För ett tag sedan pratade jag med en hästägare som hastigt och lustigt hade bytt häst och detta mycket kort (ca 3 månader) efter att den bortbytta hästen hade inhandlats.
 
Ägaren kände att köpet hade blivit ”fel”, ryttare och häst passade inte ihop och dessutom upplevdes hästen inte som helt pålitlig/ säker i vissa situationer (läs: olycksrisk för både människa och häst).
 
Själv applåderade jag beslutet då jag vet hur mycket förutfattade meningar som finns bland ANDRA hästägare (läs: de som inte behöver befatta sig med ”eländet”, då är det lätt att tycka en massa typ: ”man ska inte ge upp för tidigt” eller ännu mer skrämmande: ”en häst är inte en handelsvara som man bara kan göra sig av med hur som helst”).
 
Och det är just det sistnämnda påståendet som jag vill slå hål på för det är rent krasst precis vad jag tycker att en häst är: en handelsvara!  
 
Därmed inte sagt att man inte kan DYRKA sin ”handelsvara” (provocerande ord I know) men man kan också sälja den precis när man själv tycker menar jag.
 
Åh så många felköp jag har sett genom mitt ca 30-åriga hästliv!
 
Och folk som styvnackat vägrar att sälja/ byta häst av missriktad välvilja (”ingen kan ta hand om min häst så bra som JAG”), någon form av ”prestigeförlust” (”vad ska folk tycka…jag som har köpt en så fin tävlingshäst som jag inte klarar av”) eller vanföreställningen ”det ordnar sig nog….” (vilket man hoppas på i flera år utan att en enda förbättring syns).
 
Ibland kan ett felköp också handla om tämligen okunniga föräldrar som köpt en opassande häst till sitt barn/ tonåring och som sedan inte kan begripa att det faktiskt kan bli just fel.
 
Och barnet/ tonåringen kanske varken vill eller vågar gå emot sina föräldrar, det vill inte känna sig otacksamt, värdelöst som ryttare eller så finns rädslan att ”om vi säljer denna hästen får jag ingen ny”.
 
Själv är jag krassare än att jag hänger fast vid något som jag inte längre vill ha/ tycker om  och så har det alltid varit under min tid som hästägare.
 
Trots att jag vågar påstå att alla mina hästar, om de hade haft talförmåga, hade vittnat om min oerhörda kärlek till dom har jag inte tvekat att sälja när det inte längre har känts ”rätt”.
 
Jag har inte velat komma till det stadiet då ett stallbesök känns som en plåga, då man söker varje upptänklig ursäkt för att slippa rida eller försöker få vem som än är intresserad att ta några pass åt en- oj så mycket sådant jag har sett hos andra!
 
Själv tycker jag att det är såååå roligt med mitt ”hästeri”- annars skulle jag ”givetvis” inte lägga den tid, de pengar och det engagemang som jag gör 365 dagar om året, jag kan sitta på jobbet eller hemma och riktigt LÄNGTA efter min häst trots att vi sågs dagen innan ha ha.
 
Och för att bibehålla denna känsla av att det är roligt, kanske inte 365 dagar om året men i vart fall 350 så har jag ibland bytt ut hästar som inte längre ”passat” mig av olika anledningar och det skäms jag inte det minsta för- tvärtom tycker jag att det har varit väldigt klokt och inget jag ångrat.

Har ni hört talas om LEAN?
 
Det har, tycker jag mig ha märkt i alla fall, blivit mycket populärt inom vissa verksamheter ”att leana”.
 
Om man googlar på LEAN förklaras det i korthet så här:
Lean Production är en filosofi om hur man hanterar resurser. Syftet med Lean är att identifiera och eliminera alla faktorer i en produktionsprocess som inte skapar värde för slutkunden. Enkelt uttryckt handlar det om ’Mer värde för mindre arbete’.
Ledord inom LEAN är bland annat kvalitet, effektivitet och ständiga förbättringar.
 
Och när jag skulle anmäla mig till en tävling för ett tag sedan
slog det mig hur TDB verkligen lyckats förbättra anmälningsproceduren på så många olika vis och med så mycket mindre arbete och resurser för flera ”aktörer”.
 
Minns ni hur man anmälde sig ”förr i tiden”, dvs innan datorn fanns i var mans hand och TDB började användas fullt ut?
 
För det första behövde man speciella anmälningsblanketter som man skickade efter från Ridsportförbundet (läs: kostnad för tryckning, porto, papper mm).
 
Sedan skulle man skicka anmälan (mer papper och porto) och Postverket skulle hantera denna.
 
När alla anmälningar (allt från kanske 20 till 200 kuvert) hade nått mottagaren (någon frivillig och tävlingsansvarig hos berörd tävlingsarrangör) skulle kuvert sprättas upp, anmälningarna registreras och ett program sammanställas, tryckas upp och skickas ut (ibland fick man inte programmet förrän på tävlingsplatsen men då skickades något enklare blad ut i alla fall). Massa jobb och nya kostnader för kopiering, papper, porto.
 
Tja…ni fattar va?
 
Med TDB försvann många av dessa led och kostnader- numera får man i princip aldrig ett program (jag saknar det inte i alla fall) men mycket, mycket bättre information genom några knapptryckningar på datorn i stället för att försöka ”jaga” någon stackars ansvarig som skulle svara på trettioelva frågor från trettioelva ryttare per telefon.
 
Så även om man ibland säger ”det var bättre förr” så stämmer det inte i detta fallet i alla fall eller vad tycker ni?