Även om jag avskyr när sommaren övergår till höst och inte gillar den sistnämnda årstiden speciellt (fast vintern är sju resor värre…) så finns det några bokstavliga ljuspunkter och det är att man kan börja tända levande ljus på kvällarna igen.
Det kan man ju förvisso göra året runt om man känner för DET men det ”passar” inte riktigt när det är strålande solsken ute även kvällstid tycker jag:).
Nu med regnet smattrande mot rutan och med mörkret som redan börjar sänka sig trots att klockan inte ens är sju känns det helt ok med lite stearin-upplysning.
Inspirerad av söndagens tömkörning återupptog jag densamma idag och det gick lika bra och var lika roligt.
Dagen då det är dags att plocka fram klippmaskinen närmar sig med stormsteg såg jag i morse och trots att jag har världens snällaste häst att klippa bävar jag redan. Det är sååå tråkigt!
Tänk när jag åkte runt och klippte andras galna hästar och nu ids jag knappt klippa min egen staty! 25-åringen börjar nog bli gammal…..
Känner igen mig när det gäller att åka runt o klippa halvgalna hästar; var vi så desperata på pengar? För inte var det väl för att det var roligt?!?!?
Roligt var det inte, nej- möjligen fick man en liten kick av att lyckas med något andra hade problem med men helt klart gjorde jag det för pengarna.
Jag hade aldrig kunnat unna mig alla träningar, tävlingar och allt annat hästrelaterat jag med lätthet betalade som ensamstående student och därefter nyutexaminerad socionom utan alla extrainkomster som jag fick genom att klippa hästar, jobba i stall, hyra ut släpet, köra hästar hit och dit osv.