Ja, det ska man så klart få göra- i alla fall om man vet vad man gör höll jag på att säga.
Inspiration till dagens blogginlägg får jag tyvärr då och då- både å yrkets vägnar och i privatlivet och jag blir lika beklämd varje gång.
Beklämd därför att jag så ofta ser att man skaffar hund utan någon framförhållning eller tankar kring framtiden.
Nu kan förvisso ingen av oss, inte ens med en kristallkula, se in i framtiden till 100 % och tur är väl det men man kan ju ändå ha vissa tankar och aningar om hur man i alla fall vill leva och det är här jag blir beklämd.
En del människor som är arbetslösa verkar nämligen antingen helt ha tappat TRON och HOPPET om att någonsin få ett arbete igen och vissa säger mer eller mindre rakt ut att de inte VILL arbeta- inte heltid i alla fall och/ eller med något som skulle påverka deras hundägarskap negativt.
Och det är här jag ser problemen torna upp sig.
Jag känner till en del fall där de som äger hunden inte KAN (eller för den delen VILL) lämna hunden ensam ens en kortare stund och då undrar jag hur man hade tänkt lösa detta om man SKULLE få ett arbete?
Alla har inte möjlighet att låta någon vän/ släkting eller dylikt passa hunden och i Malmö finns det inte så gott om hunddagis och de som finns kostar flera tusen i månaden- knappast något som alla har råd med.
Har man varit arbetslös i många år och dessutom saknar utbildning som i flera fall jag känner till går det inte heller att ställa vilka krav på arbetsmarknden som helst utan man får kanske acceptera att ta de jobb som finns med de VILLKOR som finns- inte komma med åsikter om att arbetet är på heltid eller att man inte kan ha hunden med på jobbet.
Så skulle man skaffa hund som arbetslös bör man verkligen tänka efter hur man ska lösa passningen den dagen man FÅR ett jobb för man kan ju inte bara förutsätta att det aldrig kommer att inträffa eller att ”den dagen den sorgen….” eller så är det kanske därför Blocket vimlar av annonser där hunden säljs ”pga ändrade familjeförhållanden”?
Posted
Folk är fanimej (ursäkta) ÖHT alldeles för ”den dagen den sorgen” med ALLT. Sms-lån, lyxfällor och säljer hunden pga ”allergi” (vi verkar ha ett UTBRETT problem med smygande allergi just här i Sverige, och märkligt nog mestadels mot större blandrashundar i slyngelåldern)?
Allt är en rättighet och inget en skyldighet nu för tiden. Går att applicera på ALLT: ”Vadå får inte rida här där det är nysått – allemansrätten då?!” osv osv
Folk reagerar med ilska och oförrätt eller ve och fasa ”blir kränkta” hellre än att se personligt ansvar.
Mäkta lång och rörig kommentar ser jag, men det här ser jag som ett av samhällets största problem. ”Folk” har helt enkelt inte vuxit upp.
”Söt blandrasvalp, 9 veckor säljes pga allergi och att jag fått arbete”
Inte helt ovanligt. Så man undrar hur folk är funtade många gånger ja.
Så lägligt att allergin kom precis samtidigt med att man fick arbete!
Jag måste tyvärr instämma i allt du skriver Trasselkvast- det är helt enkelt huvudet på spiken.
Jag läser ibland en blogg: argabibliotekstanten.blogg.se som på ett YPPERLIGT sätt illustrerar hur ”man” kan agera på denna institution (biblioteket) när man inte vill ta ansvar för något, tycker att allting är någon annans fel/ arbetsuppgift/ ansvar osv. Roande eller snarare OROANDE läsning…..
Kicki:
Ja, kan man bli annat än rasande?
Som även Trasselkvast var inne på så kan man verkligen ifrågasätta alla dessa så kallade ALLERGIER.
Allergi MY ASS skulle jag snarare vilja säga i många fall.
Eller som en arbetskamrat till mig så klokt påpekade:
”VET man inte innan man köper hund om man är allergisk eller inte”.
Rimligtvis bör man ju ha haft rätt så mycket kontakt med ANDRAS hundar innan man själv bestämmer sig för ett så stort köp som i alla fall jag anser att ett hundköp är- det BORDE inte vara ett ”nyck”, något man bestämmer sig för lite hastigt och lustigt utan att fatta vad det innebär på så många olika plan.
Jag har faktiskt slutat läsa den bloggen – jag blir alldeles för arg helt enkelt. Inte bara på de oroväckande exemplar på mänsklighet som hon stöter på, utan för att de så ofta verkar få gå oemotsagda. Visst förstår jag att hon inte kan spruta ur sig spydigheter på löpande band, hon jobbar trots allt inom ett serviceyrke, men att sätta människor på plats, eller rätta de som är otrevligast anser jag BÖR göras i de flesta av de fall hon räknar upp. Det blir mest klagande från henne och inte mycket verkstad – jag stör mig oerhört på det.
Trasselkvast:
Jag säger faktiskt OFTAST ifrån när jag tycker att jag får ”dålig service” på olika vis- vill inte att detta bara ska få passera.
Märker att mina yngre kollegor ibland ser lite förskrämda ut å någon ”service-givares” vägnar (dvs kollegorna skulle inte själva våga säga till dom) men med stigande ålder så tar jag mig faktiskt den rätten när jag känner för det och orkar ta den fight som blir ibland.
Man ska inte få bli behandlad hur som helst och bara stillatigande acceptera, sedan beror det givetvis på vilka fel som begåtts och vem det är som felat osv.
Sedan får man ibland bita ihop i tjänsten men som privatperson tänker jag inte alls lika mycket på det.
Civilkurage skulle man kanske också kunna kalla det….att inte bara acceptera vad som helst.
Apropå bibliotekstanten kan jag säga att som gammal postkassör har jag råkat ut för det mesta också. Det fanns ingen hejd på vad folk trodde/ansåg att vi skulle hjälpa till med.
En kvinna kom med sin deklaration och tyckte att jag skulle hjälpa henne med den mellan kunderna…..eller den som blev arg för att vi inte hade busstidtabellen…eller den som tyckte det var dålig service att vi inte sålde den privata postaktörens frimärken….osv….
Rie
kanske skulle skriva ner det jag kommer ihåg
håller helt med!