För några dagar sedan beklagade sig en arbetskamrat vars dotter tydligen hade invanderat huset med diverse hästprylar inköpta på mässan i Falsterbo.
Arbetskamraten kunde inte BEGRIPA vad tösen skulle ha alla dessa saker till- ”Hon har ju inte ens en häst” suckade hon och sa dessutom mordiskt ”du skulle bara våga” när jag dristade mig till att skämta om att jag skulle kontakta dottern och fråga om hon inte behövde något i Ullared också- nu när jag snart ska dit.
Jag försökte trösta kollegan med att det är en miljon gånger bättre att flickan köper lindor och borstar till ridskolehästarnas fromma än att hon börjar tjata om stringtrosor, piercing, hårförlängningar och annat som 15-åriga tjejer mycket väl kan fantisera om.
Och det tror jag att kollegan köpte :)!
Så länge ungdomarna är i stallet vet man i alla fall var dom är och vad de (förhoppningsvis…he he….) syssar med och jag tror faktiskt att ridskolor många gånger fungerat som en lite ”förlängd fostrare” där barnen har fått lära sig att uppföra sig :).
Det är min erfarenhet från min egen ridskola i alla fall- jag vet inte vad ni tycker?
Mina föräldrar sa alltid att ”Det är ju bättre att hon är i stallet sent på kvällarna än ute på stan”!
Visst är det så. Ridskolan är en social miljö där olika åldrar och generationer är blandade,oftast dessutom på lika villkor. Dessutom är det så att en häst som inte får mat svälter, en häst vars sår inte blir skött lider osv Det lär ut ansvar. Och ska du få hästarna att göra som du vill måste du vara bestämd och tydlig.
Mkt bra skrivet!
Varför tror du min dotter har egen ponny hahaha
Trevlig blogg! Jag håller helt med! Jag är glad att mina föräldrar uppmuntrade och stöttade mig i mitt nörderi och att jag fick en egen häst när jag var 16. Det har lärt mig otroligt mycket (ansvar, självständighet, att få ta i och kämpa osv) och dessutom hållit mig borta från ”idiotgrejer” som säkert gärna lockar när man inte har något viktigt att fokusera på.
Ni har så rätt och jag instämmer i lovordandet av ridskolans fostrande roll. Forskning visar ju nu att många kvinnliga chefer har sin bakgrund i stallet.
Visserligen är priset i pengar högt räknat men inte om man räknar en fostran till livet, ansvarstagande, förmågan att kunna vara rak och tydlig, samt förmågan till socialt samspel, både mellan människa och djur och mellan människor.
Som inackorderad på en stor ridskola i ca 20 år har jag verkligen kunnat följa många ungdomar från barnsben.
Och visst har umgänget med hästarna och med människor i alla möjliga åldrar och ”positioner” bidragit till att många inte hamnat snett i livet trots kanske inte så bra hemförhållanden osv.
🙂 Ok Birgitta,jag ger mig. Lite rätt har du ;-). Du är en j…. på att skriva om hästar och hästsportens alla fördelar. Tror jag ska visa ditt inlägg för min hästtokiga dotter först på fredag, när du har shoppat klart :-).
Hälsn/din arbetskamrat
Dressyrtant: kostnaden i pengar är högt om föräldrarna köper en egen häst till barnen. Då är kostnaden i engagemang också högt (i bästa fall iaf!). Men många har, som jag, gått igenom barndom och ungdom utan egen häst, hängt i stallet och huggit i med allt som behövs göras för att kanske få rida en stund. Med en typ av ögon har jag och många andra blivit ”utnyttjade” på det sättet – det var ibland mycket arbete för att få rida ganska dåliga hästar. Men samtidigt har det gett mig självständighet, ansvarskänsla och inte minst en hobby som givit mig glädje genom livet, och till viss del även en karriär. Jag tycker att det är en ok ersättning för det arbete jag med glädje gjorde som tonåring.
Anna-Kajsa:
Känner igen allt :)!
Började rida först som 15-åring men precis så var det.
Och jag är glad för den tiden och vad den lärde mig.
Arbetskamrat:
Tack för dina fina ord!
Anna-Kajsa:
För en ensamstående mamma med två döttrar på ridskola blev det allt en slant att betala, så för vår familj var det mycket pengar. Vi hade inga egna hästar utan jobbade glatt med allt som fanns på ridskolan för att tjäna ihop till någon ytterligare tid i sadeln eller bara att vara med älsklingshästen.