AnnH:s kommentar om hur en av hennes hästar inte visar rädsla på ”det traditionella sättet” eftersom han ”inte kastar sig och dummar sig på det traditionella rädd-viset” (hennes citat) fick mig att minnas en häst jag hopptränade och tävlade ett tag för många år sedan.
Hästen var världens snällaste på alla vis, tryggheten personifierad, och vad man än styrde emot när man hopptränade hemma så kastade sig hästen över detta utan tvekan. Till saken hör att hästen också var väldigt framåt, hade absolut en egen motor och behövde aldrig ”påminnas”.
Jag minns hur förvånad jag var när jag åkte och tävlade med denna häst de första gångerna för den var som förbytt. Den hoppade fortfarande villigt men sååååå seeeegt.
Eftersom hästen på den tiden var 15 år gammal (men aldrig tävlad dittills) och som sagt så ”lätt” på alla sätt och vis tog det tid för mig att inse att hästen förmodligen blev spänd/ nervös på tävling och därför lite som paralyserad.
Och så är det ju så klart!
Även om vi ryttare oftast generaliserar och tänker att en nervös häst blir hetsig så kan den faktiskt också bli motsatsen, precis som att alla människor inte visar nervositet på samma vis tex.
Det är samma med Tilly när vi rider ut här i Stockholm ( i Örebro var ju det det ENDA vi gjorde i princip). Hon blir seeeeg som kola, och vinglar som en unghäst. Efter halva ritten brukar hon ha slappnat av, och då går det framåt igen.
SÅ rätt! Jag hade en häst som blev nervös (eller vad man ska kalla det). Slutade att äta när det var tävlingsdags. Oerhört jobbigt då det höll i sig någon dag efter man kom hem. Några höstrån kunde gå i och kanske lite fibergi men det mesta blev liggande orört.
Det var ingen som trodde att det var nervositet (hästen var ko-lugn)men det kom alltid i samband med tävling.
Och Gold blev aldrig någon bra tävlingshäst just för att hon lägger i bromsen om hon blir spänd. Fortfarande är hon bromsig ner mot ena kortsidan i ridhuset som tydligen är äcklig efter 10 år (så länge som ridhuset funnits).