Visst känner vi väl alla några personer som man liksom aldrig kan ”bli av med”? När de väl börjar prata tar det aldrig slut och ibland har man ju varken tid eller lust att stå och lyssna på deras svada.
Jag har tack och lov upptäckt ett mycket effektivt sätt att få dom att tystna och till och med vilja GÅ SJÄLVMANT och det kan ju ”come in handy” då och då.
Börja helt enkelt att prata om vilken underbar häst du har- då tappar de ofelbart intresset, börjar skruva på sig och vill som sagt avlägsna sig.
Har du ingen häst går det lika bra med din hund eller för all del din avkomma 🙂 !
Prova. Det funkar. Jag lovar.
Avdelningen ”delad glädje är dubbel glädje” eller….inte?
EDIT: Detta inlägg skrev jag innan jag fick diverse kommentarer igår om hur irriterande det är när någon pratar KONSTANT om sin häst/ hund/ barn/ whatever.
Dessa personer menar jag är i en klass för sig men man behöver absolut inte gå så långt för att få folk att tröttna.
Enligt min erfarenhet räcker det med att man glatt berättar hur otroligt nöjd man är med tex dagens träning för att en del ska vilja avlägsna sig- det är tydligen väldigt svårt att glädja sig med andra ens korta stunder.
Att ingen däremot orkar lyssna på evighetsutläggningar om att ”Kreon är världens bästa häst” förstår jag absolut.
Bra skrivet! Skall testa dina tips nästa gång jag blir drabbad 🙂
Håller med dig Cecilia. Jag har faktiskt medvetet praktiserat detta på en kvinna som är lite känd för att ha en begränsad förståelse för sociala koder och uppförande. 🙂 Hann typ ”Min häst är världens…..” Sedan sa hon bara ”Nu skall jag gå och…” Hann inte höra mer eftersom hon redan vänt sig och gått mitt i min mening. Så Birgittas tips funkar verkligen!
Jag pratar sällan om Hedwig med någon eftersom jag vet att de flesta tycker det är pisstråkigt. Däremot kan jag skriva nått på min status på fb om jag är så där extra glad över ett träningspass så det måste få bubbla ut någonstans. Sen skriver jag såklart om henne i min blogg och får utlopp där. 😀
Men jag brukar alltid lyssna på när folk vill berätta om hur duktiga deras hästar har varit och vara glad för deras skull. De flesta brukar ändå begränsa sina utlägg och inte bli för långrandiga. När man själv håller på och tränar mycket så vet man hur lycklig man känner sig när man har haft ett kanonpass och man vill bara berätta och gärna få lite bekräftelse att både man själv och hästen har varit duktig.
Sen har jag stött på vissa individer inom arbetslivet som inte har någon självkontroll utan bara orerar på om sig och sitt. Då brukar jag bara gå därifrån.
Jag pratat extremt sällan om Kreon med andra än hästmänniskor, inte ens med min närmaste kollega som rider på ridskola en gång i veckan. Och skulle jag någon gång nämna något så sker det i mycket korta ordalag. Dels är jag inte själv intresserad av att prata häst med de som inte alls begriper sig på denna livsstil och dels tror jag inte att det är så intressant för den oinvigde heller.
På bloggen skriver jag ju däremot dagligen fast inte heller där berättar jag ALLT- vare sig det är positivt eller negativt.
Anser (genom egen erfarenhet) att det är lätt att bli betraktad som skrytig osv om man är FÖR glad/ positiv, har (enligt andra då) för höga tankar om sin häst osv. Jag har flera gånger blivit både öppet ”tilltryckt” eller fått subtila kommentarer när jag skrivit något enligt ovanstående. Det är tråkigt att det är så.
Idag när jag var ute och red i det svinkalla vädret med två hundar, mötte jag en dam som tog bort sin gamla häst i höstas.
Då säger hon. Det är Fruktsnsvärt!!! Oj säger jag- vad har hänt?
Jag är glad att jag tog bort min häst innan denna hemska vinter.
Och har du med påse till dina hundar?
– en sådan tur din häst hade då. Sa jag. Och nej jag har ingen påse med när jag rider.
Då har man svårt att glädjas med dom som finns kvar.