Skrivet
Usch, idag har det blåst halv storm IGEN!
Jag var sååå tacksam att jag red ut igår och kunde gå in i det vindtäta ridhuset idag för nu börjar jag faktiskt få nog av allt det här blåsandet.
Archie fick ett lösgörande pass utan så mycket rörelser, det tar vi imorgon tänkte jag.
Försökte rida mycket tempoväxlingar och få en flottare trav och det gick ganska bra.
Skrivet
Jag vidhåller att sådana här foto-arrangemang kan vara farliga- tänker på den videolänk vi diskuterade på bloggen i förra veckan.
Intressant att flera jag pratat om videon med IRL tyckte ”gulligt men JAG skulle aldrig våga chansa med MINA barn”.
Det måste väl finnas andra sätt att illustrera att man har en snäll häst?
http://www.blocket.se/vasterbotten/Halvblod_soker_ett_sista_hem_32611699.htm?ca=23_11&w=3
Skrivet
Måste säga att jag tycker att det här med att hitta tävlingar, anmäla sig till dom och därefter kunna följa dom ”i direktsändning” är fantastiskt bra jämfört med hur det var för inte så många herrans år sedan.
Du store tid så omständligt det var i jämförelse med nuvarande system!
Innan Internets intåg kunde man prenumerera på distriktens utgåvor av aktuella propositioner, dessutom hittade man många tävlingar via Ridsportförbundets ”kataloger” som också gavs ut x antal gånger om året.
Jag brukade låna ridklubbens exemplar och kopiera det jag behövde (tyckte det var för dyrt att betala för detta själv) men ibland hade någon annan hunnit före, lånat häftena men ”glömt” att lämna tillbaka dom.
Anmälan gjordes på speciella blanketter som man var tvungen att beställa från Ridsportförbundet- egentligen fick dessa inte kopieras men jag vet att vi var en del snåljåpar som gjorde detta ändå.
Blanketten skulle skickas med posten, inbetalning skulle göras veckor i förväg till aktuell klubb och sedan fick man sitta hemma och vänta på posten för att få hem ett program för tävlingen.
Var man tvungen att stryka sig från en tävling dit man redan hade betalat in anmälningsavgiften kunde det dröja veckor, i något fall någon månad innan man fick tillbaka sina pengar.
När jag började tävla hade man också systemet med anmälnings och startavgift- den förstnämna var alltså den man skickade tillsammans med anmälan medan den andra betalades på plats.
Detta gjorde att klubbarna var tvungna att hantera en hel del pengar liksom för övrigt nummer-brickorna som man fick låna mot en deposition på vanligtvis 20 kronor.
Skulle jag vara tvungen att nämna något negativt med TDB så är det väl att det förutsätter att man har datorvana och tillgång till Internet men vem har egentligen inte det i dag?
Annars ser jag bara fördelar med både enkelheten, överskådligheten, den minimerade hanteringen av kontanter på tävlingsplatsen osv som TDB medfört.
Att som nu kunna följa hur många som anmäler sig till en tävling tycker jag är jättebra- kolla konkurrensen :), få en uppfattning om hur lång tävlingsdagen kan bli osv.
Samma sak med Equipes on-linesystem som gör att man inte behöver stanna kvar på en tävlingsplats (eller ringa och störa arrangören efteråt) för att få veta hur det gått för både en själv och folk man känner och som man vet är ute och tävlar.
Tidigare kunde det dröja en evighet innan resultaten redovisades- nu ser man det ofta minuter efter att en tävling är slut.
Så som sagt; allt var inte bättre förr….det tycker inte jag i alla fall.
Skrivet
Efter gårdagens vilodag var det idag dags att ”köra igång” igen och nu ska jag verkligen försöka att tänka på och framför allt träna på det som hade kunnat göras bättre på söndagens tävling (med andra ord ALLT höll jag på att säga men nä….så illa var det ju inte :)).
Men mer schwung över lag vore önskvärt- ska man kunna mäta sig med ”dagens dressyrhästar” går det inte att komma med en ”ridhusharvare” utan det måste vara lite elektricitet i benen :).
Våra ökningar är för svaga och detta övade jag på under dagens uteritt. Först var det väl lite ”blaha blaha” men efter ett tag blev det ett fint tryck i gossen och det började gunga lite i ryggen.
Det blåste ganska mycket idag (igen:() och det kanske bidrog till att Archie tände till lite mer än vanligt och det är sådant som jag vill ha ännu mer av och måste uppmuntra mycket.
Lydnaden är det ju verkligen inget fel på- nu ska jag ”bara” få Archie att blixtra till lite mer :).
Jag måste ha varit så koncentrerad på min lille häst att Soya lyckades rulla sig i något illaluktande skit utan att jag märkte det.
Hon måste ha varit snabb den lilla vesslan för hon är aldrig många meter före, efter eller bredvid oss men stank det gjorde hon och det var säkert inget som bara flög på henne.
Straffet kom hemma- badet var givet så nöjet att stinka blev kortvarigt ha ha!
Skrivet
….ska du kanske stanna till på vägen mellan Dalby och Staffanstorp och lägga ett bud på nedanstående fordon (som jag inte har en aning om vad det kostar- står bara ”till salu”):
Skrivet
Inte heller pappa Ragnar som provfilmar med sin nyinköpta videokamera, nyförlösta Ulla som dragit med sig barnvagnen för att titta när kompisen tävlar, Karin med de 3-åriga tvillingarna som klättrar på sargen eller Astrid vars hund hoppar mot allt och alla, skäller och morrar om vartannat och är allmänt störande.
Do you get my point?
Så klart ska alla dessa få titta på tävlingen så mycket de bara vill/ tvingats till 🙂 men på framridningen tycker jag alltså inte att de hör hemma.
Det är trångt nog som det är ibland och som sagt; man måste också tänka på säkerheten.
Hade alla alltid haft med sig andra ”hästmänniskor” som medhjälpare hade det kanske inte varit lika farligt men jag tycker att man lika ofta ser folk som vanligtvis aldrig är i närheten av en häst som plötsligt ska hjälpa till att linda av hästben, bära täcken, ta ryttarens jacka och på framhoppningarna hjälpa till med det farligaste av allt; ändra på hinderna.
Jag vet inte hur många gånger jag sett ”förälskade män” gå runt och leda sina flickvänners hästar- karlar som så här i nyförälskelsestadiet spelar eller faktiskt ÄR (innan de hunnit tröttna) intresserade av tjejens sport och vill vara delaktiga men samtidigt är totalt okunniga.
När de går omkring med hästen i släptåg (eller hästen går med dom ibland) utgör de inte bara ett störningsmoment utan kan också orsaka större eller mindre tillbud.
Jag skulle kunna skriva spaltmeter om detta men nöjer mig med att dra en parallell från jobbet.
I mina arbetsuppgifter ingår bland annat att ha ansvar för ett hyreshus där alla boende är mina klienter.
Jag har där självsvådligt fattat beslut om att cyklar inte får parkeras utanför fastigheten och försöker alltid förklara för de boende anledningen till detta.
Dels är det så att det finns 2 stora, låsbara cykelrum i fastigheten och dels finns det många meter cykelställ på baksidan av huset (gården) där tanken är att man ska ställa cyklarna.
Jag brukar också säga att det i huset finns minst 50 cyklar och hur skulle de se ut om ALLA fick för sig att ställa cyklarna framför entrén?
Så klart skulle framkomligheten bli noll, man skulle inte kunna snöskotta på vintern, städa trottoaren osv.
Och jag säger samma sak om framridningarna!
Hur skulle det se ut om alla vi som red där hade med oss en tränare som högt kommenterade varje rörelse vi tog? Kanske skulle detta inte påverka just säkerheten men nog tusan skulle det upplevas som störande?
Och om alla tog med sig var sin hästskötare som skulle linda av 4 ben, plocka av ett par boots, 2 täcken, jacka, överdragsbyxor osv?
Skulle inte framridningen bli lite väl överbefolkad då, full av all möjlig utrustning dessutom och i förlängningen kunna utgöra en risk för ”incidenter”?
Tack och lov ser man numera mycket sällan oskicket att longera hästar på tävlingsplatsen; tänk om alla skulle få för sig att göra DET?
Nej, rasta hästen innan du kommer till tävlingsplatsen eller gör det långt bort från alla andra- det är min bestämda uppfattning.
Så, mitt förslag för att öka säkerheten, skapa rättvisa och slippa dividera om vem som får göra ditten och datten är helt enkelt precis som jag skrev i början;
Endast ridande ekipage på framridningen och allt annat får skötas på andra platser (lämpligast vid den egna transporten faktiskt).
Vad gäller framhoppning skulle det endast vara tillåtet med 1-2 hinderfunktionärer som skulle höja/ sänka dessa- alla andra gående/ stående fick stå utanför framhoppningen, basta!
Och kan man inte tillhandahålla 1-2 personer för detta ändamål; tja- då är man inte tillräckligt lämplig att hålla en säker tävling helt enkelt.
Nå…vad tror ni? Fantasi eller verklighet?
Själv har jag redan sett små steg i denna riktning hos vissa arrangörer så jag personligen gissar på det sistnämnda- kommer jag att ha fel tro?
Skrivet
Medan Archie har haft en välförtjänt vilodag (över en vecka sedan sist) och troligen mest slappat i hagen har jag haft desto mer på agendan även om det bara varit trevligheter.
På jobbet var det som vanligt- väldigt omväxlande och jag är glad att jag fortfarande efter så många år aldrig känner mig likgiltig utan kan bli både vansinnig, superlycklig, förvånad, ledsen och allt möjligt annat- ibland på en och samma dag :).
På lunchen träffade jag en fd arbetskamrat och tillika bloggläsare skulle det visa sig 🙂 och medan vi åt och uppdaterade oss flög tiden iväg som en virvelvind. Mycket trevligt var det.
Efter en snabbvisit hos den gode Arch där jag bara borstade av honom, tog av regntäcket, mockade och gjorde i ordning foder åkte jag hem för att hämta upp Soyis för vidare färd till Skrylle.
Denna gången skulle vi dock inte springa utan träffa kompisen Petra och hennes boxertik Selma- en hund som Soya inte träffat förut.
Precis som jag förväntade mig fann tjejerna varandra och verkade ha kul under vår nästan 1½ timme långa promenad i skogen- det blev lite jagande av varandra men mest gick de sida vid sida och snusade på allt som nu hundar tycker är värt att köra ner nosen i.
När vi hade gått färdigt fick hundarna vila i sina bilar medan Petra och jag tog en god fika i den väldigt fina restaurangen på anläggningen. För min del blev det bärpaj med vaniljsås :).
Som vanligt när man har trevligt gick tiden för fort och när vi åkte hem var det nattsvart och tyvärr också regnigt.
Nu återstår bara lite tidningsläsande och tv-tittande innan sängen kallar och dagen är slut för min del.
Skrivet
En bloggläsare hörde nyligen av sig med en, ur häst och ridsynpunkt, lite ovanlig fråga.
Läsaren undrade om jag brukar SMINKA MIG när jag rider och vad jag anser om make up i rid-sammanhang.
På detta spörsmål vill jag svara så här och det är ju då min egen HÖGST PERSONLIGA ÅSIKT:
Själv är jag väldigt sparsmakad med make-up och använder i princip bara mascara på en daglig basis.
Att sminka sig är en konst och behärskar man inte denna är det bättre att låta bli, så tycker jag.
Om vi vill betrakta ridning som en sport (och det vill vi väl?) så brukar de flesta sporter förutsätta/ innefatta någon form av fysisk (och/ eller psykisk) ansträngning och när man anstränger sig brukar de flesta bli mer eller mindre svettiga.
Smink och svett är enligt min erfarenhet en dålig kombination och jag har sett mer än en sminkad ryttare se ut som en PANDA med utkletad make-up över hela ansikte efter avslutat ridapss- INTE SNYGGT!
Det jag personligen skulle vilja varna främst för är underlagspuder/ cremer eftersom jag sett så många misslyckas med denna produkt.
För det första gäller det att hitta exakt rätt nyans som harmonierar med hudtonen- är man kritvit i ansiktet (som många svenskar är på vintern) ser det konstigt ut med ett orange puder som dessutom lämnar skarpa kanter där det tar slut.
Har man dålig hy tycker jag ibland nästan att den FÖRSTÄRKS av underlagspuder/ kräm som liksom krackelerar över den ojämna huden och då dras ju ögonen också TILL detta, tvärt emot vad man önskar.
På tävling finns det kvinnliga ryttare som rider med läppstift och om färgen är diskret må det väl vara hänt men oranga/ knallröda munnar blir faktiskt mer en komisk effekt och det är nog inte det som eftersträvas, eller?
Själv tycker jag bäst om make-up där den sminkade, kanske något motsägelsefullt, ser NATURLIG ut och lyckas man med det är man bara att gratulera.
Brukar ni sminka er när ni rider? Varför? Varför inte?
Skrivet
Som vanligt inga världsrevolutioner på hemmaplan och lika skönt är det!
Archie har jobbat på lika fint som han gjort de senaste veckorna och vi har pysslat med det sedvanliga; 2 utepass varav ett med klättring, hoppning, dressyr på egen hand, en träning för NN och så tävling veckans sista dag.
Tävlingen ja; som vanligt önskade jag att jag skulle ha tränat mer innan men så tänker/ känner jag alltid.
Däremot borde jag verkligen rida mer programridning hemma så att minsta lilla detalj alltid sitter på tävling och det kan man ju undra över varför jag inte gör?
Det enkla svaret är väl för att det är tråkigt att programträna och då kommer vi till nästa fråga: VARFÖR är det tråkigt?
Sanningen är nog att det är som med löpträningen: tråkigt = jobbigt, dvs det är enklare att träna annat :).
Samtidigt MÅSTE man ju träna på det svåra för att det ska bli lätt; detta vet jag i teorin och ska nu bara överföra i praktiken:)!
På Soya-fronten kan rapporteras att det lilla livet slutat att löpa vilket, hur bekymmerslösa dessa än är, är skönt.
Nu kan vi träffa Åsas hundar igen tex och slipper hålla på med Soyas bikinibyxor (tikskyddet sytt i detta material) stup i kvarten.
Annars njuter jag av ljusare och ljusare morgnar och kvällar- jag tycker det gör så mycket med den extra tid man får i dagsljus. Skönt att kunna rida ut utan att behöva sluta flera timmar tidigare på jobbet och lika skönt att gå ut med hunden efter stallfixet på sen-eftermiddagen och faktiskt kunna se henne.
Än så länge ligger allt trädgårdsarbete helt nere och exempelvis gräsmattan ser för ledsam ut men förhoppningsvis kommer det mer sol och värme som råder bot på detta.
Skrivet
Nyss hemkommen från dagens tävling kan jag lättat konstatera det som rubriken säger:
Den hemska, jag skulle nästan vilja säga istadiga hästen som jag tävlade de sista klasserna med under senhösten (den som fullständigt dog inne på banan och vägrade att ta framåtdrivande hjälper) är borta, förhoppningsvis för gott, och Archie sådan han var när han var sig själv har återvänt!
Kanske förstod Archie att inträdet av hans långt segare stand-in riskerade att separera våra vägar för alltid?
Oavsett vilket är jag som sagt lättad och nöjd- det hade ju inte hjälpt att han i flera månader bjudit fram fint hemma om han vägrar att röra sig inne på banan.
Banan ja…
Första klassen var LA:4 och där tyckte jag att vi fick till en ritt utan missar men där man hade önskat ännu korrektare utförande av mycket. Vi hade liksom inga ”blänkare” och det hade vi behövt för att bli placerade.
Nu blev vi 7:a, 4 fick pris.
I MSV C:2 som var debut för vår del var det väl lite samma sak och domaren skrev också ”flera småmissar” eller något sådant.
Öppnorna fick betyg 6, slutorna 4 och 5, de enkla bytena 6 och 5 (för få skrittsteg). Allt sådant drar ju ner mycket och här kom vi 4:e sist av 17 ekipage.
Om vi nu ska prata procent hade jag för ett par år sedan hängt mig i närmaste träd 🙂 men som jag redan har varit inne på i tidigare blogginlägg ser ”dagens resultat” ganska annorlunda ut utifrån min erfarenhet.
I LA:4 LEDDE jag klassen på 59 % när 5 ekipage hade ridit! Av 16 startande hade 11 stycken mindre än 60 %, dvs två tredjedelar fick inte ens godkända poäng?!?!
I MSV C:2 fick 8 av 17 ekipage under 61% och 10 stycken (dvs mer än hälften) nådde inte kvalgränsen 62%.
Nu ska jag inte säga att jag såg alla ekipage inne på banan men de jag såg (kanske knappt hälften) var verkligen inga ”kassa” ryttare och/ eller hästar, tvärtom.
På denna nivå ser man långt färre och inte så grova missar som i tex LB- LA:1 där jag ibland tycker att vissa ekipage verkligen borde tränat mer innan start och så tänkte jag inte om en enda häst idag.
Många var dessutom väldigt rörliga och flög fram i ökningarna tex även om detta givetvis inte är allt.
Summa summarum: mina procent 59 och 56 var så klart trista att få men jag var i gott sällskap och min känsla är ändå att jag ser med tillförsikt på kommande tävlingar.
Archie kan pusta ut- ingen annonsering vankas och vi tränar vidare!
Senaste kommentarer