För ett tag sedan pratade jag med en hästägare som berättade att hästköpet ett knappt år tidigare inte hade utvecklats riktigt så som hon hoppats.
Jättetråkigt för denna person så klart och mitt råd var att verkligen tänka efter om hästen skulle behållas eller inte.
Jag har genom åren sett en del jätte-ledsamma konstellationer där det för MIG varit uppenbart att hästägare och häst hade mått långt bättre på var sitt håll men där ägaren av olika orsaker ”vägrar” att sälja.
Det kan handla om att ägaren ”förstår” att hästen är mer eller mindre osäljbar eller någon slags prestigetänkande (man vill inte erkänna att man ”misslyckats” med just denna häst) eller det enligt MIG fullständigt vansinniga resonemanget att ”ett köp är för evigt”, dvs man ska vara hästen trogen så länge man lever, ungefär som att man ska förbli gift även om det visar sig att äktenskapet är en fullständig katastrof.
Ja, oavsett skäl så måste det vara förfärligt trist att ”tvingas” hålla fast vid en häst man inte längre tycker om/ vill rida på/ har något intresse av.
Ibland kan det ju också vara så att man själv är den sista att SE/ erkänna hur det förhåller sig med vissa saker och jag skulle därför vilja lista några punkter som man kan använda som någon form av check-lista på om man kanske borde fundera på en försäljning eller inte.
Jag säger inte att någon/ alla av punkerna är ett absolut BEVIS på att man borde sälja sin häst men en tankeställare kanske det ändå kan fungera som:
1. Du tycker att det är roligt att rida andras hästar men INTE din egen.
2. Du börjar engagera dig i tidskrävande projekt utanför hästeriet vilka gör att du inte alltid hinner rida så som du har planerat.
3. Du överdriver hästens skador/ sjukdomar för att slippa rida genom att exempelvis ge hästen en veckas vila om den har fått ett obetydligt sår eller har hostat vid ETT tillfälle.
4. Du longerar hästen flera dagar i veckan och anser att 20-30 minuters promenad vid hand kan räcka som motion.
5. Du känner att det finns saker som du skulle VILJA göra med din häst men som du inte (längre) VÅGAR (tex rida ut, hoppa, tävla) eftersom hästen har skrämt dig på olika vis.
6. Du erbjuder ofta andra att rida på din häst- så slipper du själv!
7. Du känner ofta avund mot andra hästägare för deras, i ditt tycke, FINARE/ BÄTTRE hästar.
8. Du blir glad om en träning blir inställd.
9. Du sitter ofta och läser hästannonser.
10.Du drar dig in i det längsta för att ens åka till stallet och väl där skyller du på en mängd olika saker (främst vädret) för att slippa rida eller så håller du på med så mycket annat i stallet att det till slut blir för sent att rida.
Jag tror också att det kan vara väldigt svårt att prata om det faktum att man tröttnat om det därtill finns stallkamrater som jämför hästen med ett barn (eller bara tycker det är ett livslångt åtagande – sak samma)! Dessa människor kan aldrig förstå att om man inte passar ihop med sin häst ska man byta (eller bara sälja och inte köpa en ny).
Har man oturen att ha den typen av kamrater kan man nog behöva vara väldigt stark själv.
Det svåraste tycker jag är när hästen börjar bli gammal. Inte vill jag sälja vidare då. Vem vet var han hamnar till slut då.
Prick:
Jag instämmer helt och kan bli nästan rabiat när sådant där djävla ”comittment-for-life”-dravel läggs som en härligt skuldbeläggande filt över den som redan mår dåligt som hästägare.
Inte tusan är en HÄST eller för den delen något djur att likställa med ett barn (läs: en framfödd avkomma) i DET avseendet.
Visst kan man älska ett djur lika mycket som en människa men det är verkligen inte samma sak som att man måste hålla ihop resten av livet.
Den inställningen är så urbota korkad enligt mitt sätt att se det och har nog många gånger SKADAT både häst och ägare minst lika mycket som den gjort nytta.
Precis som jag skrev i inlägget vill jag jämföra med ett ÄKTENSKAP- klart som f…n att man inte ska förbli gift med någon som får en att må dåligt på olika vis.
Nä – helt rätt.
Tills döden skiljer oss åt – BAHH!!
Nja…både och skulle jag vilja säga.
Ger man upp direkt vid 2:a eller 3:e motgången….börjar man som hästägare tro ”att gräset är grönare på andra sidan” för jämnan?? Visst då kanske man inte hittat ”SIN” häst?? Frågan är då….
*håller du på med fel inriktning?
*köper du för unga/gamla hästar som inte klarar DINA ”höga”? krav.
*orkar DU låta hästen MOGNA med uppgiften??
Det finns många frågeställningar….och visst har man provat och inser att det är ”fel” häst så är det väl inte fel att sälja…..men det finns också hästägare som verkar tycka dom är fulländade själv och hela tiden letar ”Rätt” häst…..då bör man fundera på hur man SJÄLV VÄLJER sina hästköp.
Det finns så många än si än så på denna fråga. Sedan kan jag ju säga att jag aldrig skulle vilja sälja en häst till en ryttare/kusk som man vet säljer hästarna innan dom knappt kommit in i stallet, det är inte roligt det heller:(
Har det gått väldigt lång tid och man inte har något intresse för sin häst så klart man ska sälja-det mår ju hästen bäst av!
Däremot tror jag att MÅNGA ger upp för snabbt sina hästar. Det tar ju i alla fall ett år innan man ”ridit” ihop sig med hästen-många tror det ska gå på räls från början! Och sätter man sig sen på hästen med inställningen att det kommer gå skitdåligt när man rider så klart som fasiken att det gör det!
Håller däremot inte med i alla dina kommentarer, vi är alldeles för olika där! Jag har haft min häst i 15 år och det är for-life kan jag säga. Skulle aldrig få för mig att sälja henne! Men hon är oxå väldigt präglad på mig-en riktig enmanshäst och jag vet att hon hade mått dåligt om jag sålt henne.
Alla är vi olika-tur är det!
Cecilia:
Visst kan det vara så att folk ger upp för lätt och söker en ”quick-fix”.
Men de som verkligen tröttnat (dvs tappat intresse för hästar) tycker jag gör sin häst en större otjänst genom att behålla den- hästen hade säkert haft det bättre hos någon som vill ägna tid åt den och tycker att det är ROLIGT.
Jag tror att hästar är lyhörda och känner av sin ägares stämning och om man aldrig är glad och bara vill fixa det allra nödvändigaste med hästen för att sedan slippa se den så tror jag absolut att hästen känner det.
Vad gäller att aldrig sälja sin häst så vet jag exempel på människor som får leva ett väldligt tufft liv pga sitt beslut.
OK att det är självvalt men det kan också drabba hästen.
En del har tex blivit arbetslösa och knappt haft mat för dagen till sig själva och så sitter de där med en häst som de vägrar sälja.
Just EKONOMIN tycker jag är en sådan faktor som gör att man inte kan/ bör säga att man aldrig ska sälja för vem vet vad som kan hända i framtiden?
Och jag skulle inte vilja leva fattig som en kyrkråtta, kanske behöva låna pengar, flytta till billigare boende, flytta hästen till ett stall flera mil ifrån där jag bor osv ”bara” för att jag inte skulle ha råd med hästen annars.
Och detta kan som sagt även drabba hästen i förlängningen för har man inga pengar så kan det bli lite si och så med både utrustning, veterinär och skoning- har sett det själv och tycker det är förfärligt när någon inte har råd att ta ut veterinär till sin halta häst pga att man har så dåligt med pengar.
Har det gått så långt att man verkligen själv mår dåligt av att ha hästen och inte har något intresse av den, så självklart sälj en för hästens skull! Frågan är ju bara om man verkligen ska ha en NY då???
Vill även tillägga att visst har man inga pengar så MÅSTE man ju sälja hästen-det säger ju sig själv men man får ju tänka igenom hästköpet ordentligt INNAN och ha en buffert om något skulle hända. 🙂
Sen är alla olika, som sagt, själva ridningen är inte viktig för mig, hade den varit det hade jag kanske resonerat annorlunda!
I vissa fall tror jag faktiskt att ett hästbyte kan göra att man får tillbaka sitt hästintresse.
Jag vet några fall där den ursprungliga hästen skrämt ägaren så att denna blivit rädd för hästen och i förlängningen tappat intresset.
Det kan tex handla om att man har köpt en väl vild unghäst när man borde köpt en äldre rutinerad eller att man köpt en hopphäst som börjat stanna på hinder och/ eller slänga av en.
I dessa fall är det den specifika hästen man inte längre vill ha och jag ser inget fel i att sälja: hellre än att vara rädd, må dåligt och tycka illa om sin häst.
Cecilia:
Vad gäller ekonomin instämmer jag helt; jag anser att man bör ha en rejäl buffert som hästägare och i annat fall säkert veta att man kan låna pengar om det skulle knipa.
Men tyvärr/ tack och lov har ingen av oss en kristallkula och kan se in i framtiden.
Ens liv under tiden man är hästägare KAN ändras rätt så dramatiskt; man kan tex bli arbetslös, långtidssjukskriven, råka ut för en skilsmässa osv och detta och mycket annat kan ju ändra ens ekonomiska liv ganska mycket.
Visst kan livet ändras! 🙂 Jag känner bara att mitt liv har ändrats väldigt mycket genom åren, fram och tillbaka och ekonomin också för den delen, men hästen finns kvar! Nu är hon 25 och jag hoppas inget drastiskt inträffar så man inte skulle kunna ha henne kvar!
Min fina man har alltid sagt: Du måste ha din häst, annars blir du knäpp!
Härligt med en förstående man!
Jag vill dra diskussionen ett steg längre. Jag har haft min häst i snart ett år och har inte haft EN enda bekymmersfri, ”normal hästägarmånad” med honom. Den ena skadan, tappskon, problemet har avlöst den andra och min heta springare och ”träningsredskap” jag köpte har blivit en hagprydnad för ca 6-7000 kr i månaden. Man kan säga att jag HAR tröttnar men kör på av disciplin och etik. Håller masken inför alla andra, som dock säger saker som ”att du orkar”, ”ger du aldrig upp”… Dock på väg att bli utbränd över EN HÄST!? Han finns i skallen och hur jag ska lösa ditten och datten 24-7. Att sälja är inte aktuellt – han är osäljbar. Nu till bombnedslaget:
Avliva och köpa ny häst?
Där fick ni något att bita i….
DÄR kan vi prata stigma och skuld. Jag känner att jag inte får ut någonting av mitt hästägande förutom huvudbry, ett växande midjeomfång, en tom plånbok och förtvinade ryttarmuskler.
JAG äger häst, men mina väninnor som rider på ridskola och är medryttare 1-2 dgr/v har tränat mer och får ut mer än vad jag fått. Till samma kostnad som jag lägger på en halv månad.
Även om jag inte varit i exakt din situation förstår jag dig PRECIS!
Och fattar tabut att prata öppet om hur man faktiskt känner, ffa med de som är av åsikten att ”ett hästköp är for life”, ”man är skyldig hästen ditten och datten” osv.
Ibland tycker jag att en del människor lever i lite väl mycket en drömvärld och det kanske passar dom men passar definitivt inte alla.
Jag skulle absolut inte offra ”allt” för min häst, skuldsätta mig, sätta hela livet på paus osv medan andra inte alls tycker att detta är ens något att fundera över.
Jag ”måste” råda dig att följa ditt eget hjärta/ hjärna/ vad du kan leva med.
Hur du än gör kommer det att finnas de som har åsikter/ skuldbelägger osv.
Det är lätt att tycka en massa när man inte själv står med tankar, räkningar, mår dåligt osv.
Jag skulle idag inte tveka att sälja eller tom avliva en häst jag ej ville ha kvar.
Det kostar för mycket pengar, tid och känslor.
Jag hade försökt att sälja hästen, om än billigare än vad den egentligen är värd, eller få den utdömd (beroende på skada) eller i värsta fall ta bort utan att få en krona.
Hårda ord tycker en del men jag står för min åsikt.
Djur som tas bort lider ej, därmed inte sagt att man ska avliva dom lättvindigt.
Men alla gör oftast så gott de kan och när man känner att man kommit till vägs ände är det bättre att ”rädda sig själv” än att till varje pris behålla ett djur man egentligen inte vill ha.
Det låter säkert hemskt i vissas öron men så tycker jag.
Man ska dock vara beredd på andras ibland mycket starka åsikter i frågan. Men jag är idag för gammal för att mer bry mig om vad andra tycker än att må bra själv.