Epilepsi hos hund- hur kan det se ut?

Om ni INTE är känsliga så kan ni kolla på denna film.

Soyas anfall ser ganska exakt ut som denna hunds förutom att hon efter anfallet inte rusar runt utan ligger och flåsar en stund för att därefter vanka av och an en stund.

Såg att det fanns ganska många filmer utlagda på Youtube vilket inte är så makabert som det kan verka- som hundägare uppmanas man av veterinär att filma anfallet om man hinner. Jag har aldrig gjort det för Soyas del då hennes anfall är så ”klassiska” men de kan se lite olika ut och vara av olika grad också.

Är man inte jättekänslig kan det vara bra att titta så att man vet hur det kan se ut om ens egen hund skulle drabbas- jag hade ju ingen aning om vad Soya drabbats av första gången hon fick ett anfall och trodde snarare att hon höll på att få en hjärtattack och att varje kramp kunde bli den sista.

16 kommentarer Skriv kommentar

  1. Agnes

    Usch, vad otäckt det såg ut. Min hunds anfall är väldigt milda i jämförelse, även fast jag kan se en del likheter. Hon börjar skaka, får ”kramper” och tappar balansen, men inte alls lika intensivt och snabbt som hunden på videon. Aldrig tuggat fradga, spytt eller kissat. Första gången hon fick ett anfall ramlade hon ner från en fåtölj och halkade omkring på golvet. Vi trodde att hon hade fått en nerv i kläm vid nedhoppet. Sedan har hon fått regelbundna kramper med några månaders mellanrum. Alltid i samma ordning. Hon blir rädd (känner det på sig), går fram till närmaste person, hoppar upp i soffan och sedan ligger hon och skakar i ca 5-10 minuter. När kramperna kommer kan hon lägga sig i obekväma positioner (”vända ut-och-in på sig själv”). Hon är lite osäker och trött en stund, sedan är allt som vanligt igen. Är så oerhört tacksam över att det inte är värre än så! Det har hänt någon enstaka gång att hon fått flera anfall efter varandra. Har förstått i efterhand att man inte ska röra hunden vid ett epilepsianfall men det har blivit som en trygghet för henne att vara nära. Oftast ligger hon i någons knä eller bredvid. Hoppas verkligen att allt ordnar sig för din lilla Soya!

    Svara
    • Birgitta

      Det man inte ska göra under tiden hunden har ett EP-anfall är att försöka stoppa in något i munnen på den (om man tror att den ska kvävas tex) för hundar sväljer inte sin tunga så som människor kan göra när dom får anfall utan man kan biten.

      Annars kan man visst röra hunden (säkert individuellt) om det känns ok för dig- om den sedan känner detta eller ej är ju tveksamt då den är medvetslös men när den precis vaknar upp KAN den känna sig trygg.

      Skönt att din hund har månader mellan sina anfall och att de verkar relativt milda utifrån din beskrivning.

      Svara
    • Angelica

      Hej! Sitter och söker runt på vad det kan vara för fel på min hund. Hon gör exakt sådär. Rycket tappar balansen och ser nästan ut som Bambi på hal is, men går över väldigt fort. Kanske kan vara epelepsi, får det ganska ofta. Kanske en gång per dag. Tror du det kan vara samma som din hund? Har du kontaktat veterinär? Har du fått något som lindrar eller är det bara låta det vara? Tacksam för svar. Med vänlig hälsning, Angelica

      Svara
      • Birgitta

        Min hund medicinerar mot epilepsi och tabletterna hjälper i dagsläget mycket bra.

        Tycker absolut att du ska kontakta veterinär och försöka filma nästa anfall och visa hur det ser ut.

        Svara
  2. Rie

    Känner igen en del av filmen men vår jycke sprang liggandes i fyrsprång . Hunden på filmen är lite mera stillsam med benen. Vår jycke tuggade även fradga.
    Liksom Agnes hund kände han på sig något/blev rädd och skyndade sig till tryggheten (=matte).
    Jag vet inte om de känner något men jag masserade honom försiktigt och småpratade med honom (utom första gången då jag trodde att han höll på att dö och höll närapå att dåna själv…).
    Han var helt utmattade ett tag efteråt.
    De två första anfallen höll på i ca 30-40 sekunder uppskattar jag det till och det tredje och sista i ca 10 minuter (=förmodligen de längsta minuterna i mitt liv då vi också var långt borta, bilen var ca 1 cm hög…).

    Svara
  3. fanny

    Fy vad hemskt! Min åsikt är dock att hundar eller andra djur som får sånnahär anfall ofta faktiskt förtjänar att gå vidare. Dom kan ju omöjligt må bra utav det och som ovan beskriver så känner hennes hund det på sig innan, fy farao vad hemskt att utsätta sitt djur för det. Hade detta handlat om Kakan så hade jag nog tagit beslutet om att han hade haft det bättre någon annanstans,några vänner till mig tog bort sin ena hund efter hans andra anfall. Och de resunerar likadant som antagligen jag med hade gjort. Inget djur mår dåligt av att avlivas, utan ibland är det det rätta. Men det är ju min åsikt

    Svara
    • Birgitta

      Instämmer till att börja med i att inget djur mår dåligt av att avlivas- det är vi som lever kvar som gör detta.

      Dock vad gäller dina synpunkter kring att avliva en EP-hund vill jag nyansera din bild lite.

      Till att börja med upplever inte alla EP-hundar dessa ”förkänningar” (kallas AURA på EP-språk) som Agnes berättar att hennes hund har, Soya tex har det inte. Hon har fått samtliga anfall (jag har sett 7 av 8) medan hon har legat och sovit/ vilat.

      Dessutom får man inte glömma en mycket viktig aspekt- anfallen SER jätteotäcka ut (tycker jag) men HUNDEN ÄR MEDVETSLÖS UNDER TIDEN = känner inget.

      I tex Soyas fall flåsar hon efteråt och vankar ibland omkring en stund men bortsett från detta har hon varit helt sig själv efter typ 5 minuter.

      Detta är också mycket individuellt- vissa hundar påverkas mer och på ett annat sätt och det är väl där jag menar att man får överväga hur mycket man ska utsätta hunden och faktiskt också SIG SJÄLV för.

      Det kanske låter kontroversiellt men JAG skulle tex inte klara av att för egen del hantera dagliga anfall hos Soya OAVSETT om hon mådde superbra efteråt eller ej- så känner jag i dagsläget i alla fall. Man är ju olika där- en del människor skulle säkert stå ut med en hel del mer och också inrätta sitt liv totalt efter en EP-hund- inte jag.

      Jag och maken MÅSTE jobba och skulle jag veta att Soya varje dag fick anfall utan att vi kunde kolla henne så skulle mina nerver helt enkelt inte klara detta i ett längre perspektiv.

      För tyvärr är det så att om en hund får så frekventa anfall som varje dag då är det dels stora risker för hjärnskador och dels att hunden till slut ”fastnar” i ett anfall och rent ut sagt dör om den inte kommer till sjukhus.

      Så att bara ta bort en hund efter 2 ep-anfall som du beskriver Fanny LÅTER lite väl drastiskt tycker jag men detta utan att veta mer detaljer- däremot är jag helt inne på att man inte till varje pris ska hålla en EP-hund vid liv- absolut inte.

      Svara
      • Birgitta

        För övrigt lyfter du en intressant frågeställning Fanny- en fråga som dock är, menar jag, omöjlig att ge ett entydigt svar på men som tål att tänkas på.

        Hur mycket / ofta ska djur få ha ont utan att vi människor avslutar deras liv?

        Ta en ”kolik-häst” tex, dvs en häst som DÅ OCH DÅ får lättare koliker som man häver på någon timme eller dag: jag hade ju en sådan häst.

        Ska man avliva den för att den SÄKERLIGEN har ont medan koliken pågår medan den övrig tid mår hur bra som helst?

        För lite så är det med just EP-hundar.

        Och andra skador/ sjukdomar hos djuren: när är det dags att säga stopp?

        Den gamla hunden som haltar de första minuterna när den reser sig ur korgen- den har säkert också lite ont. Ska den avlivas direkt?

        Eksemhästar som kan få hemska utslag under delar av året- hur stort obehag har de?

        Var går gränserna för ”för stor smärta” eller ”uthärdlig smärta” eller ”nästan ingen smärta alls”?

        Ja…det tål att tänkas på menar jag och många gånger är det våra egna samveten tillsammans med olika förutsättningar såsom tid och ekonomi som avgör vilka beslut vi fattar- förhoppningsvis i samråd en en klok veterinär.

        Svara
        • Rie

          Intressanta frågor.
          Och – hur ofta är för ofta?
          Jyckens tre anfall kom inom en period på 2,5 år.
          Han var när det sista och långa anfallet kom 12,5 år och vi hade börjat att förbereda oss på att ta bort honom inom ett halvår då han hade fått andra åldersrelaterade problem.
          Annars vet jag inte hur vi skulle ha resonerat, förmodligen börjat medicinera ett tag för att se om det hade hjälpt.
          Då det var så långt mellan anfallen ville vi inte ge medicin i förebyggande syfte pga ev biverkningar.

          Svara
        • Fanny

          har du ett djur som då agnes beskriver får ett anfall per månad och hunden blir orolig innan (det måste ju innebära att den kommer ihåg något som hänt) så låter det ju inte bara brutalt att hålla hunden vid liv (men återigen är det ju bara min åsikt)
          Hade jag haft en häst som fick kolik en gång i månaden så hade jag tagit bort den, utan att fundera på det. Det blir ju inte bara en fysisk påfrestning för djuret utan det tar ju även psykisk.

          och låt säga en gamal hund som haltar som du beskriver det i kommentaren beror ju garanterat på att den är stel och inte att den har ont. Och eksem är ju väldigt lätt att förebygga där handlar det ju bara om kunskap ifrån ägaren.

          Personligen så tror jag att alla vi djurmänniskor faktiskt måste inse att ett djur bara är ett djur även om det känns som så mycket mer, och det är faktiskt vår skyldighet att se till att våra djur inte lider, även om det nu innebär att man själv får ta smärtan över att mista dom.

          men åter igen, det är ju bara mina åsikter. Men jag står fast vid att jag älskar mina djur för mycket för att se dom som något som jag ”äger” och därför kan bestämma att dom ska leva för att hålla mig glad.

          Svara
          • Agnes

            Jag gjorde mitt bästa för att beskriva min hunds anfall, men det finns såklart rum för egna tolkningar och jag känner att jag måste förklara mig!

            Anfallen är så pass milda att jag har funderat på om det verkligen är Epilepsi hon har, men samtidigt så kan jag se en del likheter, som i min hunds fall dock är mycket, mycket mildare (t.ex skakningar, svårt att hålla balansen, ramlar/halkar på golvet).

            Jag uppfattar det så att hennes rörelsemönster ändras (anfallet kommer). Hon får svårt att hålla balansen och går fram till närmaste person, som lyfter upp henne och klappar henne lugnande. Det hela är väldigt odramatiskt och går väldigt snabbt. Skakningarna är väldigt milda men går lite i perioder. Det kommer ”kramper” på ca 10 sekunder och sedan dröjer det en stund innan nästa. Sammanlagt skulle jag uppskatta att ett anfall varar i 5-10 minuter från det att det börjar till att hon är som vanligt igen.

            Angående avlivning är det inte något vi har funderat på överhuvudtaget. Hon har fått ca 3 MILDA anfall om året sedan hon var 3 år gammal. Nu det senaste året (8 år gammal) har hon visserligen fått anfall med bara 2-3 månaders mellanrum, men sedan medicinering har hon bara fått något enstaka LITET anfall i början. Hon har aldrig fått ett anfall i månaden! Anfallen har kommit såpass sällan att man i princip har glömt bort det senaste (kan inte komma ihåg när hon fick ett anfall sist..).

            Under resten av tiden är hon som vilken annan äldre hund som helst. En livsglad liten tjej! När hennes rörelsemönster ändras har anfallet redan börjat. Det var fel att säga att hon ”känner det på sig”. Anfallen är svaga i början, ökar något och blir sedan svagare igen. Det är alltså inte så att hon helt plötsligt faller ner på marken och börjar krampa helt frenetiskt. Det är inte heller så att hon går runt och är rädd/orolig innan ett anfall kommer utan det hela tar bara några få sekunder från att hon börjar röra sig konstigt till att hon tappar kroppskontrollen helt.

            Jag skulle inte heller kunna hålla en epilepsihund vid liv som får anfall dagligen, eller ens ett par gånger i veckan. Jag hade inte ens klarat av att ha en hund som får anfall liknande det på videon. Samtidigt tycker jag att vi är skyldiga att ge dem en chans med medicinering etc. så länge de inte riskerar att skada sig själv eller verkar må dåligt psykiskt av anfallen.

            Vad jag har förstått så är min hund ett mycket sällsynt fall i och med att hon har så få, milda och kontrollerade anfall i jämförelse med det ”normala”. Det tog lång tid innan hon fick en ”riktig” diagnos och det tog även lång tid innan vi ens började reflektera över om det var epilepsi hon hade.

            Gillar verkligen din jämförelse med t.ex en kolik-, exem- eller fånghäst eller en gammal hund med ledproblem. Det är en så otroligt liten del av hennes liv att det bara är löjligt att ens fundera på avlivning som ett alternativ. Vi har lärt oss att leva med det och jag tycker ärligt talat att det är mer synd om en kolik-, exem-, fånghäst eller gammal hund med ledproblem – som ju till skillnad från vår epilepsihund har ONT och LIDER. Den dagen hon börjar få andra hälsoproblem kan man börja prata om avlivning. Jag är bara så oerhört tacksam över att hon kan leva som vilken annan hund som helst och bli gammal trots sin sjukdom!!

            Dessutom vill jag påpeka att det finns olika sorter/grader av epilepsi. Orsaken till att äldre hundar drabbas av epilepsi kan vara t.ex tumörer vilket är mycket allvarligare och ofta svårt att medicinera. Vår veterinär berättade att det är positivt att hon började få anfall vid så tidig ålder eftersom att det oftast inte beror på några sådana hälsoproblem. Fanny – med tanke på att din väns hund fick sitt första anfall vid 10 års ålder är det mycket möjligt att det orsakades av någon tumör eller liknande, dvs. den allvarligare sortens epilepsi.

  4. Hästis

    Intressant diskussion det här med när ska man avliva ett djur för att dom lider.

    När det gäller människor så är det nästan alltid självklart att man står ut med nästan hur mycket behandling, smärta, invaliditet osv som helst bara man får leva. Epilepsi hos människor är ju ett exempel.

    Man kan ju alltid hävda att människor kan uttrycka egen önskan…

    Men om man tittar på de exempel som många förfasas över när tex en hund utan bakben får en liten kärra så verkar hunden tycka livet är ganska kul ändå.

    Vad säger ni, var går gränsen?

    Svara
  5. Birgitta

    Ska väl också tillägga att ingen av de 4-5 veterinärer som sett/ behandlat Soya och som jag diskuterat hennes EP med ens har ANDATS något om avlivning.

    Tydligen är EP en mycket vanlig sjukdom hos hundar, läste någonstans en siffra på att runt 4-6 % av Sveriges hundar är drabbade, i större eller mindre omfattning så klart.

    Svara

Skriv en kommentar till Rie

XHTML: You can use these tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>