Månadsarkiv: november 2010

Skrivet

Dagens bortskämda ryttare!

Ja, som ni själva ser så har ju ridhusets mått minskat dramatiskt av halmbalarna som står på ena kortsidan, eller hur? Fyyy så uselt av arrangören att ha fräckheten att ordna tävlingar under sådana bistra förhållanden….
Nu när man själv inte längre kan räknas som ”ungdom” får det väl anses legitimt att klaga på desamma, så som ”gubbar och kärringar” gjort i alla tider, och det gör jag också ibland, det vet ni.

Jag tycker att det finns för många ungdomar som är lata, bortskämda och väldigt dåliga på att uttrycka sig i både tal och skrift och det har jag tagit upp vid ett flertal tillfällen på bloggen.

Idag läste jag på en ungdomsblogg lite åsikter om den pay-and-jump som anordnades hos oss i Grevie i lördags och då slog mig samma sak igen; usch så kräsen dagens hästungdom är!

Nu vill jag direkt säga att jag inte hade det minsta med denna lilla hopptävling att göra mer än att jag står i samma stall och en av ”arrangörerna” (en gymnasie-elev) och att jag var åskådare i typ 10 minuter så det är inget ”surt-sa-räven”-inlägg utan bara en enkel reflektion över hur bortskämda vissa har blivit i dagens hästsverige och då ungdomar framför allt.

På bloggen kan man läsa kommentarer som ”underlaget var skit kasst” och ”ddom hade ett litet ridhus på 20*60 men där var fult med halmbalar i nästan halva ridhuset, så ridhuset blev 20*40.”

Själv tänker jag tillbaka på hur det tex såg ut på min hemmaklubb för sisådär 25 år sedan eller mer…

Man ska då betänka att detta var en av de större klubbarna i Sverige med ett på den tiden nästan unikt ridhus (stort, isolerat mm).

När vi hade ”stora” tävlingar kom den tidens elit (en del fortfarande aktiva idag) och red fram på en ”utebana” som ibland mer såg ut som en gyttjebrottningsarena- på den tiden hade vi inte 2 ridhus utan använde en rastpaddock utanför stallet till framhoppning.

I denna lera och dynga flög hästarna över 130-hinder och högre utan att blinka och ryttarna höll inte på och ”pep” som dagens sönder-curlade kids utan koncentrerade sig på att RIDA– och det med den äran!

Att då höra/läsa om dessa snorungars kvidande över underlaget eller annat samtidigt som de knappt förmår att ta sig runt en 1-meters bana utan fel tycker jag ter sig både skrattretande och tankeväckande. För detta har jag hört många gånger så just blogginlägget ovan är på inget sätt unikt (och huruvida just DENNA skribent hoppar sina banor felfritt eller inte låter jag vara osagt).

Sedan menar jag givetvis inte att man ska acceptera hur usla tävlingsförhållanden som helst eller att det på något sätt var ”bättre förr” så som ”gamlingar” gärna vill låta påskina samtidigt som de berättar att DE minsann fick gå 15 milometer till skolan i snöstorm och utan skor men man borde kanske på vissa håll idag koncentrera sig på att träna och rida, även under icke-optimala förhållanden, i stället för att gnälla för minsta lilla fis?

Och vilka signaler ger man till de ungdomar som faktiskt inte är lata och bortskämda utan har tagit sig an ett sådant här projekt men som sedan får en massa gnäll och kritik som ”tack”?

Skrivet

Måndag- deppvarning

Usch- nu är det verkligen inte kul att vara Birgitta, hästägare.

Ingen ridning, mörkt ute innan man lämnar jobbet och som lök på laxen regnar det- IGEN!

Förhoppningsvis blir det bättre imorgon; då har jag i alla fall semester och får börja skritta på hästen.

Idag blev det tömkörning i ridhuset och det är också något att vara tacksam över- ridhuset.

Hur folk kan klara sig utan ridhus övergår mitt förstånd men så brukar de inte heller rida ”seriöst” i ur och skur utan kan lika gärna skippa ridningen då och då. Man gör ju som man vill….

Idag har mina tankar ganska ofta gått till den stackars 17-åriga flicka som avled i ridhuset på Hvuderups gods igår.

Än vet man inte hur olyckan har gått till men för i alla fall hennes närmaste spelar det kanske inte så stor roll- bara det faktum att flickan inte längre lever måste vara fullständigt förödande.

Så bräckligt är livet ibland och i DET sammanhanget kanske en halt häst och lite regn inte är något att oja sig över….

Skrivet

Veckan som gått

Under den gångna veckan hann jag med att ta 2 hela semesterdagar och det var verkligen skönt.

Jag har hittills haft en himla tur med vädret under mina lediga dagar och det är jag verkligen tacksam över då lite av min tanke med dessa ledigheter är att jag ska kunna vistas utomhus med mina djur utan att behöva famla i mörker.

3 hela träffar med Åsas och Robbans whippet-boys har vi hunnit med och det är fin-fin motion för både människa och hund :).

Vi brukar gå i minst 1 timme, oftast mycket längre och det är ett mycket trevligt sätt att träna på tycker jag- samtidigt som hunden får både sin träning och den sociala biten med andra hundar.

För Archies del har det däremot inte blivit mycket träning, eller nästan ingen alls om man inte räknar helgens 2 tömkörningspass i skritt.

Annars har hans tid fördrivits i boxen och hagen och jag hoppas verkligen att jag kan börja rida (läs: trava lite) som planerat om lite mer än en vecka.

Klinikbesöket i tisdags gick bra så till vida att veterinären ansåg att vänster framkota var mycket bättre men eftersom den fortfarande inte var helt utan böjprovsreaktion så sprutades den om.

Nu ska jag alltså börja skritta uppsuttet på tisdag och börja trava en vecka därefter men känns det inte helt 100% så kommer jag att boka ytterligare ett återbesök även om veterinären inte tyckte att det behövdes.

Själv är jag ”better safe than sorry” så vi får väl se vad jag tycker om ett tag.

Skrivet

Söndag- same procedure as yesterday


Dagen idag gick i ungefär samma fotspår som gårdagen och inleddes med stallbesök där jag släppte ut Archie i hagen, mockade och fixade med hans foder.

Strax innan utsatt tid 09.30 anlände jag till Järavallen och tog en liten promenad med Soya på egen hand innan Robban dök upp.

När vi sedermera körde hemåt hade jag och Soya gått konstant i 2 1/2 timme och då var i alla fall jag ganska ”mätt” på att vandra omkring.

Soya är ju outtröttlig så det är inte ens lönt att tro att man kan gå henne trött även om det idag även blev både en kortare kaninjakt och en del spring med Åsas whippar.

Hemma passade jag på att vara lite huslig (ovanligt) och till-lagade hela 8 portioner av mat som jag tänkte ha med mig på luncherna på jobbet.

Förutom pasta och köttfärssås blev det även pasta med lax och spenat-röra.

Senare på eftermiddagen blev det en ny tömkörningssväng med Archie i ridhuset även om den suddiga bilden ovan är från igår.

Skrivet

Lite mer lördag

I kväll brukade jag lite allvar 🙂 med Archie för första gången på länge och det blev ett tömkörningspass i skritt i ridhuset under överseende av coach Soya.

Hade lovat att kvällsfodra i båda stallen och när detta var avklarat åkte jag och maken och köpte lite lördagsgodis.

Soya har under vårt mumsande sprungit som en skottspole mellan oss, sitt godis (läs: ett halvt paket kokt skinka) slök hon i en tugga och när varken maken eller jag ville dela med oss sprang hon demonstrativt upp på övervåningen- fyyy vilka grymma ägare hon har stackarn!

Skrivet

Lördag- i bilder

Dagen började med att Soya och jag åkte till stallet för att mocka och pyssla lite och jag passade på att försöka ta ett kort på ett av Soyas nya täcken på whippet-Åsas begäran.

Tyvärr blev det inte bättre än så här Åsa- kinesen vägrade att posera i leran så det fick bli ett ”foto i flykten”.

Jag vill ändå be er att notera den lilla polo-kragen- hur sött är inte det på en skala :)?

Som jag har berättat tidigare har några gymnasietjejer, varav en från ”mitt” stall valt att genomföra en pay-and-ride-tävling som ett skolprojekt och detta ägde rum idag.
Livs Ri (16 år), här med medryttaren Ida, representerade vårt 7-hästars stall med den äran och genomförde en klockren felfri ritt.

Vi hade dessförinnan fått beskåda tjusiga och klockrena byten på framridningen vilka både jag och Liv suckade hänfört över- så får gärna också våra långt yngre adepter byta den dagen de börjar tävla medelsvår.

Tänk vad roligt (eller inte…) det hade varit om man i alla fall ibland kunde läsa hästars tankar.

Jag undrar så vad Archie tänkte där han stod i sin hage. Antingen:

”Åhhh…den som fick vara med och visa upp sig. Jag som är så bra på att hoppa” eller

”Fy fan vad skönt att stå här i dyngan och slippa studsa över dom där löjliga träpinnarna- hur kan någon tycka att det är kul”.

Efter stallbesöket hastade Soya och jag vidare till Järavallen där vi skulle träffa Robbans och Åsas whippar och det räckte med att köra de 2-3 milen för att det skulle vara i alla fall lite mer vitt på marken.

När jag och Robban hade promenerat färdigt tog jag och Soya en extra runda och hamnade då i denna täta björkskog. Efter ett tag fick vi dock vända tillbaka samma väg som vi kom, stigen blev plötsligt bara en stor gyttja och jag hade ingen lust att förirra mig i detta lite märkliga landskap.

Det är alltså här vi går- otroligt nära en mycket trafikerad motorväg (den som tar en till Göteborg eller Ullared tex) och jag tror få bilister anar vad som döljer sig bakom träd och buskar- det underbara Järavallen!