Månadsarkiv: september 2012

Om fördomar mot hästfolk

Idag funderar jag på de fördomar mot oss hästmänniskor som finns och om det ÄR fördomar eller snarare FAKTUM?

Om jag ska utgå från mig själv så upplever jag att många som inte själva har häst tror/ tycker att det här med hästar tar mycket tid och kostar minst lika mycket pengar.

Och så ÄR det ju för många hästägare, eller?

En hel del som inte själva sysslar med hästar har också respekt för dessa stora djur och inbillar sig att de är farligare än vad i alla fall jag anser att de är.

En annan fördom om hästfolk som jag har hört är att vi kan vara barnsliga (hästen är vad dockor är för små flickor) och enkelspåriga (vi tänker bara på hästar och kan inte prata om något annat).

Några anser också att man har skaffat hästen som ett barn-substitut och en del att ens intresse ska gå över när man har blivit mer vuxen.

Ja, vad säger ni läsare?

Har ni hört allt detta ovan och känner ni igen er? Tycker ni att det stämmer eller är det överdrivet eller rent av helt galet?

Torsdag- hjääälp…jeans?!?!?!

Idag råkade jag ut för ett retligt missöde- jag råkade tappa mina ridbyxor på gatan i ösregn och insåg att jag hade 2 alternativ när jag skulle rida; att rida i jeans eller i ett par termobyxor jag har liggande i bilen.

För att inte bli totalt idiotförklarad om någon skulle se mig i ridhuset valde jag jeansen men detta är verkligen inget ridplagg om ni frågar mig- inte ens om man ska skritta.

Kreon skötte sig lika fint som igår i alla fall och idag utökade vi träningen genom att träna på halter ur skritt.

På tal om jeans förresten:

En möbelförsäljare informerade mig en gång om att detta är det plagg som i särklass sliter mest på möblerna, något jag nogsamt noterade och därefter aldrig sitter i hemma :).

Ibland har man mer tur än man förtjänar

Som jag har berättat flera gånger använder jag ytterst sällan koppel till Soya och faktiskt inget halsband heller.

Men förra veckan fick jag av någon outgrundlig anledning för mig att sätta på henne ovanstående halsband när vi gick kring anläggningen och jag tänkte till och med ”bara det inte glider av” när vi gick ute på den enorma åkern.

Sedan tänkte jag faktiskt inte mer på halsbandet förrän på kvällen då jag insåg att ”oj….jag tog aldrig av det och nu är det borta”.

Åhhh vad jag retade mig!

Inte för att halsbandet representerar något direkt värde (vi fick det på köpet när vi köpte Soya) och inte för att jag inte har flera andra halsband till henne som aldrig används utan mer för att det var så himla klumpigt av mig- gå med ett sådant halsband (som kan öppna sig så pass mycket och glida av) på en åker.

Jag bad faktiskt stallägaren lite halvhjärtat att hålla utkik efter halsbandet när han harvade åkern (som om han skulle hitta detta- snacka om nål i en höstack) men trodde att det var borta för evigt- jag som ALDRIG (tvi tvi) blir av med saker.

Men! Undernas under!

Stallägarens fru hittade halsbandet åt mig- inte på åkern dock utan på utebanan i närheten!

Jag blev så himla glad och tycker som sagt att jag hade mer tur än jag förtjänade :)!

Årets bästa lastningsfilm

Jag brukar ju ibland skryta om att jag är en ”lastnings-expert” men här ligger jag HÄSTLÄNGDER efter skulle man kunna säga lite ordvitsigt.

Sedan tror jag absolut inte att det är en omöjlighet att lära många hästar om inte just så här proffsigt så i vart fall åt det hållet- det gäller ”bara” att lägga lite tid och eftertanke på jobbet.

Underbar film som jag tackar min läsare Sofia M MYCKET för!

Onsdag- did it and lived to tell

Hihi…idag saknade jag Mini mer än vanligt- hade hon varit kvar på vår anläggning hade jag med glädje betalat henne för att sitta upp på Kreon efter mer än en vecka utan sadel på ryggen.

Det lilla djuret hade en del sadeltvångstendenser precis innan jag köpte honom- lät man honom vila i mer än 2 dagar så fick man vara beredd på en del bockningar men detta har tack och lov inte visat sig sedan dess och faktiskt inte idag heller.

Kreon var tvärtom hur lugn som helst, skrittade nästan för sakta 🙂 och jag behövde aldrig använda mig av min kära livräddare gramanen.

Förhoppningsvis fortsätter det så här resten av skritt-tiden!

Intressant artikel om gramananvändning

Igår fick jag en fråga från en läsare (Lina) huruvida jag ansåg att man kunde rida med inspänningar på en unghäst.
 
Av mitt svar framgick att jag anser att JA, det kan man men behöver inte göra- det beror på individen.
 
Idag läser jag en intressant artikel i Hippson- här en ryttare som ”alltid” rider med graman.
 
Nu vill jag inte påstå att jag instämmer i VARJE ORD som denna flicka förespråkar- bland annat reagerade jag på att hon (förvisso ärligt vilket hedrar henne) erkänner att hon är så rädd för att ramla av så att hon aldrig rider ut (man får ju hoppas att någon annan gör detta åt henne) och att hästarna blir därefter- rädda för ”ovanligheter”.
 
Men, det kan ändå vara intressant att läsa hur hon; en FRAMGÅNGSRIK ryttare resonerar.
 
För min erfarenhet i alla gramandebatter jag läst/ hört IRL är att det i princip är de som är okunnigast (ridmässigt) som är de mest rabiata motståndarna till graman, med vissa undantag givetvis.    
 
De skickliga(re) ryttarna vill antingen inte gärna erkänna offentligt att de använder gramanen så pass ofta som de faktiskt gör eller så svarar de (klokt tycker jag) att det kan vara bra på vissa hästar och / eller i vissa perioder om man använder hjälpmedlet rätt.
 
Men så är det väl med mycket annat också tänker jag; ett spö kan också användas fullständigt galet, sporrar likaså, betsling…ja, ni fattar.

http://www.hippson.se/artikelarkivet/hoppning/linnea-ericsson-jag-rider-aldrig-utan.htm

 

Dagens (samvets)fråga

Scenario:

Du har anlitat en person du inte känner för att klippa din häst.

Din häst sparkar under klippningen till personen så att denna ramlar omkull och i fallet går skären på klippmaskinen sönder.

Du betraktar din häst som ”normalsnäll” och har inte i förväg aviserat att klipparen ska iaktta extra försiktighet.

Vad gör du:

* Ingenting
* Erbjuder dig att köpa nya skär till klippmaskinen (dessa kostar 500 kronor).
* Ger personen 100 kronor extra för klippningen ”som plåster på såren”.

Jag har själv råkat ut för i princip en identisk händelse med den skillnaden att jag var varnad på förhand att hästen var mycket svårklippt.

Trots tvångsspilta på veterinärklinik, Domosedan och brems i både öra och nos lyckades hästen sparka omkull mig och ovanstående inträffade.

Jag fick 100 kronor extra och fick därefter själv köpa nya skär för 500 kronor så man kan verkligen säga att den klippningen gick på förlustkontot.

En sak lärde jag mig dock: att i fortsättningen ALLTID säga till den som anlitar mig att eventuellt förstörd utrustning pga hästen får ersättas av ägaren.

Mera tisdag- inga cowboys men kanske cowgirls?

I kväll har jag, Soya, Åsa och Vilda varit i Dalby och gått en lång stärkande promenad.

Ett tag blev vandringen väl stärkande då vi plötsligt befann oss mitt i en ko-flock som inte verkade så intresserad av att flytta på sig.

Jag hann faktiskt bli lite rädd och Åsa erkände samma känsla då våra doggysar kom till vår undsättning och gjorde lite halvhjärtade men ändå tillräckligt effektiva utfall mot kossorna.

Vovvarna skällde och skuttade lite och då äntligen skuttade även korna iväg bort från oss!