Månadsarkiv: juli 2013

Köpa häst från utlandet?

Redan då jag stod i begrepp att köpa Archie tipsades jag om att man kan åka till tex auktionerna i Verden i Tyskland och köpa häst och jag hade också en stallkamrat som gjorde just detta.

Själv reste jag aldrig iväg och när jag nu får samma tips- dvs att man kan hitta långt billigare hästar i både Tyskland och Danmark (så sägs det i alla fall) så känner jag att detta inte är något som jag kommer att göra i första taget.

Nu ska man aldrig säga aldrig men jag är ytterst tveksam av flera anledningar.

Dels är det givetvis långt bökigare att resa utomlands än att hoppa in i bilen och köra 10-15 mil runt om i Skåne men framför allt så tvekar jag i den händelse något skulle gå fel efter att man har köpt hästen.

Jag INBILLAR mig att det är lättare att reklamera en häst köpt i Sverige än i Tyskland men jag kanske har fel?

Sedan inbillar jag mig också att det kan vara svårare att ”följa” en häst köpt utomlands- dvs hur den är uppfödd, var den har stått, vilka som har tävlat den och med vilka resultat.

Kanske är det inte så märkvärdigt som jag målar upp men ska jag satsa i princip hela mitt sparkapital på något jag hoppas äga i många år och vara mycket nöjd med så vill jag eliminera så många frågetecken och ”riskfaktorer” som möjligt.

Hur känner ni läsare inför att köpa en häst från utlandet? Har ni rent av gjort det? Skulle ni kunna tänka er att göra det eller är ni lika fega som jag?

När är det dags att ta farväl?

Igår började vi en intressant diskussion kring när det är dags att avliva ett djur, läs gärna kommentarerna efter inlägget om ”Epilepsi hos hund….”.

Jag skulle vilja vidareutveckla mitt resonemang kring frågan och säga som jag redan har skrivit att JAG anser att det är i princip omöjligt att ge ETT svar på rubrik-frågan- det kan finnas så många olika omständigheter att ta hänsyn till, vissa mer tabubelagda än andra (ekonomiska aspekter tex).

Vi människor är på gott och ont olika och det som känns rätt för mig skulle kanske kännas fullständigt fel för någon annan och det spelar enligt min erfarenhet också en stor roll i när man fattar det definitiva beslutet om att avsluta en annan varelses liv.

För MIG är det viktigaste att JAG i efterhand kan ”leva med mig själv” och känna att jag fattat rätt beslut då detta verkligen är det mest oåterkalleliga man kan fatta.

Jag vill inte ansättas av tvivel i efterhand och börja spekulera i om jag gjorde rätt, om jag förhastade mig, om det hade funnits andra alternativ osv.

EN svårighet med sjuka/ skadade djur är också att de inte kan föra sin egen talan och att man ibland inte heller till 100 % kan SÄKERT VETA ”hur det ska sluta” så att säga.

En vän har en häst som i vintras fick upprepade koliker med tämligen täta intervall.

Vännen fick en period mer eller mindre bo i stallet trots att hon har både familj, jobb och andra åtaganden och hon vågade knappt gå på bio av rädsla för att man skulle ringa från stallet och berätta om en ny attack.

Till slut gick det så långt att beslutet om avlivning var fattat; ett anfall till och hästen skulle tas bort. Vännen var väl förberedd med både nummer till den som skulle ”ta hand om det hela” och annat men så- DÅ ”kvicknade” hästen mirakulöst till och har varit anfallsfri i flera månader nu och både tränat och tävlat.

Jag vet ett annat exempel med en ”kolikhäst” där ägaren nästan ”önskade” att hästen till slut skulle få ett så rejält kolikanfall att det kändes tveklöst rätt att ta bort hästen, dessförinnan hade hästen haft många mindre attacker som om inte annat slet väldigt hårt på ägaren.

Att aldrig kunna slappna av, att behöva rusa iväg till stallet kanske mitt i natten, att inte veta om anfallet går att häva hemma eller om man behöver åka till djursjukhus, för en buköppning i värsta fall- det kan var ohyggligt jobbigt vilket jag själv fick erfara med min häst Décima där jag gick igenom precis allt enligt ovan och till och med fick buköppna henne.

Som ett sista exempel vet jag också en hundägare som är väldigt välutbildad och medicinskt mycket kunnig som lät sin egen gamla hund leva låååångt efter att ”alla andra” hade avlivat den och jag är fullständigt övertygad om att samma person hade sagt till ANDRA på skarpen om DE hade utsatt sina hundar för samma sak.

Men det ÄR eller kan i alla fall vara skillnad på ”mina barn och andras ungar” och medan det är så lätt att ha åsikter om ANDRAS djur så är man inte lika kaxig när det kommer till det egna.

DÅ hittar man plötsligt ursäkter och förklaringar i det oändliga för att slippa ta beslutet, man kämpar in absurdum och lägger ner oförsvarligt med tid, pengar och kraft- tycker andra i alla fall.

Själv har jag avlivat 3 egna hundar och jag är tämligen säker på att det finns en hel del människor som inte hade gjort det lika snabbt som jag gjorde.

Min första hund, schäfern Ketty tex fick höftledsfel 5 1/2 år gammal och jag tog bort henne så fort hon fick diagnosen utan att ens prova med smärtstillande.

Ketty hade kanske kunnat leva…tja…inte vet jag hur länge till med daglig medicinering men JAG ville inte börja begränsa en extremt aktiv hunds liv så mycket.

En annan hund jag ägde bröt benet på 2 ställen och KUNDE KANSKE blivit mer eller mindre helt återställd men jag hade inga möjligheter att ge honom den konvalescens som skulle krävas då han inte gick att lämna ensam, jag precis hade fått mitt första jobb och inte hade NÅGON som kunde passa honom (jag annonserade efter passning redan medan han var frisk men utan resultat).

Så ja, för mig har det varit viktigast vad jag själv tyckt och vetat med mig att jag klarar av och alltid i samråd med veterinär.

Vad ANDRA tycker är för mig tämligen ointressant då jag ”vet” att det i många fall finns lika många åsikter som tillfrågade och ska man lyssna på alla blir man ”galen”.

Tyvärr kan människor ibland också vara medvetet eller omedvetet tanklösa eller rent utav elaka och försöka skuldbelägga någon som ändå måste fatta kanske sitt livs svåraste beslut och det gör ju inte saken lättare precis.

Själv är jag en mycket stark person som klarat av att stå över sådant, när jag tog bort Heron tex minns jag att det fanns en idiot i stallet som hävde ur sig ”gick det inte lite väl snabbt” trots att hästen till och med var halt i skritt och hade skelettförändringar som så klart inte skulle försvinna.

Jag var säker redan då och ännu säkrare med Kreon där flera sagt att de aldrig läst ett så ”starkt” veterinärintyg som hans men det är när det inte är lika ”glasklart” som i sådana fall som rubrik-frågan kan vara något av det värsta man måste ta ställning till.

Tisdag- nyförälskad!

Ja, idag var det äntligen dags för Christina-träning- det var ju ungefär 2 månader sedan sist och hade jag inte fått låna Zack så vete tusan NÄR det hade varit dags nästa gång.

Jag såg mycket fram emot träningen och blev verkligen inte besviken- tvärtom!

Åhhh så roligt det var och åhhh så duktig Zack var!

Jag var faktiskt helt lyrisk och även Christina ansåg att han är en väldigt fin häst för mig att underhålla min ridning på även om det kommer att ske på något lägre nivå än jag var på med Kreon.

Jag vet så klart inte hur Zack känner men själv befinner jag mig i ett nyförälskelsestadie- ni vet så där så att man tycker att varje ridpass är bättre än det föregående och man är nästan överdrivet nöjd med allt. Ja, så känner Birgitta 12 år i alla fall :).

Galoppen var ungefär 500 % bättre än igår, jag kunde galoppera mycket mer samlat med Zack i en god form utan att behöva påminna honom om detta hela tiden.

Traven kändes lika fin som de andra dagarna, skänkelvikningarna var bra.

Vi försökte oss till och med på förvänd galopp idag och det var absolut godkänt.

Där jag har upplevt den största ”spjärnigheten” tidigare, i övergångarna från både trav till galopp för att inte tala om från skritt till galopp (hej huvudet rakt upp  i vädret) finns det fortfarande jobb kvar men också där var framstegen stora bara sedan gårdagen.

Åhhh vad roligt det är att jobba med en så medgörlig häst som liksom försöker rätta sig direkt och som dessutom har, enligt mig, en helt perfekt och lagom bjudning.

Jag behövde inte gå på honom med skänklarna det minsta, han är helt självgående i traven i alla fall  (galoppens bärighet jobbar vi ju med)  och blev stundtals till och med…tja…het är väl kanske att ta för stora ord i munnen men lite ”eldigare” än vanligt utan att det på något sätt störde eller inte gick att påverka.

Så- supernöjd ryttare och dito tränare och jag hoppas att även Zack kände sig duktig och förstod hur nöjd jag var med honom!

KÄÄÄÄÄÄR!!!!!!! (Hur gör man hjärtan på bloggen undrar Birgitta 6 år????)

Epilepsi hos hund- hur kan det se ut?

Om ni INTE är känsliga så kan ni kolla på denna film.

Soyas anfall ser ganska exakt ut som denna hunds förutom att hon efter anfallet inte rusar runt utan ligger och flåsar en stund för att därefter vanka av och an en stund.

Såg att det fanns ganska många filmer utlagda på Youtube vilket inte är så makabert som det kan verka- som hundägare uppmanas man av veterinär att filma anfallet om man hinner. Jag har aldrig gjort det för Soyas del då hennes anfall är så ”klassiska” men de kan se lite olika ut och vara av olika grad också.

Är man inte jättekänslig kan det vara bra att titta så att man vet hur det kan se ut om ens egen hund skulle drabbas- jag hade ju ingen aning om vad Soya drabbats av första gången hon fick ett anfall och trodde snarare att hon höll på att få en hjärtattack och att varje kramp kunde bli den sista.

Fråga från en läsare om tävlingsresultat

En dressyrtävlande läsare ställer nedanstående fråga till er:

Om man kollar på online.equipe.com har de infört en nyhet; man kan nu i startlistan se ekipagets ”ranking” som de kallar det, ekipagets dittills högsta procent i samma program…..
Bra? Dåligt?
Risk för att domare ser det? Kan det inverka?

Jag misstänker att många av er inte ens har notera denna nyhet då den kom i fredags men gå in och kolla så ser ni att det har tillkommit en rad i startlistan, efter starttiden som heter BÄSTA.

Så vad tror ni? Hiss eller diss? Spelar det någon roll?

 

EDIT:

Equipe har nu tagit bort funktionen pga negativ kritik!

Mera måndag- återbesök med kinesen

Idag var Soya kines och jag på ett bokat besök på djursjukhuset i Malmö- damens lungor skulle röntgas om för att säkerställa att lunginflammationen är helt utläkt vilket den tack och lov också visade sig vara.

Även veterinären tyckte precis som flera bloggläsare att jag skulle ha tålamod med den nya EP-medicinen och inte öka dosen just nu.

Soya uppförde sig som den tappra lilla soldat hon är- ville inte bli röntgad men uthärdade med stoiskt lugn- min älskling!

Nu hoppas jag att vi slipper fler besök på läääänge och det gör nog Agria också…det är inte billigt att behandla hundar (heller….).

Måndag- Zack och jag diskuterar

Även idag blev det ett lite kortare dressyrpass på egen hand- jag ville känna lite på var vi står inför morgondagens träning för Christina utan att för den sakens skull köra helt slut på det lilla djuret- han är ju ändå i en ny miljö och med en ny ryttare på ryggen.

I traven var vi tämligen överens om hur saker och ting skulle vara- jag red mest runt på stora volter och gjorde några skänkelvikningar som kändes bra så jag gick ganska snabbt över till galoppen där vi fortsatte gårdagens diskussion:

Jag: du grabben….var snäll och håll kvar huvudet där det var i traven tack.

Zack: men jag VILL inte!

Jag: och? Jag trodde att det var JAG som betalade denna månadens stallhyra men förlåt mig…var det kanske DU trots allt?

Zack:  nää…men okej då….jag gör väl som du vill men kan vi i alla fall göra en deal?

Jag: och det skulle vara?

Zack: om du kanske kan hjälpa mig lite genom att hålla om med skänklarna och inte bara låta dom dingla omkring och dessutom låter mig springa på lite mer än i den där fis-galoppen du verkar vara van vid så ska jag göra så gott jag kan, okej?

Jag: vi provar!

Och hej vad fint det gick!

Passet avslutades med att jag galopperade i lätt sits, nästan som i fornstora hoppryttar-dagar, Zack gick fint på tygeln och nästan så samlat som jag ville  även om han pustade och stånkade en del och jag berömde mycket.

En verkligt go häst och så snäll så snäll…hittills i alla fall :)!

Snabba ryck!

I förra veckan fick jag via Facebook och av en mycket duktig dressyrryttare tips om att en av hennes elever skulle sälja sin häst även om den inte var utannonserad ännu.

Efter att jag hade mailat eleven och hon hade skickat över en film på sin häst mailade jag tillbaka att jag ville komma och provrida.

Fick sedan svar att hästen redan var såld- den första människan som hade kommit och provridit hade bestämt sig!

Ja, ibland går det fort och denna säljare är bara att gratulera då det idag verkar vara väldigt vanligt att hästar är till salu i månader.

Sedan har jag faktiskt själv lyckliggjort en säljare 🙂  lika snabbt när jag köpte Archie för jag åkte och tittade på honom en eller 2 dagar efter att annonsen kom ut, jag slänge mig på telefonen, bönade och bad om att få komma NU, GENAST, MEDDETSAMMA trots att säljaren egentligen inte hade tid just då och sedan bestämde jag mig efter att jag hade tittat på honom i mindre än en timme :).

Så kan det gå….