finns det faktiskt inte att rida på, eller?

Det är väl mer personkemin som ska stämma i många fall och att en del fördrar lite ”mjukare” tränare framför de som står och gormar (något förenklat) men som sagt, en ryggning är en ryggning och kan inte göras på 10 olika sätt (sade hon något raljerande).

Jag tycker dessutom att en del allt för lättvindigt skyller på just tränaren så fort förväntade resultat uteblir och så ska det genast bytas tränare i förhoppning att det ska bli bättre.

Och ibland blir det så- ibland inte. Men man har också ett eget ansvar som ryttare, det mesta av ridningen gör man ju faktiskt UTAN tränaren.