En läsare (Lina) frågade nyligen hur det står till med Kreons sårskada.
Ta i trä så står det mycket bra till efter 37 sorger och bedrövelser och med tanke på att det har gått 4 månader men jag vågar knappt säga/ skriva det faktiskt.
Jag tänkte att vi kunde ha en ”favorit i repris” och köra down memory lane och minnas hur det såg ut under resans gång:
Så här såg såret ut från början. Inte speciellt stort i omkrets men ganska djupt.
Efter bara några dagar hade omkretsen ökat men djupet minskat.
Ännu grundare. Tack och lov för alla kompresser med uppsugningsförmåga- det kom mängder med sårvätska.
Nu börjar det arta sig.
Men så blev det lite sämre och veterinären misstänkte att det var mina 15-minuterspromenader som var boven i dramat.
Vila i boxhage och nu börjar såret åter hämta sig.
Men det var seeeegt…veckorna gick…
Varje gång vi tog av bandaget (1-2 gånger i veckan) såg det bättre ut…..
…..men jag var ändå mycket deppig under denna tid.
Här ser man tydligt att omkretsen minskat.
Några gånger var veterinären också tvungen att skära bort svallkött.
Ännu mindre sår.
Nu börjar det verkligen hända grejer….
…och det var väl när såret såg ut ungefär så här som jag började rida.
Sedan gick det snabbt!
Och så här såg såret ut länge, mer eller mindre. Någon gång kliade Kreon upp det lite men på det stora hela så har såret nog sett ut så här som längst, i flera veckor.
Äntligen! Inga spår av såret om man inte lyfter på pälsen, då ser man fortfarande en liten sårskorpa.
Framifrån ser man inte att kotan är deformerad men tittar man på den så här från sidan, och framför allt på morgonen så ser man en viss svullnad som går ner när man har ridit.
Det återstår att se om det alltid kommer att vara så, jag tror faktiskt inte det men även om det blir så så tycker jag ändå att det blev en mycket bra läkning trots allt.
Fascinerande!/Lina
Hoppas du tyckte svaret var UTTÖMMANDE (ordvits) Lina:)!
Intressant bildserie, fantastiskt hur det ser ut nu!
Det har blivit så FINT! Och det är din förtjänst, som du kämpat! Jag vet att många hade kämpat lika bra, men jag vet också att en del inte hade haft orken och då hade det aldrig blivit så fint eller kanske slutat med djursjukhusvistelse i stället!
/My
Ja, gud vilken kamp det har varit.
Visst har jag kämpat på med bandageringar i det oändliga, av flera orsaker.
Dels vet jag ju vad flugor och annat kan göra med sår under sommaren och dels ville jag ha en så fin läkning som möjligt, man är ju inte estet för inget ha ha.
Samtidigt så har jag ju hela tiden velat RIDA så det var nog tur att Kreons veterinär och tillika X-ägare har varit med under hela resan och bromsat mig samtidigt som hon också har varit ett stort stöd, både för att hon är den hon är (väldigt trevlig kvinna) och för att hon ju faktiskt har ägt hästen från dag noll och till 6 års ålder och känner och tycker om honom. Alla såromläggningar var ju inte så populära hos Muppis precis (Domosedan…we love you….).
Hade inte Mini aviserat att hon skulle flytta hade jag inte haft sådan panik med att sätta igång Kreon men eftersom han precis innan skadan visade mycket otrevliga sidor (som ej återkommit tack och lov) varken ville eller vågade jag stå ensam med igångsättningen av en häst som kanske åter skulle börja stegra sig och hålla på.
Med facit i hand var det en otrolig tur att Mini hann hjälpa mig en månad innan hon åkte- Kreon skötte sig förvisso perfekt hela den tiden men det ingjöt ändå ett mycket större lugn i mig än om jag hade försökt att hantera honom ensam. Mini fick liksom ta allt nytt först (första ridningen på grus och gräsbanan tex) och när jag såg att det gick bra så vågade jag också rida där utan att svimma av skräck ha ha.
Sedan var vilan i sig säkert inte fel heller så att Kreon fick smälta allt som hänt honom det senaste halvåret även om jag hade önskat honom en vila i en stor gräshage och inte att stå som en staty i en grusfålla där han knappt kunde vända sig i många veckor.