Månadsarkiv: juni 2013

Benskydd 24/7- hell or heaven?

(Notera hur fint rubriken rimmar 🙂 )!

En kommentar från en läsare igår fick mig att fundera på vad jag själv tycker i frågan, så är skrev hon:

”Jag tycker väl att en häst som är avsedd att kunna trippa runt och göra krumelurer är den som allra minst behöver benskydd av olika slag liksom?! Jag menar, om den inte är balanserad nog att kunna stå i en box utan benskydd så är den väl inte lämpad till dressyr….”

I sak tycker jag absolut som läsaren och jag undrar också om det är för att man har en ”benstrykande” häst som man FRAMFÖR ALLT använder skydd?

Jag tror snarare att den främsta anledningen är att man är rädd att hästen ska göra sig illa om den snavar till, slår emot något och dylikt och alltså inte för att den regelmässigt styrker den ena benet mot det andra.

Och det är svårt det där tycker jag; när det FINNS skydd som kan skydda mot det ovan nämnda- ska man då ändå strunta i dom och resonera som så att sannolikheten är så ytterst liten att en skada uppstår eller ska man alltid, utan undantag försöka göra allt som står i ens makt för att hästens ben ska förbli intakta? Eller kan/ ska man kanske välja en medelväg?

För egen del har jag gjort just detta- valt medelvägen vilket innebär att jag IBLAND använt benskydd på mina hästar och ibland inte.

Varför jag har valt det ena eller det andra har också kunnat variera och någon gång har det, i ärlighetens namn handlat om ren SLÖHET.

Jag har inte satt på benskydd när det ar varit extremt geggigt ute för att jag inte orkat rengöra dom efteråt tex, eller så har jag ibland ridit med lindor enkom för att det ser snyggt ut och sedan finns det alla variationer däremellan.

Ibland är det lätt att vara efterklok, som exempelvis då Kreon gick omkull på asfalt förra våren och stod i sjukhage i nästan  2 månader pga ett sår som han INTE hade fått om han hade haft lindor/ strykkappor.

Men; min plan var den dagen att bara tömköra i skritt och för det ansåg jag inte att benskydd behövdes eftersom Kreon aldrig strök sig- att han sedan skulle bli skrämd av en skock får och skena hem hade jag tyvärr inte tagit i beräkningen.

Enda hästen som jag alltid red men benskydd var Heron som absolut behövde dom- efter varje gång vi kom hem från dressyrtävlingar där man ju inte får ha skydd inne på tävlingsbanan hade han överben eller andra skador på benen vilket så klart inte alls var bra.

Annars har jag bara benskydd utan undantag vid hoppning och i övrigt tar jag kalkylerade risker då ingen av mina andra hästar har brukat stryka benen mot varandra.

Att hästar skadar benen i hagen är ju också relativt vanligt och det har absolut funnits stunder då jag önskat att det fanns fungerande skydd för att förhindra detta men i dagsläget anser jag att risken med benskydd i hagen är större än nyttan.

Dels tror jag inte att det är bra för tex blodcirkulationen att ha på åtdragna skydd i 6 timmar eller mer i hagen och dels kan grus och annat komma emellan skydden och orsaka skav.

Läste faktiskt i senaste numret av Ridsport åsikter från en veterinär kring bland annat benskydd där han varnade för att hästen kunde förlora sin naturliga försiktighet om den alltid var ”ben-skyddad”- då lär sig inte hästen att akta benen  om den slår i något och det är faktiskt inte något som jag själv har tänkt på men absolut köper som ett bra argument för att inte ständigt madrassera in hästen.

Torsdag- stirr-Soya

Egentligen var det meningen att den EP-medicin som Soya fått inte skulle komma till apoteket förrän på tisdagen men den dök faktiskt upp redan på måndag morgon så nu äter hon den sen i måndags kväll.

Jag har, min vana trogen, läst ALLT som finns att läsa om PEXION som medicinen heter på nätet och var förberedd på en del av biverkningarna som angavs; exempelvis ökad hunger och trötthet- jag var faktiskt rädd för hur just en ökad trötthet kunde påverka en hund som redan sover 90 % av tiden.

Vad jag däremot aldrig trodde kunde drabba den inomhus lugnaste hunden i hela världen var HYPER-AKTIVITET som anges som den andra vanligaste biverkningen men jag undrar faktiskt om det inte är just det lill-kinesen har drabbats av.

Jag tyckte redan första kvällen att hon stundtals blev väldigt exalterad och for omkring i huset- väldigt olikt Soya som sagt.

Sedan är det otroligt svårt att avgöra vad som är medicinen och vad som börjar bli effekten av endast stillsamma koppelpromenader sedan snart 3 veckor tillbaka- det hade nog kunnat få vilken hund som helst att börja vilja krypa ur skinnet, i alla fall om den, liksom Soya är van att springa lös och springa fort.

Hur som helst är denna eventuella biverkning förhållandevis mild och jag föredrar den framför tex vinglighet som också kan drabba hundar som äter EP-medicin- DET hade inte varit kul att se och hade säkert känts obehagligt för Soya inbillar jag mig.

Biverkningarna påstås dessutom vara övergående så jag är inte orolig för det nu utan bara för att medicinen inte ska ha någon effekt vilket är för tidigt att sia om.

Men, vi håller tummarna- mer kan vi inte göra just nu.

Some things are not ment to be

Jag sitter och funderar lite på likheterna mellan den som på sätt och vis varit min bästa häst, Heron och den som jag tror HADE blivit bäst, Kreon.

Medan Heron var en sådan häst som ”alla” hobbyryttare avundades mig så var ju Kreon inte lika lätt att tycka om- tills man satte sig i sadeln :).

En sak som slår mig var ”ödet” (?) med Heron:

Jag hade under väldigt lång tid lovat att ha en fest för mina hästvänner när han tog sin 100 placering, det var som ett lite stående skämt.

Och när han hade tagit 99 placeringar och skulle tävla några dagar senare i en klass där jag bedömde hans chanser till placering som stora så blev han halt och jag satte mig aldrig mer på honom…..

Med Kreon var det också ett lite konstigt ”sammanträffande” att han MINUTERNA innan han skulle debutera MSV B och vilket jag är säker på att han hade gjort så bra med X blev halt.

Det hade också varit ett mål länge och jag ville så gärna visa hans belackare att han trots sitt tävlingshumör ”dög”. Men så blev det inte…

Onsdag- jag smider planer

På tal om dagens diskussioner om hur man fungerar i vardagen så kan jag väl säga att jag har en hel del ”på gång” just nu som jag gärna skulle vilja berätta om men som jag ändå väljer att hålla på- just för att jag är som jag är.

Jag vill inte basunera ut en del saker som redan är bestämda men inte kommer att äga rum förrän lite längre fram- sen kan ni kalla det att vara skrockfull, tro att det värsta ska hända eller vad ni vill.

För att ta ett exempel så skulle jag idag inte skriva:

”Åhhh…jag har hittat världens finaste häst som jag ska köpa- nu ska den bara gå igenom besiktningen också.”

Som JAG fungerar så vill jag veta SÄKERT att det blir så- att hästen går igenom besiktningen och står i min box innan jag berättar för hela världen. En del hade jag säkert berättat det för ändå men inte för hundratals läsare, nej.

Som sagt är man olika med detta och jag som då lever i tron att ”allt kan hända” och att det är bra att ha alternativa planer hade tänkt att det tex inte är säkert att hästen går igenom besiktningen och då skulle det bara kännas onödigt att börja babbla om detta på bloggen. Men det är jag det.

Nu HAR jag absolut inte hittat någon häst att köpa- jag har inte ens tittat på ett endaste djur- det var bara ett exempel jag tog.

Men jag har absolut börjat dra i en mängd trådar; jag läser annonser, mailar och messsar med folk som vet hästar som är till salu osv.

Det jag alltid har tyckt har varit tråkigt med hästletande är att man aldrig kan veta NÄR man ska finna ”sin” häst- kommer det att ta dagar (knappast), veckor eller månader?

Jag gillar varken ovissheten som sådan eller att vara utan häst men samtidigt så gäller det också att besinna sig och inte rusa iväg och köpa första bästa häst. Det är det råd jag brukar ge andra så nu får vi se om jag lever som jag lär :).

Att leva efter tvärtom-filosofin

Detta inlägg skrev jag för några dagar sedan….föga anade jag då vad jag vet idag…. :

Jag vet inte om ni ibland tycker att jag verkar ovanligt neggig och liksom förutsätter det värsta och i så fall är ni inte helt fel på det och jag tänkte förklara varför.

Jag lever sedan många år efter vissa övertygelser varav en är att ju mer man oroar sig över något som ska hända desto mindre bekymmer blir det när det väl inträffar medan man, om man tex verkligen ser fram emot något garanterat kommer att bli besviken.

Jag kan ta miljontals exempel på detta ur mitt liv och det slår tyvärr nästan aldrig fel, felmarginalen är försvinnande liten.

I jobbet tex är detta mer eller mindre en sanning som bevisas dagligen och mina kollegor är fullt införstådda med vad jag menar när jag ber dom att oroa sig lite extra mycket för något :).

Vi jobbar ju med social problematik i olika former och det är som sagt nästan ALLTID så att när vi tror att klienterna ska bli glada så blir de i stället ledsna, arga, förtvivlade medan de som vi knappt vågar berätta vissa budskap för i tron att det ska bli upprörda känslor knappt reagerar eller reagerar positivt.

Vad gäller mitt liv utanför jobbet är det exakt samma sak så fort det handlar om något som så att säga avviker från det dagliga.

Således brukar tex inte den dagliga ridningen eller ens träningarna överraska eftersom de tillhör just det vardagliga men om jag skulle se fram emot en viss tävling tex och tänka att ”den kommer säkert att gå bra” så kan man sätta ganska många pengar på att den kommer att bli ett fiasko- om vi ens kommer dit.

För det är också något som är jättevanligt- ju mer jag ser fram emot en händelse eller en resa av något slag desto större är sannolikheten att den inte ens blir av.

Så för att inte ständigt bli besviken så försöker jag att luttrat hålla mig ganska neutral och framför allt inte göra för många storslagna planer.

Jag har tvärtom alltid i beräkningen att något kan gå snett och det finns alltid en både plan B och C i min bakficka.

Visst kan man tycka att det är tråkigt att se på livet på detta vis och det ÄR det också på sätt och vis men samtidigt har jag blivit besviken så otroligt många gånger att jag hellre ”förutsätter det värsta och sällan blir riktigt ledsen/ chockad/ förvånad” än att sväva på rosa moln i förväg och sedan ramla hårt ner på den steniga verkligheten.

Tisdag- redan på hästryggen igen!

Dagens uteritt var faktiskt bestämd sedan innan Kreon togs bort och det var skönt att rida lite lagom kravlöst och bara prata om trevliga saker med en god vän.

Hästen jag red på tillhör vännens vän 🙂 och den var precis så där snäll som jag är van vid sedan tiden innan Muppe.

Den första tiden märkte jag att jag satt på lite samma vaksamma sätt som jag alltid gjorde då jag red ut Kreon men efter ett tag kunde jag slappna av- det här djuret gick fram överallt utan diskussioner- som jag vill ha det :).

bild(73)

Tja…det är väl lika bra att sätta igång….

Som jag skrev igår så är absolut planen att köpa en ny häst snarast möjligt.

Inte för att jag ser fram emot letandet- tycker mest att det är jobbigt att läsa en massa överdrivna annonser och prata med säljare som lever i det blå, för så tycker jag många gånger att det är.

Orkar inte heller kuska land och rike runt då jag anser att Skåne BORDE vara om inte FULLT av fina hästar så i alla fall innehålla TILLRÄCKLIGT många.

Helst vill jag hitta en häst genom kontakter och det är här jag tänkte ta hjälp av även er.

Jag letar alltså efter en häst på minst 165 cm i åldern 5-9 år som ska vara välutbildad för sin ålder, lättriden, framåt och gärna tävlad. Hästen ska användas för träning och tävling på minst MSV B nivå i framtiden men behöver inte befinna sig där just nu beroende på ålder.

Vet ni någon sådan häst i Skåne så får ni gärna maila mig på bm6610@hotmail.com

Jag kan också tänka mig att LÅNA en häst men då ska det handla om ett längre engagemang (ca 1 år).

Tack!

Vill verkligen tacka alla för era fina kommentarer och värmande ord, både här, på Facebook och via sms.

Mycket tårar har det blivit- på kliniken var jag helt iskall och hann tänka att veterinären nog undrar vad jag är för en känslokall typ men det är så jag fungerar i krissituationer- jag bara agerar, helt kristallklar i skallen och fokuserad.

Visst VAR jag beredd på att man kanske skulle hitta något som inte gick att åtgärda men som jag skrev i en kommentar så tänkte jag, kanske naivt, att jag skulle blivit uppringd redan under operationen då.

Jag, som inbillar mig att jag tänker på allt hade inte tänkt på just scenariot att jag skulle få dessa hemska nyheter först på plats och efter att receptionisten hade gett mig räkningen och det kanske är EN bidragande orsak till att jag inte riktigt kan ta in att jag faktiskt inte har någon häst mer.

Skadans enorma omfattning har nog också tagit mig hårt- att det skulle vara NÅGOT i knät trodde jag som sagt men att få höra att det i princip är ofattbart att Kreon kunnat fungera som han gjort….ja, det är det jag ofta hävdar; hästar är långt tåligare än vad vi människor alltid begriper.

Som sagt, än en gång: tack för ert stöd, det känns skönt att så många tänker på mig!