Om tävlingshumör, framgångar och motgångar

En bloggläsare berättade i en kommentar nyligen hur HON reagerade om det hade gått bra respektive dåligt när hon tävlade och detta fick mig att minnas hur det oftast gick till i början av min tävlingskarriär med Heron.
 
Jag tävlade ju både hoppning och dressyr med honom från början men eftersom det oftast gick bättre i den förstnämnda grenen sa jag argt efter många dressyrtävlingar ”nä…nu är det sluttävlat i dressyr”. Och sedan fick det gå ett tag och sedan var det ”på det igen”.
 
Hoppningen gick för det mesta mycket bra men när det inte gjorde det….herregud…jag kunde tjura i en vecka!
 
Efter idogt tävlande så blev det så att den där veckan av tjurande avlöstes av att jag kunde vara sur i några dagar- därefter, efter ytterligare tid på tävlingsbanorna så var jag ”bara” sur själva tävlingsdagen och mot slutet av vår tävlingskarriär så brukade det mest vara så att jag kom ut från banan och sa ”helvetes djävla skithelvete” och så var den tävlingen glömd!
 
Fantastiskt skönt att kunna utvecklas på detta vis för det tar ju på krafterna att gå omkring och vara en sur-mupp!
 
Och med tanke på att Heron som mest tävlade över 70 (SJUTTIO!!!!) klasser på ett år (det måste vara någon form av rekord men han gick bara bättre och bättre så det kändes helt ok att fortsätta) så hade det i slutändan inte gått att tjura i veckor- då hade man ju varit helt förstörd.
 
Sedan var han i ärlighetens namn en fin häst så det var inte så ofta jag behövde surmuppa mig.
 
Numera är det lite likadant- ok, jag kanske inte nöjer mig med några svordomar utan det kan kännas surt i några timmar/ den dagen men sedan är det glömt och jag tänker ”nya tävlingar- nya tag”….ungefär.  

Vad gäller att visa och känna glädje över tävlingsframgångar har jag aldrig varit de stora ordens kvinna, varken i skrift eller tal.

Om någon har följt bloggen sedan starten vet ni att det har blivit en hel del segrar och placeringar genom åren men jag brukar inte precis vråla ut min glädje eller skriva spaltkilometer om hur otroligt bra jag och hästen varit/ är.

Det har till att börja med aldrig varit min grej- jag är mer en person som gläds ”inåt”, för mig själv och personligen föredrar jag detta framför folk som ständigt måste mala om hur himla bra deras häst/ dom själva är i var och varannan mening. Det är för mig ganska tröttsamt att lyssna på/ läsa om när det går till överdrift – det brukar mest intressera talaren och möjligen de närmast ”sörjande”. Det är ju inte så att vi talar OS-meriter precis och därför behöver man kanske inte älta tills folk somnar:).

Minns förresten när jag gick i skolan där jag, om jag får säga det själv, hade fantastiska provresultat.

Att ha femmor och typ ”alla rätt” på proven var snarare regel än undantag för mig och mina klasskamrater undrade ibland ”är du inte glad” när jag INTE hjulade runt i korridorerna efter provresultaten.

Men det VAR jag- absolut- bara det att jag inte gick omkring och skröt om det.

Sedan är jag väl lite skrockfull också och vet dessutom hur snabbt solen kan förvandlas till en pannkaka.

Jag minns Herons första placering i medelsvår hoppning.

Jag var euforiskt glad i 3-4 dagar- sedan blev hästen halt!!!!

Så om ni undrar; det är jättekul att få rosetter än idag- SKITKUL faktiskt även om jag kanske ibland verkar lite kallsinnig:).

Skriv en kommentar

XHTML: You can use these tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>