Ett inte helt ovanligt scenario som i alla jag stött på ganska många gånger genom åren och även råkat ut för själv är då man köper en häst avsedd för ett visst ändamål som, efter en kortare eller längre tid, inte alls motsvarar ens förväntningar.
Man kanske köper en hopphäst som slänger av en upprepade gånger när man hoppar så att man blir rädd och inte vågar hoppa mer eller så köper man en häst som man tror ska ta en upp i dressyrklasserna och så visar sig hästen vara allt för begränsad för detta. Bara några exempel.
Jag har också sett att olika hästägare hanterat detta väldigt olika och ur mitt, betraktarens synpunkt, mer eller mindre bra.
Några byter ut den icke längre önskvärda hästen, vissa sänker/ ändrar sina krav så att de bättre harmonierar med aktuell häst och en del tröttnar men väljer att inte sälja hästen utan rider sporadiskt och mer av tvång tycks det (åter igen för en betraktare).
Som de av er som följt bloggen vet är ju min förra häst Archie ett utmärkt exempel på när en önskan från ägaren och det levererade från hästen inte matchar så att säga och ni vet ju också hur JAG valde att lösa det problemet.
Jag är av den bestämda uppfattningen att man inte ska ”plåga” varken sig själv eller hästen om man inte passar ihop- därtill finns det för många ANDRA hästar att välja på och andra människor som skulle uppskatta ens häst bättre än vad man själv gör.
I mitt fall ville jag ju TÄVLA FRAMGÅNGSRIKT på en högre nivå än LA och ansåg att Archie inte var den rätta hästen för detta, inte med mig i sadeln i alla fall.
Att sedan ödets ironi gjorde att jag därefter köpte en häst (Kreon) som jag TRODDE att jag kunde tävla med och som jag inte kan göra detta med ÄN kan man ju skratta eller gråta åt- men DET är en annan historia (som inte är slut än dessutom).
För mig var det otänkbart att sänka mina krav- hade jag kunnat tänka mig att tex åka ut och tävla LB i några år till hade min tävlingslycka varit gjord- på den nivån hade jag redan massor av placeringar och hade kunnat få många fler.
Jag ville inte heller agera ”klassutfyllnad” i högre klasser och ständigt komma bland de sista i klassen och/ eller rida på knappt godkända procent men där är man ju också olika.
Vissa tävlar mer mot sig själv än mot de ekipage de möter, andra struntar totalt i resultatet som sådant bara de har KUL men så funkar inte jag.
Jag vet att jag har propagerat för ”separationer” flera gånger förut på bloggen och min åsikt i den frågan står fast.
Jag ser det inte alls som att man sviker en häst om man säljer den eller att man har en skyldighet mot hästen att behålla den livet ut eller annat blaj som jag läst genom åren att en del tycker.
För mig är det som att man inte skulle få skilja sig eller byta jobb om man inte trivs.
När jag berättar hur jag i princip LÄNGTAR till varje dressyrpass med Kreon får jag ibland liksom konstiga blickar, folk verkar tycka att detta är märkligt eller så tror de mig inte eller kan inte alls känna igen sig själv men tro mig: med rätt häst kan man visst känna så- och det är UNDERBART!
Men vad tycker ni läsare:
Låter jag hårdhjärtad?
Har ni själva sålt en häst ni inte tyckt att ni har passat ihop med? Var det en bra lösning eller ångrade ni er?
Jag är helt på din linje Birgitta, skulle sälja direkt om hästen och jag inte passade ihop. Jag tänker redan nu att hästen jag har, ska jag inte ha för evigt och då menar jag (lite krasst) att när vi inte når längre tillsammans så är det dax att bryta vårt samarbete. MEN just nu ÄLSKAR jag verkligen min fina häst och vi har urkul ihop. Jag längtar också efter mina hästdagar (har medryttare 2 dagar i veckan) och njuter av varenda hoppträning! Jag anser att det är en allt för dyr hobby för att det ska kännas som ett tvång.
Om hästen är mycket talangfull och jag tror på att den faktiskt kunde gå HELA vägen hade jag kunnat behålla den även om någon annan skulle tävla och rida den för att den skulle hålla sig på mattan just nu. Ja, även om jag ansåg att vi inte passade så bra ihop just nu. Men att behålla en medioker msvhäst som jag inte kunde tävla själv (om det nu är det jag vill) skulle jag bara tycka vara dumt tex. Jag tycker att man skall behålla hästen sålänge man tror på den.
Håller med. Har sålt två hästar som inte passade mig. Nya hästen är SÅ fantastisk att jag kommer tbx från varje ridtur med ett leende på läpparna och har bestämt att SÅ vill jag ha det – har inte tid med hästar som inte är helt rätt.
Vi sålde vår fina unghäst när äldsta dottern flyttade. Kvarvarande dottern är alldeles för liten för honom och jag är inte tillräckligt duktig för att ta till vara på hans kapacitet. Tyckte också att han var lite väl tuff i psyket för mig . Sedan hade jag redan min drömhäst vid det tillfället (hans mamma), så det var inget svårt val. Att det sedan gick illa med henne och jag fick leta häst igen är en annan historia. Självklart säljer man en häst som man av en eller annan anledning är ”färdig med”. Annars skulle det inte finnas några att köpa! Däremot har vi inte sålt vår pensionär (22 år). Honom vill jag ha kontroll över så att säga, men vi har hittat ett bra foderhem åt honom på orten där jag hoppas och tror han får stanna livet ut (men man vet aldrig).
Om man vänder på det. Säg att du köpt en riktigt ung häst (1-2 år) som ser lovande ut för ca 60 000 kr. Du är mycket nöjd med hästen och ni trivs utmärkt tillsammans. Du utbildar den och som 10-åring tävlar den med bra resultat på MsvA-nivå. Träningen ligger på svår nivå och hästen visar mkt bra anlag för piaff och passage och den förmodas kunna ”gå hela vägen”. Hade du övervägt att sälja hästen enbart för att kunna få ut en ganska stor summa pengar?
JAG hade högst troligt inte sålt hästen i exemplet ovan så vida vi inte talar om priser på….säg…mer än 500.000.
Några hundra tusen hade inte gjort en så stor skillnad i mitt liv att jag hade ansett det värt att sälja en häst som jag är nöjd med.
Vare sig jag vill det eller inte börjar jag närma mig 50 och rent krasst så kommer jag troligen inte att hinna utbilda så värst många hästar till.
Och när man vet hur svårt det är att hitta en häst som man verkligen känner är rätt och som uppfyller ens krav- tja då skulle det i alla fall i mitt fall rätt mycket till för att jag skulle sälja.
För 20 år sedan då jag körde skruttiga bilar, hade ett gammalt släp, studielån och bodde i en etta och knappt klarade mig på mina inkomster månaden ut hade jag kanske/ troligen resonerat annorlunda. Då hade jag också mer ”framtiden för mig” och förstod kanske inte heller hur svårt det är att hitta ”rätt” häst.