Då och då stöter jag på hästägare som påstår att deras häst blivit istadig eller ”dum” på olika sätt och ska jag vara ärlig så är det enligt mitt sätt att se det väldigt ofta hästägarens eget ”fel” även om det väldigt sällan uppfattas så av ägaren själv.
Ofta är det i början av hästägandet som dessa problem uppstår- när hästen har blivit lite ”varm i kläderna” och kanske även den tidigare skickliga ryttarens utbildning börjat ”gå av” som hästen gör några ”testningar” som om den nya ägaren inte lyckas stävja kan göra att hästen snabbt uppfattas som just ”dum”.
Erfarenheter har många gånger visat att just ett ägar/ryttarbyte kan medföra en ganska utökad risk för att hästen blir sjuk/ skadad- man rider annorlunda, på annat underlag, med annan utrustning och med andra intervall än den som haft hästen tidigare och allt detta sammantaget eller var för sig kan göra att hästen tex blir halt väldigt kort tid efter inköpet.
Men inte bara finns risken för skador utan alltså även för att hästen vill testa den nya ryttaren och är man då inte påpasslig och kan reda ut detta så kan den nya hästen bli en tråkig erfarenhet för en.
Mitt råd till alla som har en, vad de tycker ”dum” häst- dvs en häst som plötsligt börjar bete sig oförklarligt ”icke-önskvärt” är att först rannasaka sig själv.
Rider man hästen tillräckligt ofta/ mycket så att den får den motion den behöver?
En konstig fråga kan tyckas men min erfarenhet är faktiskt att detta kan vara den enkla förklaringen till att hästen börjar bråka vid ridning- den är helt enkelt stallmodig, oriden och känner inte tillräcklig respekt för sin ryttare.
Om man med gott samvete kan bocka av ovanstående som en trolig anledning till hästens fjanterier så tycker jag att nästa steg är att kolla upp hästen veterinärt.
Jag skulle kunna rada upp hur många hästar som helst som ryttarna först tyckte var dumma på olika vis (vägrar på hinder, bockar vid ridning, vill inte gå fram, kör upp huvudet osv osv) där det sedan visat sig att hästarna haft olika skador av varierande grad där några till och med lett till utdömning!
Och när man anlitar veterinär så tycker jag verkligen att man i första hand ska tillfråga den som känner ens häst sedan tidigare och om man inte har någon sådan så kontakta en HÄST-veterinär, inte vilken allmänpraktiserande veterinär som helst.
Att diagnosticera en ”dum” häst kan vara svårt nog även för en skicklig hästveterinär så då är det bara dumt att börja med något annat- det är vad jag tycker i alla fall.
Om inte veterinären hittar något fel på ens häst är det all idé att ta hjälp av någon annan hästmänniska och kanske till och med lämna bort hästen för tillridning.
Väljer man det sistnämnda alternativet tycker jag att det är absolut att rekommendera att man själv också försöker komma ut till denna person och rida själv ibland- då har man möjlighet att få hjälp för egen del också för det kan mycket väl vara det som är det egentliga problemet- att det är något man själv gör som stör hästen.
Och får man inte den hjälpen så är ju risken jättestor att problemet återkommer ganska snart efter att utbildaren lämnat ifrån sig hästen och så börjar eländet om från början igen….
Posted
Håller med dig fullt ut! Tänker ibland på det när vissa säger att vilken tur du har som alltid haft så lydiga hästar, tex för att de stannar i boxen när jag lämnar boxdörren öppen eller står stilla i gången utan att va uppbundna, medans vissa personers hästar härjar runt så jag vet inte vad.. Likaså i ridningen som du sagt, bla min lilla akriboridam som alltid varit mkt försiktig om benen och tyckt bommar och liknande(dressyrstaket) varit hemskt, och när hon var liten och inte ville gå i närheten av bommar så slapp hon.. Behöver jag nämna att jag haft PROBLEM med att rida över bommar, bredvid dressyrstaket osv?
Jag tror att alla hästar går att få lydiga och uppfostrade bara man är vänlig men bestämd och konsekvent!
Exakt Anni!
En del har verkligen inte minsta pli på sina djur- när andra hanterar dom går det däremot hur bra som helst. Konstigt va?
Jag tror också på konsekvens, att vara bestämd och i alla lägen ”flockledaren”.
Visst är det viktigt att vara konsekvent och utöva ett gott ledarskap. En bråkig häst är inte kul men det är lätt att stå på sidan och säga att ryttaren borde det ena eller det andra. Och tvärsäkra proffstyckare finns det många. Alla hästar är olika och det är också otroligt svårt att veta när en bråkig häst är stallmodig pga att den är orastad eller ouppfostrad (dåligt ledarskap) eller för att den har ont någonstans eller inte mår bra på grund av andra saker – stress pga tidigare erfarenheter osv. Om det är det senare är det ju inte precis rätt att ta i med hårdhandskarna, medan den stallmodiga hästen behöver motion och mer ordning och reda på vem som bestämmer vad.
Jag har alltid varit mkt kaxig när det gäller hästhantering, tyckt att jag varit både erfaren och duktig på just hantering och även haft hästar som skött sig bra i de flesta lägen – vilket stärkt mitt självförtroende när det gäller detta. Ibland har det tom visat sig att hästen gått med någon form av obehag ett tag som dåligt passande sadel eller någon fysisk krämpa, och ändå har den snällt ställt upp på vad jag än begärt. Vilket iofs inte känns så kul när man kommer till insikt om att det varit ett problem. Vissa hästar ställer dock inte upp på någonting, och vad det beror på är ju så svårt att veta. Dominans, felaktig hantering, oskicklig ryttare, smärta, oförstånd eller är den bara knäpp? Det finns ju helknäppa människor, så varför skulle hästar vara ett undantag?
Just nu har jag en häst som verkligen tagit ner mig på jorden. Tjat och åter tjat (eller det kanske heter konsekvens) har gjort att han nu uppför sig väl i hantering, men jag skulle nog kanske inte säga att han är lugn som en filbunke i alla lägen. I ridningen däremot kör han med mig rejält, han är kaxig och tjurig och hotar med allt möjligt om jag ber om saker han inte har lust att göra. Att be snällt har ingen verkan, kör jag hårt mot hårt så är han dubbelt så tuff tillbaka. Ingen annan vill rida honom – eller rättare sagt, de som har kunskap har vett nog att tacka nej, och de som inte har kunskap har inget på hans rygg att göra , och det finns inga ”tillridningsstall” i min närhet. Det är bara att kämpa på så gott det går, med arbete från marken, ridning i ridhus där han inte flippar ut helt som ute. Min strategi är att tänja gränserna så sakteliga utan att situationen blir farlig, och sedan bara hoppas på att konsekvensen i detta arbete slutligen gör att bråket så småningom upphör. Men jag vet inte, det kan vara dömt att misslyckas och det är lätt att man tappar modet.
Vad jag vill säga är att det är viktigt att vara ödmjuk och att kanske ha förståelse för att vissa har problem, och att det kanske inte är så att den som har problem är en sämre hästmänniska än den som har A-hästar. Det finns ju inget som är så knäckande som när det inte fungerar med hantering eller ridning, och det är heller inte så roligt att höra alla som låter som jag gjorde tidigare, dvs är så övertygade om sitt goda ledarskap. Ibland tänker jag att ha häst är som att ha tonårsbarn (vilket jag har). Det har funnits stunder eller perioder av total uppgivenhet, men som ett under händer plötsligt något och allt vänder. 🙂 Får hoppas på det!
Jättebra skrivet Kristina och jag håller med dig till fullo.
När jag nu läser mitt eget inlägg konstaterat jag att det nog var ödets ironi att jag skrev detta totalt ovetandes om vad som komma skulle- några månder senare (1/9) köpte jag Kreon….
Men jag står fortfarande för varje ord i inlägget och tycker inte heller att jag talar emot mig själv utifrån hur jag själv agerade med Kreon.
Han var för övrigt noga veterinärt kollad (och röntgad ua) innan köpet (och ägdes dessutom av den veterinär som också hade fött upp honom).
Visst fick jag också en chock av att ha ”drabbats” av ett sådant ”märkligt besvärligt” djur som gick som ett urverk i ridhuset men som kunde stå och stampa på vägen utanför detsamma i evigheter, fullständigt blockerad, istadig, livsfarlig.
Jag fick också många ”råd” (att dra omkull hästen när han stegrade sig minns jag särskilt som ett råd jag aldrig i livet hade tillämpat) och många trodde att det brast i ledarskapet.
På gott och ont fick jag aldrig veta om det hade gått att bota detta djur och i ärlighetens namn uppskattar jag Vicke väldigt mycket mer i vardagshanteringen.
Ojdå jag såg inte att inlägget var så gammalt, det kom upp först när jag letade upp din sida, vet inte varför. Men det är en aktuell fråga! Det är intressant att ta del av dina erfarenheter med Kreon, för det finns så många likheter med det jag går igenom nu. Som du skriver så visar sig bråkiga hästar ofta ha haft någon form av fysiskt problem – en skada som inte upptäckts – och det är ju en fasa att i efterhand få veta att den häst man bråkat så mkt mer faktiskt hade ont. Nu vet jag inte om det var så i Kreons fall, och som du skriver får du aldrig veta om han till slut skulle ha blivit from som ett lamm. Själv har jag onda aningar vad gäller min häst, men veterinären hittar ju inget som kan förklara det dåliga beteendet så jag får bara gå på linjen att han ifrågasätter mitt ledarskap och har kommit på ett sätt att protestera där jag blir litet tamare. Jag försöker hitta andra vägar än att fysiskt bråka mig fram, mest för att det är farligt, och i stället lirka och lura honom så jag får min vilja igenom + att aldrig aldrig avsluta när han tagit kommandot över situationen. Men det är jobbigt. Det skulle vara väldigt intressant att få ta del av några solskenshistorier, dvs där det vänt åt rätt håll. Om inte annat för att hålla motivationen uppe. 🙂
Ja, Kreon var ett märkligt djur….vid de värsta istadigheterna totalt utan självbevarelsedrift och kunde ställa sig och bokstavligen balansera vid stup och liksom utmana mig för att han visste att jag då inte vågade gå på honom.
I efterhand är det några som frågat mig om jag inte tror att han hade ONT redan då och att det var därför han höll på som han gjorde men det tror jag INTE.
Istadigheten visade sig ”bara” vid uteritt ensam (i sällskap gick det utmärkt att rida) och på tävlingar.
Med den skickliga ryttare jag tog till hjälp var beteendet mycket mildare på tävling och med oss båda gick han oftast som en dröm vid dressyrträning.
Så nej, jag tror inte att det var en skada som spökade- snarare/ kanske en lite märklig variant av hingstbeteende som han nog inte själv redde ut. Var väldigt flockberoende i hagen, ville ha koll på alla som kom och gick i ridhuset och ville inte lämna stallet/ anläggningen ensam för att ta några exempel. Otrygg (?) men med ett fruktansvärt otäck sätt att maskera det.
..glömde skriva att man självklart ska kolla upp en bråkande häst, men att fokus på att ”den måste ha ont” kanske också kan vara början på en ond cirkel..