Vår isgata utanför huset.
Det gällde att borra ner broddarna rejält!
Till och med lilla Soya kanade omkring ganska friskt emellanåt.Idag var det jag som hade stalltjänst i vårt stall och jag passade på att även rida direkt på morgonen innan hagutsläpp.
Det blev av naturliga skäl ett dressyrpass i ridhuset- det var både för mörkt och framför allt för isigt för att jag skulle våga mig ut.
På tal om mörker eller snarare dess motsats upptäckte jag förresten för första gången igår att vi faktiskt, precis som rubriken säger, går mot ljusare tider.
Klockan halv fem kunde man fortfarande se hjälpligt utomhus- med andra ord kan man nu även rida ut i vart fall fram till detta klockslag- i alla fall om man som jag- vägrar att rida i mörker.
Dagen har förutom stalltjänst och ridning även bland annat innehållit en lång promenad med Soya kines samt lite matlagning (kors i taket- det är inte ofta det händer….). Pannbiffar i braspanna blev det- långt mindre grisigt och mer lättlagat än i stekpanna- där har ni dagens matlagningstips!
Och så till dagens hundgåta:
Hur får man en i vanliga fall helt kanin-tokig whippet att vandra till synes helt oberörd vid ens sida trots att fälten drällde av kaniner/ harar (svårt att se på håll) som verkade ha väckts ur sin dvala av solen?
Svar: man går på en så isig väg att hunden inte kan springa iväg- ens om den skulle vilja :).
Eller kan det vara så lös och djup snö att det blir för jobbigt att springa. Hilda och Zahra har tyckt att snön varit lite för djup, medan hararna sprungit uppe på snön med sina stora tassar. Vi har inga kaninen, men väl ett helt gäng med harar, sak samma fast hararna är oftast lite större. 😉
Hälsningar
Görle, Zahra och Hilda
Du har helt rätt Görel.
Jag har gjort samma erfarenhet med Soya både i år och förra vintern. Det var så svårsprunget i djupsnön att hon inte så mycket som tittade efter kaniner och harar.