Månadsarkiv: mars 2011

Morgontrötta ryttare

Eftersom det var väldigt många anmälda till förra helgens tävling hade man från arrangörens sida gjort så att man började redan klockan 08.00- ett enligt mig STENSÄKERT sätt att väldigt snabbt och lätt minska deltagarantalet i alla fall något.

För det slår aldrig fel; av de säg 7-8 ekipagen som får de första starttiderna är det ALLTID några som antingen styrker sig direkt eller aldrig dyker upp på tävlingsdagen.

Och är det inte fascinerande hur hästar behöver mycket kortare framridning tidigt på morgonen än senare på dagen?

Jag vet inte hur ryttare fått denna ”sanning” (hmmmmm) för sig men åter igen; kolla på parkeringen en timme innan en tävling börjar, om den börjar tidigt.

Inte en transport brukar skymtas och först då det är 45-50 minuter till första start kan man se bilarna komma släntrande.

Inte för att jag själv brukar rida fram i mer än max 40 minuter (från det att jag sitter upp och börjar skritta) men liiiite tid behöver man väl ändå på sig för att startanmäla, byta om, ta av och sätta på hästen utrustning osv?

Är det så att vi hästmänniskor är så utslitna av vårt intresse att vi så desperat behöver de futtiga extra minuterna i sängen på morgonen att vi sedan måste stressa och stirra iväg och kanske därför inte hinner förbereda oss själva och hästen så som vi skulle kunna gjort med mer tid?

Det tål att tänkas på…..

Lördag- det som göms i snö…..

Som många gånger förut började även denna lördag med ett besök i stallet där jag, under Soyas vakande (hmmm…knappast…snarare dåsiga) öga genomförde ett dressyrpass i ridhuset.

När detta var avklarat körde vi till Järavallen där Åsa och hennes pojk-hundar mötte upp.

Vi har inte träffats på några veckor pga Soyas löp så vi hade mycket att avhandla och var inte färdigpratade förrän efter 2,5 timmes promenad :).

Vädret var soligt och ”vårigt” så det var ingen plåga att gå precis och en whippet går ju inte att promenera trött så alla var nöjda.

Hemma kunde jag konststera att ordspråket ”det som göms i snö kommer upp i tö” hade besannats och det brukar sällan innebära något positivt enligt min erfarenhet.

Tro inget annat än att jag välkomnar våren men tyvärr gör det skarpa dagsljuset att man plötsligt upptäcker allt möjligt som vintermörkret skonsamt dolt.

All snö och kyla har gått hårt åt både gräsmatta och annat (vi har fått en hel del putssläpp vid husgrunden som vi måste snygga till) och även inomhus avslöjas minsta dammkorn skoningslöst.

Jag har ägnat eftermiddagen åt att plocka med lite allt möjligt och till och med vågat mig på att plantera årets första penseer.

Tror att det var efter första vintern i huset som jag gjorde detta redan i slutet av februari och nu har det varit plusgrader dagtid i säkert 14 dagar så förhoppningsvis klarar de sig.

Knasiga drömmar :)

Brukar ni också skratta/ förundras över era drömmar, eller ni kanske tillhör kategorin som inte kommer ihåg dom efteråt?

Själv drömmer jag mycket, minns det mesta och brukar också kunna härleda en dröm, dvs förstå eller i vart fall ana varför jag drömt som jag drömt.

Det kan ofta handla om sådant som har hänt, som jag tror, vill eller fruktar ska hända.

Har jag varit på en fest eller haft folk hemma precis innan jag går och lägger mig kan festen ofta fortsätta i drömmen liksom sådant vi pratat om.

Natten efter helgens tävling drömde jag om Archie och det var en komisk dröm kan ni tro!

Jag drömde att jag skulle åka stadsbuss med honom (!) enbart iförd grimma dessutom. Jag hade alltså inte ens ett grimskaft utan höll i grimman och detta var det som jag upplevde som besvärligast.

När vi skulle kliva på bussen undrade jag flera saker:

Skulle chauffören reagera på att jag kom med en häst? Det gjorde hon inte.

Vad skulle det kosta att åka med en häst? Archie fick åka gratis och jag betalde 20 kronor för min biljett.

Skulle bussen kränga under Archies tyngd eller rent av bli överbelastad? Svar: NEJ.

Vi gick bort och ställde oss mitt i bussen, där man vanligtvis står med barnvagnar och jag bad en intillsittande person med en stor, svart hund att hålla i denna så att den inte skulle nafsa efter Archie.

Där tog drömmen slut men gud vet hur den hade kunnat sluta?

Vad tror ni Freud skulle säga om detta?

Åka buss= åka till tävling är väl det närmaste förklaring jag själv kan komma :).

Fredag- igen!

Både jag och många av mina arbetskamrater säger det ofta: det är inte klokt så fort veckorna forsar fram.

Det är säkert i alla fall delvis ett tecken på att vi trivs på jobbet, det ligger en hel del i ”tiden går fort när man har roligt”.

Även den knappa timmen i ridhuset i eftermiddags gick fort, jag hade kunnat rida hur länge som helst kändes det som.

Vi hoppade lite, tränade på trav och galoppökningar framför allt och Archie blev verkligen ”på hugget” och kändes så fin efter ett tag.

Nu håller jag helg och hoppas på 2 mysiga dagar med mina älsklingar!

En dumhet kommer sällan ensam?

En av mina ”käpphästar” (ha ha…passande uttryck på en hästblogg) är det i mitt tycke många gånger överdrivna användandet av täcken i tid och otid och under helgens tävling fick jag se det igen:

En häst som inne i framridningsridhuset reds fram med 2 täcken ovanpå varandra. Samtidigt som hästen travade runt med denna extra-börda kunde jag konstatera att det utomhus var + 5 grader och fullständigt vindstilla.

Detta agerande fick mig att fundera över om just detta med dubbla täcken ”spelar någon roll” eller om man bara ska se det som något harmlöst à la ”alla får väl göra som de vill”.

Och då slog mig insikten att liksom ordspråket säger att en olycka sällan kommer ENSAM så är det faktiskt samma sak med DUMHET.

Om man resonerar så urbota korkat, dvs tror att en fullt frisk häst behöver 2 täcken på sig när den travar i ett ridhus- då måste i alla fall jag fråga mig vilka MER tokigheter man inbillar sig och agerar utifrån? Och en del är kanske inte lika harmlösa ur hästens perspektiv (brist på motion, överutfodring, felaktigt avpassad utrustning, galna träningsmetoder osv osv).

Att jag sett robusta ponnys med 2 (en gång faktiskt TRE) täcken på tävling förstår jag bättre- är man 9-10 år gammal är man kanske stolt över och vill visa upp så mycket som möjligt av sin fina utrustning men vuxna borde väl ha kommit över detta, eller?

Torsdag- kul, roligt, skoj!

I morse var det träning för NN och med risk för att verka tjatig så var det lika roligt som alla de föregående gångerna :).

Våra träningar börjar nu anta ett ganska likartat mönster; vi brukar ”köra igenom” lite skolor, någon skänkelvikning, en handfull byten, lite förvänd galopp, lite piruettförberedande arbete och så lite tramp-embryon utmed långsidorna.

NN ”fastnar” inte något enskilt utan kan i stället ”ge hemläxa” på sådant som inte utförs tillräckligt bra och förklara hur jag ska träna detta på egen hand.

Väldigt bra tycker jag och just det här att inte traggla tror jag hjälper Archie att både hålla sig mer vaken och känna sig gladare än vad jag upplevde honom förra året. Han hinner liksom inte tröttna innan det är dags för något nytt och det är ju inte heller så att han- i alla fall hittills- gjort något riktigt USELT så att vi har känt oss tvingade att ”få igenom” det.

Nä….snarare är väl det mesta just nu sådär ”halvbra” eller vad man ska säga och det är därifrån jag vill utvecka Archie till att göra det RIKTIGT bra eller så bra som han kan utifrån sin förmåga (eller vår genemsamma förmåga ska man kanske säga).

Vad jag gillar med NN är förutom själva träningsupplägget (omväxlande arbete, MYCKET BERÖM, inte köra slut på hästen) att hon har vad jag skulle vilja kalla ett ”spontant verbalt engagemang”.

Med detta menar jag att hon, utan att jag behöver fråga om det kommer med kommentarer eller små utläggningar om exempelvis hur hon tycker att jag ska lägga upp ridningen några dagar innan tävling, hur jag ska rida fram PÅ tävling, hur jag ska träna vissa saker på hemmaplan osv.

Nu är det ju inte så att NN kommer med några världsrevolutionerande påståenden eller nyheter som får mig att ramla ur sadeln av häpnad men jag gillar ATT hon bryr sig, ATT hon tänker till och försöker ge råd som passar just OSS och som sagt; utan att jag ens behöver be om det.

En tränare jag hade för ”tusen år sedan” var så totalt oengagerad i allt sådant att man kände att INGENTING man sa eller gjorde hade kunnat beröra henne- egentligen!

På den tiden brukade jag skoja och säga att om jag tex hade kommit till en träning och påstått att jag hade vunnit en S:t George (med Décima som aldrig ens startade på denna nivå) så hade tränaren bara sagt med släpig räst:

”Jaha…det var ju kul…då kan du rida runt här på volten lite….” och så inget mer. Typ :).

Jag kunde ofta känna mig både lite tillplattad och som om jag ”störde” om jag ville prata lite om något som inte exakt hade med dagens lektion att göra och det var väldigt tråkigt.

Vi som tränar är till syvende och sist KUNDER, ibland mycket dyrt betalande sådana och det tror jag många tyvärr glömmer bort, både som elever och tränare.

Dagens (ändra åsikt)fråga

Ni känner säkert igen det där med att då något plagg plötsligt blir modernt så kan man tänka ”det där kommer jag aaaaaldrig att sätta på mig. Gud så fult”.

Och så går tiden och man ser fler och fler bära denna outfit och så till slut så tänkter man ”hmmm…riktigt snyggt faktiskt. Jag ska nog ta och köpa mig….”.

I förra veckan, efter att jag hade varit ute och ridit i det piskande regnet konstaterade jag lättat att det var tur att jag hade använt min syntetsadel.

Hade jag utsatt Amerigo-sadeln för denna terror hade jag fått ägna en god stund åt att putsa och smörja på den men nu var det bara att hänga in Wintecen efter att ha torkat av den med en handduk.

Och detta konstaterande att ”gud vad bra det är med en syntetsadel” fick mig att tänka på att jag med vissa ridsaker resonerat ungefär som med kläderna i exemplet ovan och jag får väl skylla på att man gör så mycket dumt när man är ung och okunnig.

Jag är glad att jag idag har en bättre förmåga att se nyanserat på saker och ting, när jag var ung var det mycket mer ”svart eller vitt” och jag kunde förkasta saker som jag inte hade varken någon egen erfarenhet av eller ens den minsta aning om; om man ska vara ärlig :).

Syntetsadeln är ett utmärkt exempel.

Jag minns hur jag förlöjligade denna i början av min hästägarkarriär och jag kunde inte BEGRIPA hur man kunde rida i något så hemskt (sagt utan att ha satt foten i stigbygeln i en syntetsadel).

Nej, dessa sadlar var URFULA tyckte jag och det förstår ju var och en att något som är så fult också är fullständigt oanvändbart, eller hur?

Om graman-användade hade jag också starka åsikter, åter igen utan att ha ridit en METER med denna hjälptygel.

Numera sjunger jag gramanens lov så till vida att jag anser att långt fler borde använda sig av denna hellre än att sitta och dra sina hästar i truten med enda resultatet att hästen FORTSÄTTER att springa med huvudet rakt upp i vädret och utan att komma till en meters arbete.

Givetvis är inte en graman en universallösning som ska användas av alla, alltid och på alla hästar men man borde banne mig inte vara så rädd för att prova- åter igen istället för att kämpa fullständigt förgäves och bara slita ut sig själv och hästen.

Det tredje exemplet är skittmaskinen som jag till dags datum fortfarande inte har EGEN erfarenhet av men som jag absolut skulle prova att använda om vi hade tillgång till en.

I yngre dagar ansåg jag bara att skrittmaskinen såg ut som ett jätte-tortyrredskap där den stackars hästen skulle tvingas att gå runt-runt- fyyyy så hemskt!

Ja, så kan man tänka när man inte tänker :).

Har ni egna exempel på saker där ni från början haft en åsikt men senare helt reviderat denna?