1. Hästägaren som är både mycket prylfixerad OCH ridintresserad (dvs vill träna och tävla regelbundet, utvecklas). Denna hästägare kan lägga enorma summor på att köpa exklusiv och matchande utrustning, skåpen bågnar av 30 olika schabrak med matchande lindor, luvor, egna pikétröjor, ridbyxor osv.
För denna ryttare är det viktigt att alltid se snygg ut till häst (en kvinnlig variant av denna hästägare skulle aldrig komma osminkad till stallet) och det är minst lika viktigt att hästen alltid har ”det senaste” både till vardags och när det är dags att åka och träna och tävla.

2. Hästägaren som är mycket prylfixerad MEN inte ridintresserad. Denna typ av hästägare ser stallet mer som ett socialt forum där man ”umgås”: läs sitter och snackar med andra hästägare. Hästägaren är alltså inte speciellt intresserad av att rida, ridningen överlämnas gärna åt andra eller så river man av ett pass på 30 minuter några gånger i veckan och känner sig sedan JÄTTEDUKTIG och berättar vitt och brett om hur hårt man ridit. Denna hästägares häst har också en triljon saker i utrustningsväg- att de sedan sällan används spelar liksom ingen roll för det är ju så roligt att shoppa.

3. Hästägaren som har ett ”normalt” intresse för häst och ryttarutrustning OCH är intresserad av att rida. Denna hästägare låter oftast funktion gå före fåfänga men kan ibland slå till och köpa något ”blingigt” och/ eller något som egentligen är lite dyrare än vad hästägaren egentligen vill lägga på hästutrustning.
Även denna hästägare kan ha en mängd prylar som samlats genom åren men det är lite si och så med matchningen och det finns saker från både Börjes och Gekås, affärer som den prylfixerade ryttaren inte skulle besöka ens i sina vildaste mardrömmar.

4. Hästägaren med ett normalt intresse för utrustning MEN utan något större ridintresse har väl ungefär samma mängd prylar som den som har ridintresset men ibland kan skötseln av utrustningen variera en hel del. Medan den ridintresserade hästägaren oftast prioriterar just ridning framför att plocka isär allt ner till minsta beståndsdel så kan den ridointresserade ägna sig åt just detta- alla saker är MINUTIÖST vikta, inlagda och sorterade i diverse skåp medan hästen förblir oriden i sin box.

5. Hästägaren som helt saknar intresse för utrustning MEN är ridintresserad kan ibland tyckas ha ”fastnat” någonstans på 80-talet. Utrustningen är hyfsat hel (nåja…ibland lagad hos någon skomakare i bästa fall och med silvertejp i sämsta fall) men kan också vara ett ihop-plock av saker som hästägaren fått, hittat i soporna (dvs sådant som andra hästägare slängt) eller omvandlat genom att tex ta 3 gamla träns och göra ett hyfsat dito.
Hos denna hästägare kan man fortfarande finna New Zeeland-täcken, ridlindor med snören och en JOFA-hjälm utan sammet (den med hårdplast-yta) och denna hästägare har inte bara HÖRT TALAS om Lewa-sadlar, han/ hon rider dessutom i en sådan.

6. Hästägaren som både saknar intresse för utrustning och ridning äger i princip inget som kan benämnas som rid/hästutrustning, denna ryttare rider de ytterst sällsynta gånger detta inträffar i mjukisbyxor och gummistövlar, barbacka och i något gammalt träns från 70-talet eller helt enkelt en grimma.