En bloggläsare skrev till mig och tyckte att jag kunde ta upp frågeställningen ”ska man alltid ta striden med hästen om ALLT eller ska man ibland välja att titta åt andra hållet och låtsas att det regnar och göra något annat istället?”
Om jag ska börja och svara för egen del så får jag nog säga att jag har ändrat mig på denna punkt och det får jag nog ”tacka” (?) Kreon för.
Förr gav jag mig ALDRIG vad det än gällde och ville liksom ha sista ordet men så som denna häst kunde bära sig åt så kände jag mig mer eller tvungen att ”ge mig” i vissa situationer.
Innan ”Kreon-tiden” skulle det tex inte ha fallit mig in att hoppa av hästen under en uteridning för att den inte ville gå- de andra hästarna har jag tvingat/övertalat med smackningar, spö och/ eller diverse trugande men Kreon kunde ibland utsätta oss båda för så pass farliga situationer (typ stå och balansera vid ett stup- det gjorde han flera gånger….) att jag helt enkelt inte VÅGADE sitta kvar eftersom jag visste att ett felsteg skulle kunna innebära mycket allvarliga skador.
Annars har jag aldrig ägt/ ridit hästar som varit direkt tjuriga och där jag har behövt att ställas inför diverse ”tjafs” på en regelbunden basis och skulle inte heller orka med att ha en häst som man ständigt fick gå omvägar med för att nå dit man vill.
Men OM jag skulle hamna i en sådan situation så skulle jag i sak kunna ”titta åt andra hållet” och därefter försöka att INTE hamna i samma situation IGEN eller ha en strategi för hur jag skulle göra NÄSTA gång.
Sedan handlar det för mig också om vilken situation som avses- är det en ”strid” som jag lätt kan vinna skulle jag inte ge mig medan tex direkt farliga situationer kräver annat agerande.
Så- svårt att ge ett entydigt svar men jag är nog i sak väldigt envis och ger mig inte i första taget. Jag kan också ibland uppleva att andra hästägare ”daltar” lite väl mycket med sina djur vilket jag då också tycker att hästarna utnyttjar till att göra lite som de själv vill- INTE min melodi!
Det bästa man kan säga till mig om sin egen häst är ”det går inte” för då vill jag gärna visa att det VISST går vilket det också brukar göra om man bara är bestämd (men inte våldsam) och har en strategi.
Det har då oftast handlat om hästar som inte har velat bli lastade men också om hästar som inte vill att man duschar dom, sprayar insektesmedel på dom eller klipper dom. För att ta några exempel.
Hur gör ni och vad tycker ni?
Jag är nog som du, rätt envis och bestämd – men jag har också haft flera ”Kreon-hästar”, så jag har lärt mig att vara pragmatisk. Situationer löses på bästa sätt, och ibland får man välja sina strider. Oviktiga saker kan jag välja att bortse ifrån, och jag kan nöja mig med ”halvsegrar” i situationer som annars kan gå överstyr. Jag kan också ibland prioritera – välja att vara nöjd när det jag ville blev gjort, även om något annat inte blev bra då. (Ex är bjudningen viktigast kan jag blunda för att hästen går på två spår, vill jag ha tvärning på en ung häst kan jag acceptera att den tappar formen osv). Ang klippning så har jag ju haft en klipprädd häst. Jag kunde hitta henne genomsvettig i stallet om någon klippt en häst i andra änden. Hon hade stort förtroende för mig i alla situationer utom när saxen var inblandad. Jag klippte henne osederad några gånger, men jag slutade med det när jag insåg att hon inte skulle ”lära sig”. Alla mina andra hästar har gått bra att klippa, även om Am inte gillar övre delen av halsen. Men det är en helt annan typ av rädsla, där är det bara att hålla på tills det är klippt.
Oj beror väldigt mycket på vilken häst och helt ärligt vilken reaktionen är. Så lite grann på vad som passar situationen. Min häst har en nerv och slår den till är det totalt meningslöst att ens försöka ta den striden för hon går i taket helt. Däremot kan hon vara som en tjurig åsna och bli lite ”stallmodig” vilket jag absolut inte accepterar. Som när hon som unghäst vid lastning efter en stund stod med alla fötterna fastlåsta och bara vägrade gå på. Inte rädd eller uppjagad utan just en jäkla åsna. Då fick jag påvisa att jag blev arg och då gav hon sig. Men går absolut inte att bli arg om hon uppvisar nerv.
Nu kan det mest komma i ridningen där hon kan ha en helt annan åsikt vilket aningen leder till att hon bara SKA ge sig eller så försöker jag lura henne. Ibland orkar jag helt enkelt inte ta dispyten utan avleder.
Däremot har jag väl bestämt mig för att jag ska ta konflikten så ska jag vinna den. Är jag osäker på att jag inte lyckas så tar jag inte den just då utan avleder.
För mig är inget svart eller vitt. Och kadaverdiciplin kan man inte ha hela tiden. Jag är för att hoppa av under ridturen om det kan innebära fara för en själv att sitta kvar.
Jag hoppar av och löser konflikten på marken med att backa och även vända runt hästen att trampa runt sitt bakbenen åt bägge hållen så att jag känner att hästen kommer i underläge. Håller mig lugn och väntar ut hästen och leder sedan hästen framåt och hoppar sedan upp igen. Detta funkar på min medryttarhäst som är en islänning som är istadig och behöver en stark ledare.
Det beror helt på individen. Vissa hästar kan man inte ta alla strider med av olika anledningar, tex att dom lätt blir nervösa om man blir arg på dom.
Finns ju en del hästar som man kan ”gå på” rätt mycke utan att det blir för mycket för dom.
Själv tror jag på att vara konsekvent i all hantering av hästen (och alla andra djur) så den vet var den har dig. Finns kommunikationen och respekten på marken så blir det lättare när man sitter på.