Jag har nu i flera inlägg påtalat hur mycket bättre Zack har känts att rida den sista tiden och nu tror jag att kan avslöja varför eftersom jag inte kan tro att det bara skulle vara ett sammanträffande.

När jag tränade för Hans första gången och beklagade mig över att Zack var så ohyggligt stark i fronten frågade jag också om det inte fanns något bett som kunde hjälpa mig att slippa de dragkamper som vi ibland ägnat oss åt.

Hans föreslog att jag kunde prova ett rakt bett men använda detta restriktivt för att inte vänja Zack för mycket vi detta och eftersom jag faktiskt råkade ha ett sådant bett i min digra samling (efter Décima och hennes obotliga munproblem- alla de andra hästarna har haft vanliga två och tredelade bett och det raka bettet hjälpte för övrigt lika lite mot hennes ”flygande tunga” som något annat) så provade jag.

Vilket halleluja-moment det blev!

De första 10 minuterna märkte jag ingen skillnad men därefter; oj, oj oj!

Visst kan Zack fortfarande VILJA dra iväg men jag får ett helt annat håll på honom om det händer och i övrigt är han fjäderlätt i handen och vi kan koncentrera oss på att JOBBA- inte tjafsa om vem som bestämmer hans huvuds position.

Och för mig är detta jätteviktigt; FÖRST ska hästen gå i form ”rakt fram”- sedan kan man börja göra olika ”grejer”.

Att sitta och rida tex skänkelvikningar på en häst som har huvudet högt i skyn ger mig ingenting annat än irritation och när hästen väl går i en god form är det oftast inte heller svårt att rida ”krumelurer”.

Jag har ju ägnat nästan alla ridpass i början åt basic-ridning med en trilijard övergångar och ridning på volter och serpentiner av varierande storlek  och nu när detta är 100 % befäst och med ett bett som gör att hästen går att reglera utan dragkamp är det inga problem att göra sådant som jag tidigare bara kunde drömma om.

Nu är ju inte ett rakt bett svaret på allas problem eller passar alla hästar för den delen- som jag redan nämnt har alla mina hästar utom hopplösa Décima fungerat utmärkt på helt vanliga, ”traditionella” bett men efter att ha upplevt denna revolution kan jag bara uppmana andra att inte vara rigida och tänka att man ”ska” rida med ett visst bett utan våga prova något annat VID BEHOV.

Faktiskt minns jag att det var likadant när jag började hoppa med Heron.

Han hoppade som en gud, seglade över allt man styrde emot men det gick i ”hundranittio” och han gick inte att bromsa.

I dressyren var han superlydig men så fort man styrde emot ett hinder tog han kommandot och stack iväg.

Då fick jag faktiskt tipset att prova med ett pessoa-bett som då var ett relativt nytt bett på marknaden och även där upplevde jag en revolution.

Jag behövde bara ta lite lätt i tyglarna för att få effekt (ett pessoa-bett är liksom det raka bettet jag har till Zack nu modifierade former av KÖR-bett = skarpare än man kanske tror om man inte vet bättre)  och när Heron väl hade lärt sig att lyssna kunde jag gå tillbaka till vanlig betsling igen.

Jag tyckte det var bra att slippa tjafsa med honom då och känner ännu mer så med Zack idag. Kanske kommer jag en dag att kunna rida på ett helt vanligt två eller tredelat bett men att sitta och ”bråka” helt i onödan i dagsläget ser jag ingen som helst anledning till.

Förresten fick man inte tävla på raka bett på den tiden jag ägde Décima (inte i dressyr i alla fall) men numera är det tillåtet om någon undrar.