Månadsarkiv: maj 2011

Birgittas sadelaffärer

För lite drygt en vecka sedan berättade jag om hur smidigt min nya Equipe-sadel hade levererats och nu när jag också har fått sålt min Amerigo Alto vågar jag berätta om DEN långt osmidigare affären.

Redan när jag planerade att köpa min nya Amerigo (som jag köpte genom att byta in en äldre sadel av samma märke men annan modell) berättade jag för sadelutprovaren att jag hade väldigt seriösa planer på att sälja Archie varför det kanske kunde te sig lite märkligt att samtidigt gå och köpa en sadel i 30.000 kronors-klassen.
 
Men jag ville uttömma alla möjligheter att med alla till buds stående medel försöka ”förbättra” Archie innan jag tog det slutgiltiga steget och därför valde jag trots allt att köpa sadeln, på inget sätt övertalad eller ”påtvingad” beslutet av utprovaren.
 
Däremot tyckte jag att det lät mycket förtröstansfullt när hon meddelade att modellen jag beställde, Alto, var såååå populär och att det skulle vara såååå lätt att sälja den om jag bestämde mig för en hästförsäljning.
 
Som ni som följt bloggen vet bestämde jag mig för ett tag sedan för att sälja- inte hästen men däremot sadeln och inför detta sms:ade jag till utprovaren och frågade vad hon tyckte att jag kunde sätta för pris.
 
Mitt sms skickades den 14 april- svaret jag fick samma dag var ”jag ska fundera och återkomma” och…. JAG VÄNTAR ÄN?!?!?!?
 
Luttrad men föga förvånande slutsats: när man vill SÄLJA är det lätt att vara ”på” (inför köpet fick jag mycket fin service och snabba svar på alla skickade sms)- sedan INTE.
 
Nåja, eftersom jag inte fick något svar mailade jag Sadelmagasinet (som är en stor samarbetspartner till Amerigo och köper och säljer nya och begagnade sadlar)  i stället och de föreslog att de kunde sälja sadeln för mellan 24 och 25000 varav de ville ha 20 % i provision (som högst 3500).
 
Eftersom en NY sadel idag kostar 31.000 och min sadel är ungefär ½ år gammal och i absolut NYSKICK tyckte jag inte att detta lät så himla lockande så jag annonserade själv ut sadeln för 26.500 och såg fram emot dessa horder av intressenter som skulle ringa ner mig efter denna såååå populära sadel.
 
Åter igen föga förvånande (ja, jag är både luttrad och cynisk i vissa sammanhang) kunde jag efter ca 2 veckors annonsering på Hästnet konstatera att INTE EN ENDA MÄNNISKA ens hörde av sig, om så för att pruta eller ställa någon fråga.
 
Jag kollade också runt på både Hästnet, Blocket och Bukefalos och det fanns knappt några Alto-sadlar till salu över huvud taget så det var inte så att min sadel var ovanligt dyr medan andra var långt billigare eller något annat som skulle kunna förklara annons-tystnaden.
 
Jag hade tänkt ge det hela ytterligare några veckor, en rejäl prissänkning och slutligen förnyad kontakt med Sadelmagasinet (som trots allt troligen säljer sadlar lättare än privatpersoner inbillar jag mig) men genom undernas under så såg jag en annons från en kvinna som ville KÖPA en exakt likadan sadel som jag ville sälja.
 
Jag hörde av mig till denna kvinna och för att nu försöka förkorta historien något så köpte hon min sadel för 25.500.
 
Jag valde själv att gå ner i pris för att få ett snabbt avslut på affären och tycker att vi båda ska vara mycket nöjda.
 
Jag fick ett långt bättre pris än vad Sadelmagasinet hade kunnat få ut åt mig (efter dragen provision hade jag kanske fått 21.000)  och köparen fick en i princip NY sadel mer än 5000 kronor billigare än om hon HADE köpt den ny.
 
De märken efter stigläderna som jag hade gjort på sadeln hade vem som helst gjort efter en veckas användning och något annat som visade att sadeln ens var använd syntes banne mig inte.
 
Så vad lär vi oss av detta? Ja…en hel del!
 
1. Sadelförsäljare är bara intresserade av dig så länge du vill KÖPA- inte sälja.
 
2. Ska du lämna något till försäljning på provision förlorar du oftast mycket pengar.
 
3. Det lönar sig att vårda sina saker.
 
4. Ibland måste man helt enkelt ha ren och skär TUR i affärer.

Måndag- flowbyten på mjuka ben

Om dagens träning för NN finns inte mycket nytt under solen att rapportera om, vi gjorde som vi brukade, dvs NN red i början och jag avslutade.
 
Våra övningar med att få Archie att byta galopp med mjuka ben fortsatte, vi önskar ”flowigare” byten utan stopp/ hack och det går framåt tycker jag.
 
Över lag såg Archie fin ut och kändes likadan och höjdpunkten kom när några hanverkare dök upp och började bonka och banka med något i ett intilliggande förråd.
 
Detta störningsmoment hade säkert gjort att vissa mer elektriska hästar hade hoppat ur brallorna och att resten av passet hade blivit mer eller mindre förstört men tack och lov påverkar sådant bara Archie positivt- när han blir lite uppspelt går han ändå fortfarande att kontrollera och han blir bara ”extra härlig” och inte det minsta ”otäck” att rida på.
 
Hanverkarna bad om ursäkt för att de ”störde” men jag försäkrade dom om att det absolut inte gjorde någonting och frågade samtidigt NN:
 
”Tror du vi kan boka in dom (hantverkarna) nästa träning OCKSÅ?”
 
En av mina bästa träningar hos Ebba hade jag när Mattias Jansson samtidigt gick och skottade ridhuset för fulla muggar- jag har sällan suttit på en så positivt laddad Archie som då och han spänstade på som aldrig förr.      
 
Jag brukar skoja med Lina som ibland följer med på tävlingar och säga ”Var inte rädd för att tappa en cola-burk på läktaren eller ramla ner för trapporna” just för att jag tycker att sådana oväntade händelser bara gör Archie finare men eftersom jag nu har outat detta ska ni se att han på nästa tävling kommer att dö av förskräckelse bara han ser en myra på marken.  

Dagens (toalett)fråga

På Eslövs ridklubbs anläggning såg jag ovanstående bild och tillika toalett och då slog det mig att vi hade det likadant på min ridskola.

VARFÖR kan man ju undra?

Om det av 800 medlemmar finns kanske 100 av manligt kön borde man inte behöva separata toaletter utan de hade väl kunnat vara ”könsneutrala”?

Vi gör väl alla samma saker på toaletten, eller :)?

I Skrylle med ett långt mer ”blandat” klientel ser det i alla fall ut så här- mycket smartare tycker jag (som förvisso inte hade haft några problem med att gå på ”den manliga toaletten” om det var kö till den andra :)).

Nu pratar jag alltså om toaletter där man går ”en och en”- inte de där flera kan gå in samtidigt men det förstod ni kanske :)?

Veckan som gått

Även denna vecka har som så många föregångare försvunnit i rasande fart.

Jag har motionerat Archie alla dagar och det har blivit både tömkörning ute i skritt, 2 hopp-pass, en dressyrträning för NN och en på egen hand, en uteridning och en tävlad dressyrklass (LA:4).

Eftersom Archie numera äter gräs varje dag måste jag dels tänka på att dra ner på ensilaget men också på att inte dra ner på motionen för mycket.

Fetma och bristande motion går ju lite hand i hand både med varandra och med den hemska sjukdomen FÅNG och tyvärr är det lättare för en häst som redan haft fång en gång att få det igen.

Samtidigt är ju gräshage framför grushage ett alternativ som det skulle mycket till för att jag skulle välja bort- för mig ger det förstnämnda en helt annan ”livskvalitet” för hästen om jag ska säga vad JAG anser.

Hade vi kunnat lägga ut mat i grushagarna hade jag kanske inte varit en lika rabiat gräshageförespråkare men utan något att sysselsätta sig med blir det lätt att hästen antingen bara står ”rakt upp och ner” eller försöker hitta på ”dumheter” som att dra i haggrannens täcke och annat man helst slipper.

2 besök i Skrylle blev det också i veckan, ett med Petra och Zelma då vi gick en mil och ett på egen hand då vi sprang lika långt.

Annars händer det inte så mycket spännande i mitt liv just nu.

Jag har inte ork för fler aktiviteter än de med djuren, vill ju gärna ha hyfsad koll på vårt hus också samt ägna tid åt att bara ta det lugnt i soffan framför tv:n eller med en bok/ tidning.

Semester har jag inte förrän i mitten på juli och då blir det troligen lite mer ”action”.

På ”inläggs-sidan” ser det just nu mycket bra ut; jag har hela kommande veckans inlägg färdigskrivna (!) medan jag vissa veckor knappt vet vad jag ska skriva om.

Söndag- i behån!

Åhhh…. varför är det så svårt att sova ut när man kan medan det ibland känns omöjligt att vakna när man måste?

I morse vaknade jag 04.30 och låg och vred mig till strax efter 06.00 då jag gav upp och körde med Soya till Skrylle.

Fördelen med att vara där tidigt är att man inte träffar någon….inga människor i alla fall.

Däremot stod ett dovhjort mitt på löpslingan när jag kom pustande och jag hann bli livrädd att Soya skulle sätta efter den.

Hjorten hade dock den goda smaken att hoppa in skogen och Soya löd mitt ”nej” utan minsta tvekan. Pust!

Efter avslutad löpning åkte jag till stallet, släppte ut Archie i hagen, mockade och fixade med hans mat innan jag körde hem för dusch och frukost.

Hemma blev det lite städning och häck-klippning medan maken tog hand om gräsmattan.

Tillbaka i stallet tog jag in Archie och förberedde honom för en uteritt.

Insåg att jag inte hade någonstans att göra av mobilen eftersom jag tänkte rida utan jacka och frågade ungdomarna i stallet om de hade något tips.

”Lägg den i behån” sade de luttrat och tja….det funkade faktiskt hur bra som helst så där lärde jag mig något nytt :).

Uteritten tog en timme och sedan fick Soya vänta i bilen medan jag släppte ut Archie i hagen igen.

Hemma grillade vi, ja inte Soya och jag utan maken och undertecknad och
nu tänkte jag slappa resten av kvällen.

Om tävlingshumör, framgångar och motgångar

En bloggläsare berättade i en kommentar nyligen hur HON reagerade om det hade gått bra respektive dåligt när hon tävlade och detta fick mig att minnas hur det oftast gick till i början av min tävlingskarriär med Heron.
 
Jag tävlade ju både hoppning och dressyr med honom från början men eftersom det oftast gick bättre i den förstnämnda grenen sa jag argt efter många dressyrtävlingar ”nä…nu är det sluttävlat i dressyr”. Och sedan fick det gå ett tag och sedan var det ”på det igen”.
 
Hoppningen gick för det mesta mycket bra men när det inte gjorde det….herregud…jag kunde tjura i en vecka!
 
Efter idogt tävlande så blev det så att den där veckan av tjurande avlöstes av att jag kunde vara sur i några dagar- därefter, efter ytterligare tid på tävlingsbanorna så var jag ”bara” sur själva tävlingsdagen och mot slutet av vår tävlingskarriär så brukade det mest vara så att jag kom ut från banan och sa ”helvetes djävla skithelvete” och så var den tävlingen glömd!
 
Fantastiskt skönt att kunna utvecklas på detta vis för det tar ju på krafterna att gå omkring och vara en sur-mupp!
 
Och med tanke på att Heron som mest tävlade över 70 (SJUTTIO!!!!) klasser på ett år (det måste vara någon form av rekord men han gick bara bättre och bättre så det kändes helt ok att fortsätta) så hade det i slutändan inte gått att tjura i veckor- då hade man ju varit helt förstörd.
 
Sedan var han i ärlighetens namn en fin häst så det var inte så ofta jag behövde surmuppa mig.
 
Numera är det lite likadant- ok, jag kanske inte nöjer mig med några svordomar utan det kan kännas surt i några timmar/ den dagen men sedan är det glömt och jag tänker ”nya tävlingar- nya tag”….ungefär.  

Vad gäller att visa och känna glädje över tävlingsframgångar har jag aldrig varit de stora ordens kvinna, varken i skrift eller tal.

Om någon har följt bloggen sedan starten vet ni att det har blivit en hel del segrar och placeringar genom åren men jag brukar inte precis vråla ut min glädje eller skriva spaltkilometer om hur otroligt bra jag och hästen varit/ är.

Det har till att börja med aldrig varit min grej- jag är mer en person som gläds ”inåt”, för mig själv och personligen föredrar jag detta framför folk som ständigt måste mala om hur himla bra deras häst/ dom själva är i var och varannan mening. Det är för mig ganska tröttsamt att lyssna på/ läsa om när det går till överdrift – det brukar mest intressera talaren och möjligen de närmast ”sörjande”. Det är ju inte så att vi talar OS-meriter precis och därför behöver man kanske inte älta tills folk somnar:).

Minns förresten när jag gick i skolan där jag, om jag får säga det själv, hade fantastiska provresultat.

Att ha femmor och typ ”alla rätt” på proven var snarare regel än undantag för mig och mina klasskamrater undrade ibland ”är du inte glad” när jag INTE hjulade runt i korridorerna efter provresultaten.

Men det VAR jag- absolut- bara det att jag inte gick omkring och skröt om det.

Sedan är jag väl lite skrockfull också och vet dessutom hur snabbt solen kan förvandlas till en pannkaka.

Jag minns Herons första placering i medelsvår hoppning.

Jag var euforiskt glad i 3-4 dagar- sedan blev hästen halt!!!!

Så om ni undrar; det är jättekul att få rosetter än idag- SKITKUL faktiskt även om jag kanske ibland verkar lite kallsinnig:).

Skenet bedrar :)!

Måste säga att jag höjde ett förvåningens ögonbryn när jag såg denna tingest på dagens tävlingsplats.

En ”bajamaja” som enda toalett på en etablerad tävlingsplats och hos en förening som bildades 1955?!?!?
Det kändes verkligen lite väl ”fattigt” tills jag öppnade dörren och vad fick jag väl se där :)?

Tadaaa….en riktig toalett innanför dörrarna minsann.

Sens moral: saker är inte alltid vad de ser ut att vara eller döm inte hunden efter håren (eller i detta fallet- toaletten efter byggnaden) *SKRATT*

 

Lördag- upp som en sol….

…och ner som en pannkaka!

Nädå…riktigt så dåligt gick det inte på dagens tävling men det är så jag brukar ”trösta” mig att det kan vara när man tävlar- ena gången vinner man och nästa gång är man inte ens placerad och det är inget att elda upp sig över i en bedömningssport där lite mer än den egna prestationen spelar in- motståndet om inte annat.

Och redan när jag såg några av ekipagen anade jag att konkurrensen skulle vara för svår för oss idag och tyvärr fick jag rätt även om det numera ändå känns som att vi ”är med” och inte agerar klassutfyllnad.

Det var bara 3 placerade i dagens LA:4 och 3:an hade 64% medan jag, andra utanför placering hade 63 % så vi är som sagt verkligen med i matchen tycker jag.

Är man, som jag varit ibland, mer än 20 poäng från placering är det, i alla fall för mig, omöjligt att rida in så många poäng och då känns det inte så kul….

Jag tycker att jag nu börjar känna mig väl bekant med LA:4-programmet som jag tycker är bra eftersom det premierar lydnad framför att bara åka omkring och visa gångarter.

Och just därför har jag hört mer än en ryttare som INTE tycker om programmet ?!?!, man måste alltså visa lydnad på LA-nivå gudbevars?!?

Jaha säger jag förvånat, det är väl det som dressyr går ut på?!?

Hur som helst vill jag rida detta program minst några gånger till då jag känner att jag skulle kunna krama ur mer ur det även om jag nu har några placeringar (både en seger, en andra och en tredjeplacering).

Jag har hittills inte fått till den ultimata ritten ( får man någonsin det ha ha) men det vore roligt om det kunde hända snart.

Efter tävlingen var jag vråltrött och slängde ut Archie och några vänner i var sin hage och åkte hem och sov som en stock.

Jag tycker det är skönare att tävla på lördagen än söndagen- det återstår mer av helgen eller hur jag ska säga :).