Härom dagen, när jag funderade kring något som hade med hästtäcken att göra mindes jag plötsligt arméfiltarnas era, i alla fall på den anläggning (ridskolan) där jag stod innan.
Detta var för ca 30 år sedan och vi använde dom hur mycket som helst, dessa gråa yllefiltar.
På den tiden var det inte helt ovanligt att man såg vita ”öar” på lektionshästarnas ryggar- detta var gamla sadeltryck som när de hade läkt efterlämnade just vita hår i stället för ordinarie färg så att säga.
När jag nu sitter och skriver detta kan jag knappt minnas när jag såg detta sist- skönt att inte förekommer numera och det har väl med en annan medvetenhet att göra, parat med mycket bättre utrustning till hästarna.
Men för 30 år sedan var det alltså inte ovanligt och för att förhindra det gjorde man på vår ridskola så att man lät många hästar gå med ihopvikta arméfiltar under sadeln.
En klok tanke måhända men nackdelen blev att det ibland kändes som att man red på en kamel 🙂 – man kom väldigt långt ifrån hästen rygg.
Ett annat användningsområde för filtarna var som extra värmare under hästens ordinarie täcke, då la man en filt under, ganska högt upp på hästens hals och vek sedan ner den ungefär så som man slår in ett paket, la ett täcke ovanpå och avslutade det hela med en rejäl gjord.
De som hade det bättre ställt hade inte arméfiltar utan de äkta Golden Stripe-yllefiltarna (de med de tyska färgerna, samma som jag köpte till Kreon i Ullared senast).
Så för mig väcks lite ”lyxiga” minnen när jag ser just Golden Stripe-täcken eller filtar eftersom vi hade en svårklassryttare i vårt stall som hade dessa en masse och kanske är det därför jag numera själv har köpt täcken i samma färger?
De grå arméfiltarna är jag däremot glad att slippa se- det finns tusen gånger bättre produkter idag än att hålla på med dessa otympliga tygstycken.
Javisst minns jag armé filtarna, jättebra speciellt när man vek dem så som du skriver för då låg de ju kvar. helst skulle man ha en sån där gjord med två läderspännen och såna där kuddar så att de låg kvar ock stilla på var sin sida om ryggen (ungefär som tömkörningsgjordar. sen har vi ju klassikerna svett täckerna av nät som man la underst, helst med en sjukhusfilt av bomull (vit eller orange) så torkade man blöta eller svettiga hästar på nolltid.
Kommer även ihåg repgjordarna, tyvärr fanns det såna i något nylonmatreal som också gav hemska skav av sadelgjorden. Fast de var s praktiskt o gjorden var för lång så kunde man snurra gjorden så att den blev lite kortare. Lektionshästen jag skötte hade fått såna sadelgjordsskav så hon fick gå utan sadel i perioder då skavet gick upp. Tur för mig så var det inte lämpligt att ha med henne på lektioner då, så då fick jag rida henne istället. Var grym på att rida barbacka i alla dicipliner. Red hubertusjakt och clearroundhoppning barbacka 🙂 det skulle inte förekommit idag. Jag hade ALDRIG tillåtit mina barn att göra det.
Jag minns, jag minns!!! Allt var inte bättre förr;)!!
Och de dar hemska armesadlarna som manga hastar hade pa min ridskola i Vallentuna!! Fy tusan… De var inte ens manniskoformade uppepa, let alone hastformade undertill! :O
På NFK där jag är uppväxt hände sadlarna utanför spiltorna på rad med filtvojlockar som man skulle borsta och vid tävling sydde man överdrag i lakanstyg man tiggt till sig hemma=)