What’s wrong with this picture?

Ledtråd: kolla noga på strumporna :)))!

Det borde jag också ha gjort innan jag lämnade hemmet men i stället såg jag inte den in och utvända strumpan förrän jag stod inne på en bensinstation, full av folk.

Förhoppningsvis gjorde den tidiga timmen att de inte heller var så vakna att de upptäckte min fadäs:)!

Men så kan det bli vissa morgnar!

Jag har i alla fall aldrig dykt upp ridklädd på jobbet eller glömt jobb-outfiten hemma när jag mellanlandat i stallet på morgonen men vem vet…någon gång blir kanske den första :)!

Bloggar kommer och bloggar går men det är få som BESTÅR- så tycker jag att det varit med de bloggar jag en gång i tiden började följa.

Inte många finns kvar och en del har jag också slutat att läsa för att de nästan aldrig uppdateras.

Nyligen startade en fd tävlingskonkurrent en blogg, jag skriver fd eftersom tanken är att denna person ska arbeta i Tyskland som beridarelev ett tag.

Han har precis rest ner och förhoppningsvis blir det intressanta skildringar från ett annat hästland, vi får väl se!

stalltva.blogg.se

Om jag hade bett alla läsare som är nöjda med sin lön att räcka upp en hand dristar jag mig till att påstå att det hade varit en minoritet.

Jag undrar om det inte i alla fall DELVIS ligger i sakens natur att man aldrig ska vara riktigt nöjd, att ”mycket vill ha mer” osv?

Sedan jag började arbeta som socialarbetare har jag inte hört annat än klagovisor om hur otroligt underbetalda vi är- vi med vår långa (3,5 år) utbildning och vårt stora ansvar osv.

Och det är klart….allting är relativt.

Exempelvis min man som arbetar som säljare har en myyyyyycket bättre/ högre lön än jag och dessutom varken högskolestudier eller därmed följande dryga studielån men jag brukar tänka så här att om jag vill tjäna de pengar han gör så kan ju jag också bli säljare!

Visst…riktigt så enkelt är det så klart inte men vad jag vill ha sagt är att man ju faktiskt (oftast) har valt att utbilda sig till ett visst yrke och att sedan i alla sina dagar gnälla över att man är underbetald känns liiiite konstigt för mig.

Hur som helst…idag på jobbet kom vi i alla fall att prata om att det är så lätt att bara/ mest fokusera på sådant man tycker är dåligt eller som man saknar, inte på det som faktiskt är bra på olika sätt.

Och då tog jag upp att jag alltid har uppskattat att alla kollegor och chefer jag haft har varit så otroligt förstående vad det gällt mitt hästintresse.

Att ”hålla på med hästar” i min ålder är ju trots allt inte lika socialt accepterat som att exempelvis ha barn så medan den som har egna avkommor alltid kan vara borta från jobbet om barnet är sjukt tex så är det nog inte alla arbetsgivare som ser lika generöst på en arbetstagare som vill/ behöver vara ledig för diverse djurrelaterade saker som exempelvis veterinär och hovslagarbesök, träningar och tävlingar, meetings, clinics eller vad det nu skulle kunna vara.

Själv har jag som sagt alltid mötts av en stor generositet och har alltid fått vara ledig för allt enligt ovan och säkert mer därtill som jag glömt.

Och faktiskt är ju detta ingen SJÄLVKLARHET på alla arbetsplatser, varken att ha flextid eller att kunna ta en hel dag ledigt med kort varsel och något jag brukar tänka på när diskussioner om andra arbeten förs.

För mig är lönen, dvs PENGARNA, verkligen inte det viktigaste utan jag väger in så mycket annat när jag funderar över andra arbeten och däribland också det här med förståelsen för mina djur.

Skulle det krisa kan jag alltid ta med Soya till jobbet- jag försöker verkligen att inte missbruka detta hur som helst men vet att doggy är väldigt populär hos de flesta och behöver jag vara ledig för något som har med Archie att göra vet jag också att kollegor skulle hjälpa mig till 100 % med redan bokade besök eller dylikt.

Och sådant är för mig otroligt mycket värt även om det som sagt är sällan jag brukar tänka på det och skänka arbetsgivaren en tacksamhetens tanke!