Ibland när jag är och tävlar stöter jag på saker som stör mig på ett eller annat sätt och idag undrar jag om det är mig det är ”fel” på, dvs om jag är onormalt känslig eller om även andra hade reagerat?
Och nästa fråga är; om ni skulle störas; skulle ni ”tiga och lida” eller skulle ni säga ifrån- till berörd person eller till någon av de tävlingsansvariga?
Fundera över hur ni hade reagerat i nedanstående exempel och som sagt a) hade det stört er och b) hade ni gjort något åt det?
* Hund bunden vid en hästtransport som skäller hysteriskt (och inte är lämnad ensam).
* Häst som krafsar hysteriskt med frambenen i transporten medan ryttaren står i närheten utan att säga till den.
* Tränare som instruerar sin elev mycket högljutt på framridningen.
* Åskådare som står intill framridningen med ett enormt och uppfällt paraply som din häst är livrädd för.
* Ryttare som vill longera på en ”normalstor” framridningsbana.
* Barn som springer och leker/ väsnas på läktaren.
Ja, detta är bara några exempel.
Huruvida jag skulle säga ifrån eller ej beror på flera faktorer, min sinnesstämning för stunden framför allt om jag ska vara ärlig.
Ibland har jag större tålamod, ibland inte. Men just oväsen i olika former är jag generellt ganska känslig mot liksom mot sådant som kan vara direkt farligt/ utgöra en skaderisk.
Nu har inga av mina hästar (utom Kreon) varit direkt känsliga för NÅGOT i tävlingssammanhang men ibland kanske man inte bara ska tänka på sig själv utan även på andra?
Samma här skulle nog säga till, men beror på mitt humör.
När jag blir nervös så vill jag försöka ha så mycket lugn o ro runt mig som det bara går.
När jag var ute och tävlade fick jag ofta lite tunnelseende och var så fokuserad att jag inte såg något annat än det jag hade fokus på just då, dvs min häst, min hund, min transport, min framridning och för att inte vara i vägen för andra… Hade förmodligen inte sett paraplyt såvida inte min häst hade reagerat, om den hade gjort det hade jag bett personen fälla ner det. Allt det andra som du nämner har garanterat hänt när jag tävlat, men jag har inte lagt märke till det. Såg aldrig mina nära o kära på läktaren innan min runda, knappt efter heller för den delen. 🙂
Nr 1, 2 och 3 skulle nog faktiskt inte störa mig. 3 skulle nog faktiskt tom kunna hjälpa mig.
Longeringen skulle jag nog säga till någon funktionär om.
Barn på läktaren och paraplyer skulle jag definitivt säga till om och skulle jag inte få gensvar skulle jag gå vidare till en funktionär. Jag säger ofta till barn som springer på läktaren när vi har lektion.
Går saker till överdrift får man säga till. Men i tävlingssammanhang fokuserar jag mig mest på mig. Dock tycker jag detta med väsen inte alls är problem för hopphästar. Tror faktiskt ibland att när de blir för tyst och skyddat i allmämhet så reAgerar hästarna till sist för mindre och mindre ljud. Ljudet av en öppning av en dryckesburk tex på ljud som borde va ok men som ja varit med om stört hästar. Kanske ska vi jobba mer med olika störesmoment hemma för att vänja hästarna men också vår mentala inställning.
Hund och barn hade jag sagt till om. Mest för att uppfostra snarare än något annat. Longeringen är väl mig veterligt inte tillåtet så där torde vettiga funktionärer bryta. Resten… får man nog stå ut med.
Hund som skaller vet jag inte om jag sagt nagot om, beror val pa om min hast blev stord, eller om jag var parkerad precis bredvid. Men irriterande skulle det vara. Jag ar horselskadad men kan hora skallande hundar utan problem.
Hast som skrapar hade jag nog inte ens markt (dvs hort), och om jag gjorde det hade jag nog tyckt det var agarens problem – vill de ha sin trailer sonderskrapad? Att agaren skulle fixa det genom att ’saga till’ ar nog litet mycket att hoppas pa!! Sa latt slutar inte en hast skrapa, eller hur? Det ar val snarare sa att den behover komma ut, motioneras och sedan stallas tillbaka nar den lugnat sig, kanske. Skulle inte saga till.
Hogljudd tranare skulle jag inte marka eller bry mig om, savida de inte stod och SKREK oavbrutet, typ! 😀
Paraply – hade blivit mkt irriterad och kanske, om det verkligen orsakade mig problem, bett dem flytta sig en bit. Men om de alltsa stod UTANFOR ridbanan och inte dar hastar maste passera for att ga in/ut, sa hade jag nog inte tyckt att jag hade nan ratt att saga till, da ar det val mera mitt eget (tranings)problem. Men om det var blasigt eller de stod och flaxade med det pa nagot vis, sa kunde man val forvanta sig att de kunde stoppa undan paraplyet.
Longering pa framridningen ar val bara FEL. Hade talat med funktionar.
Barn som springer/vasnas – beror pa hur mycket de holl pa och om det storde min hast. Tycker hasten ska tala litet, men samtidigt vet jag huuuur galna och brakiga barn kan bli, och da tycker jag foraldrarna far ingripa.
Jag är nog ganska tolerant. För att min häst inte är väluppfostrad eller på tårna kan ju inte andra hjälpa.
Försöker betrakta det som social träning, kanske för oss båda.
Så länge det inte skadar andra så bryr jag mig inte.
Hade stört mig på alla alternativen du angav, samt väljer att lägga till ett själv också (självupplevt, direkt från verkligheten, om än med ett antal år på nacken): självutnämnda förståsigpåare som ALDRIG har något positivt att säga om NÅGON, utan istället har tagit det på sitt ansvar att stå t.ex på läktaren eller liknande, och högljutt basunera ut sina (oftast elaka) åsikter och kommentarer om ryttarna/ hästarna osv osv.
Möjligen kan dessa personer göra undantag: lika högljudda kommentarer men då enbart positiva och DÅ handlar det om de egna barnen som rider.
Störande, ibland rentav kränkande och sårande, faktiskt.
Minns mycket väl en ”sådan person” från Skånes tävlingsbanor på den gamla goda tiden. Ryser vid blotta minnet… Inte helt omöjligt att även du stött på personen ifråga när jag tänker efter (äldre man kan jag väl avslöja). 😉