Är du en vän i ord eller handling?
Idag funderar jag över det här med ”vänskap” och hur det ibland kan vara en stor skillnad mellan just en vän i ord eller handling.
Det är så lätt att haspla ur sig ”bara hör av dig om det är något…..” eller ”jag ställer upp” men hur många GÖR det egentligen?
Är det något vi säger för att vi vet att ”mottagaren” ändå inte kommer att ta oss på orden eller är vi verkligen villiga att ställa upp så som vi påstår?
Själv har jag otroligt svår att be om hjälp och vill till varje pris undvika att känna mig ”besvärlig”.
Jag gör, vad det nu är, det hellre själv under stort besvär än ber någon om hjälp och de som känner mig väl kan därför säkert känna att de kan lova mig precis vad som helst- de kommer ändå aldrig att behöva uppfylla sina löften.
Lika försiktig som jag är med att be om hjälp, lika noga är jag med att aldrig erbjuda mina tjänster om jag är det minsta tveksam till om jag kommer att kunna ”leverera”.
Jag vill verkligen inte lämna någon i sticket men inte heller göra saker som jag inte har lust med- inte om jag inte behöver i alla fall.
Jag är för gammal för att göra eller säga saker ”bara för att det ska vara så” och försöker som sagt att lyssna på vad jag själv vill och lovar därför inte heller sådant som jag nästan med säkerhet vet att jag inte kommer att kunna/ vilja hålla.
För andra kommer löften om än det ena och än det andra otroligt lätt över läpparna men när det sedan väl kommer till kritan är det snarare ”lovar runt men håller tunt” som gäller.
Posted
Har du sett det här?
http://initiativet.malmo.se/epetition_core/community/petition/1325
Filippa:
Ja, jag följer med spänning vad som kommer att hända framöver.
Svårt det där. Själv tillhör jag dem som ogärna ber om hjälp, men gärna hjälper andra. Till en viss gräns vill säga. Men har man hästar i samma stall ser jag det som en självklarhet att ta hand om någon annans häst om ägaren ska åka bort eller är sjuk, men det är svårt att be andra om den hjälpen när man själv har ansvaret för tre pållar. Konsekvensen blir att vi aldrig åker bort, tyvärr.
Rackemarie:
Nej, jag åker också ytterst sällan bort.
Nu sedan vi skaffade Soya så är det framför allt min man som inte vill åka ifrån henne och innan dess så var det jag som tyckte att det kändes så omständligt att lämna Archie- jag med mina trettioelva anvisningar om hur allting kring honom ska skötas.
Egentligen hur löjligt som helst när jag tänker OBJEKTIVT på saken- han är inte ”märkvärdigare” att ta hand om än vilken annan häst som helst.