Ibland stöter man på minst sagt anmärkningsvärda och ögonbrynshöjande inlägg på nätet.
Efter att ha läst nedanstående inser man, om inte annat, hur viktigt det är att ALLA i familjen är överens om när ett djur ska införlivas i gemenskapen. Läs och bli förskräckta:
Vår familj består av mig, min fru och våra tre barn. Förra året skaffade vi dessutom en hund… Jag har aldrig, någonsin tyckt om hundar. Fram till för några år sedan var jag dessutom hundrädd (p g a två olika händelser som liten), detta är däremot inget större problem längre…
Anledningen till att vi skaffade hund var däremot att jag inte kunde stå emot min frus tjat… i alla år har det varit diskussioner om hundar, hon är uppväxt med hund och det var sååååå fantastiskt och hela hennes familj älskar hundar etc etc…
Nu känner jag däremot att det var ett stort allvarligt misstag att skaffa denna hunden!!! Jag HATAR det faktum att vi har en hund i vårt hem! Jag har hatat varje sekund av valpens kissande och bajsande inne (innan den blev rumsren för några månader sedan) och hatar nu fortfarande att den ska slicka på folk (läs:barnen) till höger och vänster… Jag mår dåligt av att känna doften av hund hemma (luktar absolut inte mycket då den badar ofta ofta)… Men jag vill verkligen inte ha hunden!!
Och jag vet, nu kommer hela FL tycka att man är en hemsk människa eftersom ”det är en familjemedlem, och man gör sig inte av med dem bara för att man tröttnat” etc etc. Men är det meningen att jag ska må dåligt i alla år till hundjäveln blir gammal och dör??? Vi snackar liksom 12-17 år till!!! Jag MÅR PISSDÅLIGT av detta!!! Jag HATAR att ha hund!!! JAG HATAR MIG SJÄLV FÖR ATT JAG GICK MED PÅ ATT SKAFFA EN JÄVLA HUND!!
Vad ska jag göra??? Det är taskigt mot barnen att göra av med hunden, jag vet! Men är det bättre att behålla den med all irritation som den skapar då??? Det är bråk och tjafs om den jävla hunden heeeeeeeeeela tiden! Den är det ENDA vi bråkar om!!
Jag tycker allt den gör är äckligt! Jag känner inte ens att jag kan lägga mig ner på en matta och busa med barnen, för där har hunden varit och ”kliat sig” och lekt o gosat med mattan, så jag känner mig äcklig och ofräsch av att sitta/ligga där…
Kan någon säga något på ett vänligt sätt UTAN att diskutera hur ”synd det är om hunden som inte ska behöva omplaceras” etc etc… Det är inte ett dugg synd om hunden! Skulle vi omplacera den så skulle vi göra allt för att den skulle komma till ett bra hem där någon har tid/ork/vilja att umgås med den… Så NEJ, det är inte ett dugg synd om hunden.
HJÄLP MIG!! JAG DRUNKNAR HÄR!!! HATAR ATT BEHÖVA VARA SÅ JÄVLA ÄCKLAD AV MITT EGET HEM HELA TIDEN!!!!!!!
Utan att gå in på frågeställningen i sig kan jag säga att jag tycker det verkar som att mannen behöver gå en aning i terapi.
Och att det är lite lite fel på folk som inte tycker om hundar.
Jaa du, vad säger man?
Hunden lär ju känna att husse inte tycker om honom.
Hundfri zon i huset?
Ett allvarligt snack men sambon/hustrun i alla fall, för det låter inte som om det här kommer att ”gå om” och att husse kommer att gilla vovven.
Den verkar mera ha blivit ett hatobjekt.
Man kna ju alltid hoppas att husse kommer att gilla personligheten som sitter i hundkroppen, men det verkar vara dåliga odds.
För allas skull borde hunden omplaceras.
Rie
Jag tycker nog att det största problemet är att diskussionen hamnar på ett forum och inte inom familjen? Och fy för att ha den situationen hemma… Jag är jätteglad över att min sambo är lika förtjust i katterna (som bodde här före honom) som jag är. Att han dessutom har häst han med underlättar också.
Jag hade ju aldrig någonsin kunnat bo ihop med en sådan man kan jag säga! Och visst ska man inte ta en hund om inte alla är överens men jag tycker den här mannen verkar vara LITE väl neurotisk!?
Håller med er andra! Han verkar inte helt ok den där mannen…
Jag har lite svårt för människor som inte tycker om djur. De behöver inte älska dem, men att hata djur. Nä då faller de utanför ramarna för vad jag kallar bra människor.