Månadsarkiv: mars 2012

När det är problem med att rida ut (eller annat)- vad gör man?

Eftersom jag numera har en häst som i alla fall jag anser inte är så pålitlig att rida ut har jag ägnat lite tid åt att fundera hur ANDRA ryttare väljer att lösa problem likt detta.Jag har nämligen insett att jag är långt ifrån ensam om att inte ha en ”snäll” häst vad gäller uteridning och vi kanske ska börja med att jag definiera vad JAG menar med ”snäll häst”.

För mig är en snäll uteridningshäst en häst som både ensam och i sällskap med andra går framåt utan tvekan i den gångart och det tempo ryttaren önskar. Hästen ska också lätt kunna förmås att gå fast den tvekar/ ser saker som den tittar till på och den får inte visa minsta tendens till att bocka, stegra, backa, kasta sig åt sidan och dylikt.

Med denna definition menar alltså jag att uppemot 50 % av de hästar som jag känt och känner till INTE är ”snälla” utifrån de frågor jag ställt till deras ägare eller sådant jag själv bevittnat genom åren- en ganska hög siffra men den står jag för.

Det intressanta tycker jag är hur de ”icke-snälla” hästarnas ägare har valt att se på ”problemet” och jag skriver problem inom citationstecken för det är faktiskt inte alltid som ägaren TYCKER att det är ett problem, något som behöver ”åtgärdas”.

Enligt min erfarenhet kan man alltså som ägare välja någon av dessa 3 approacher:

1. Man tycker (som jag) att det ÄR ett problem att hästen inte är så snäll som man önskar vid uteritt och försöker på olika sätt lösa detta. Genom ihärdighet, genom att ta hjälpa av andra, genom att locka och pocka, gå på hästen eller vad man nu hittar på.

2. Man tycker INTE att det är ett problem att hästen tex taktar ganska ofta när man vill skritta, att den inte vill gå på vissa ställen (då låter man helt enkelt bli att rida där), att hästen inte kan gå utan sällskap (man rider då aldrig ensam) att hästen sticker i galoppen (då galopperar man inte ute) osv. Man agerar alltså inte aktivt för att försöka förända hästens beteende utan konstaterar mer lakoniskt att ”så är det” och så är det inte mer med det.

3. Man väljer att aldrig rida ut hästen. Tro det eller ej men jag har stött på ett fåtal hästägare som valt det sistnämnda alternativet och antingen har då hästen inte blivit uteriden på flera år eller så har ägaren engagerat någon annan som vågat rida ut.

Ibland kanske man också får fråga sig om det är värt att ”ta fighten” eller om man hellre ska lägga ner projektet.

Jag hade tex en bekant som främst var dressyrintresserad men som dock också EGENTLIGEN ville småhoppa lite minihinder ”till husbehov”.

Hästen visade sig dock vara fullständigt tokig bara hon styrde emot ens det minsta lilla hinder, den sprang som en vettvilling och det blev dels farligt och dels verkade hästen inte finna det minsta lilla nöje i denna ”träning” utan blev tvärtom otroligt uppstressad trots ganska många tränings-försök.

Där sa jag faktiskt att jag personligen tyckte att ägaren skulle lägga ner ”hopp-projektet”, dels pga skaderisken men också för att hästen ju faktiskt inte var köpt för att hoppas med.

Själv skulle jag ju också kunna strunta i att rida ut Kreon- det hade varit att välja den enklaste vägen så klart men där känner jag att jag inte kan försvara ett ridliv enbart på ridbana och i ridhus även om andra kanske hade kunnat förlika sig med detta.

Onsdag- as good as it gets

3:e gången gillt- idag fick vi precis den träning jag önskat åt Kreon på ridskolan.

Ja, som rubriken säger kan jag nog inte ge Kreon en bättre form av träning än den han fick idag på ”min” ridskola, i alla fall om vi talar om träning i att umgås med andra hästar.

När jag kom in i ridhuset var jag ensam, efter 2 minuter kom ett ekipage till, efter ytterligare några minuter kom 2 till och efter en stund de sista 2.

Således var vi 6 ekipage som samsades i det stora ridhuset i ca 30 minuter och Kreon reagerade inte det minsta på något utan gjorde det jag ville att han skulle göra- vilket var nästan allt som vi tränar på när vi är ensamma också.

När det var dags för även ridskolan att komma och dela utrymmet med oss började Kreon smågnissla med tänderna så fort den första lektionshästen kom in- ett tecken på att han känner sig ”störd” och som jag hört flera gånger tidigare också i liknande situationer.

Men nu nöjde han sig med lite lätt gnisslande, fortsatte att gå trots att ridhuset vid det här laget måste ha bestått av i vart fall 15 hästar och accepterade att både trava och galoppera.

Att folk gick på läktaren var också superbra liksom att det bars fram hinder inför stundande hoppträning så det var verkligen ”fullt ös” om än väldigt kontrollerat.

Jag kände mig mycket nöjd när jag hoppade av och vad gäller ”efterarbetet” med att ta av utrustning, lasta i och lasta ur osv kan jag inte ha en snällare häst så just det momentet behärskar muppen till perfektion.

Fråga från en läsare om bett

En läsare är nyfiken på vad ni andra använder för bett och varför.

Brukar ni byta bett?

Själv använder jag ett tredelat bett till Kreon och det har jag gjort till de andra hästarna också.

Jag är inte så mycket för att experimentera numera, det gjorde jag så att det räckte och blev över med Decima, i ett (misslyckat) försök att lösa hennes tungfelsproblem.

Till henne provade jag tvådelat, tredelat, fasta ringar, syntetbett mm- skillnaden var alltid noll.

Heron hoppade jag på Pessoa-bett under en period då han drog mot hinderna vilket hjälpte jättebra varefter jag kunde årergå till ett vanligt bett igen.

Idag tror jag egentligen inte att en häst med ”normal mun” behöver alla de mängder av bett som kommit på marknaden men kanske är era erfarenheter annorlunda?

Dagens (hållbarhets)fråga

Härom dagen gjorde jag våfflor och först när jag skulle slänga paketet slog det mig att detta nog hade legat ganska länge i köksskåpet.

Jodå..när jag tittade efter var bäst före datumet för snart 2 år sedan (!), varken första eller sista gången DET händer i detta hushåll som inte är känt för att laga mat dagligen :).

Hur som helst…jag åt givetvis(?) våfflorna utan en ytterligare tanke på hållbarhetsfrågan och de var hur goda som helst.

Men jag vet att man resonerar väldigt olika när det gäller bäst-före-datum och när det är dags att slänga gammal/ utgången mat.

En del är nästan maniska och slänger maten typ dagen innan utgångsdatum till och med och andra, likt mig själv tar lite mer lättsamt på saken.

Sedan är det givetvis skillnad på exempelvis våffelsmet och färsk kyckling men över lag så tror jag att man hade kunnat äta mycket mer ganska långt efter att bäst-före-datumet passerat.

Ha ha..minns att vi på förra jobbet ibland hade ”Lätta” eller om det var ”Lätt och lagom” på mackorna typ 1 månad efter utgångsdatum och vi lever alla än :)!

Hur resonerar ni- både vad gäller er själva och djuren?

Skulle ni tex kunna köpa torrfoder till er hund som gått ut i datum månaden innan?

Skulle ni köpa sedan 1 månad utgånget lucern till hästen?

Och er egen mathållning- baseras den på era egna smak-sinnen eller följer ni blint rekommendationerna på förpackningarna?

Tisdag- ångest

Strålande sol hela dagen- en perfekt inramning för Kreons vilodag.

Efter borstning, puts och lite gosande lämnade jag gossen åt sitt öde och ska om en stund bege mig till ett av årets ångest-möten: det årliga vägföreningsmötet där vi är 7 ihoptvingade hushåll som ska försöka komma överens.

Eftersom vi har minimal kontakt med varandra i övrigt och ibland mycket delade åsikter om vår ekonomi och hur pengarna ska användas är det inget söndagsnöje precis, särskilt som tonen dessutom kan bli lite väl hätsk ibland.

Nåja, det är bara att bita ihop och infinna sig- alternativet är att beslut fattas som man inte haft möjlighet att påverka och som är helt galna och det vill jag verkligen inte.

Lite lästips i veckan

Från och med idag och till och med fredag 30/3 kan man köpa en bilaga till Expressen/ GT/Kvällsposten som heter ”Hästar och Ridning” (kostar 29 kronor).
 
Om man är en vaken och nyfiken bloggläsare noterar man att en god vän till mig uttalar sig (klok som en bok som vanligt) på ett ställe i tidningen och att tom den hemliga NN är med på ett hörn.
 
Avslutningsvis finns det en artikel som handlar om pilates och i den står det om en kvinna som jag en gång i tiden träffade dagligen på ridskolan.
 
Om just pilates-kvinnan eller rättare sagt det hon lär ut tänkte jag berätta om på söndag eller i början av nästa vecka- den karamellen har jag gått och smygsugit på länge.

Varför folk bloggkommenterar (elakt)

Jag har alltid varit intresserad av psykologi, mänskligt beteende osv och efter att nu ha följt en hästblogg ganska lik min egen ett tag slås jag av hur vanligt det är att ”folk” kommenterar när de vill framföra kritik, ”välmenande råd” (läs: DOLD kritik) och annat där man, helst anonymt får chansen att ge bloggägaren lite ”smisk på fingrarna”.

Detta upptäckte jag ganska tidigt när jag startade min egen blogg (klassikern var när jag skrev om ett pyttesår jag råkat göra på Archie med ena sporren- att inte djurskyddsföreningen blev inblandad förvånar mig än idag) men nu har jag alltså sett samma fenomen även hos andra med bloggar- framför allt de som liksom jag själv har lite skinn på näsan, ibland uttalar oss mycket/ lite tvärsäkert och verkar nöjda och glada.

Det är som om vissa retar sig så på detta att de känner att vi måste ”tryckas till”- väldigt intressant. Var det någon som sa JANTE?

Och det är också intressant hur dessa negativa kommentarer ofta föregås av den så kallade ”ketchup-effekten”: först kommer inget, sedan inget och sedan bara väller det fram.

Det kan alltså ta lite tid från att ett inlägg publicerats innan det kommer några svar, det är som om folk håller andan och liksom vill se vartåt vinden ska blåsa och om det då är EN person som dristar sig till att skriva något negativt så kan det bara strömma in andra som liksom hänger på.

Nu vill jag ju inte påstå att min egen blogg är fylld av en massa elaka kommentarer- ABSOLUT OCH VERKLIGEN INTE men eftersom jag har haft den i flera år så kan jag nästan på förhand säga vilka inlägg som kommer att kommenteras mycket (och i vilka ordalag) och vilka som knappt får ett ord i respons.

Ibland är jag också medvetet ”lurig” och skriver en rubrik som antyder något NEGATIVT (fast det inte alls är så i verkligheten) för då vet jag också att det blir många läsningar på detta- förklara det…den som vill :)))!

Men eftersom jag också tycker att det är ganska roligt när en del så att säga gräver sin egen grav genom urbota korkade kommentarer som de inte riktigt tänkt igenom innan de skickades iväg så publicerar och svarar jag på nästan allt, det bjuder jag så gärna på:))))!