Månadsarkiv: oktober 2013

Torsdag- mörker-motion

Som de flesta torsdagar inleddes även denna med gryningsritt av Zack som, också som vanligt numera, fick jobba med linjerna ur MSV C:1-programmet.

Jag tycker att vi fick till det ganska bra och han gör det mesta bättre och bättre fast helt klart hade jag önskat någon som stod på marken och kommenterade skolorna som jag ofta är osäker på.

Med Vicke skrittade jag ut och vi begav oss som flera gånger förut till ”vår” lilla backe för att klättra lite.

Innan vi var klara hann mörkret falla trots att klockan bara var strax efter 17.00 och jag, som i alla år undvikit att rida utomhus när det inte är ljust ute kände att jag verkligen påmindes om VARFÖR jag alltid valt att låta bli.

Jag kan inte se den minsta mening med att skritta omkring i mörker och definitivt inte i våra omgivningar utan ordentlig gatubelysning och där en del bilister kör fullständigt hänsynslöst.

Sedan förstår jag om man inte har något annat val men jag som HAR det….nix…jag kommer aldrig att rida ut i mörker kan jag säga.

Inte nog med att Vicks och jag famlade omkring- efter stallbesöket var det dags för Soya och mig att gå i skogen med Åsa och Vilja och det var så klart inte ett dugg ljusare då- tvärtom.

Vi satte dock små lampor och reflexvästar på våra svarta djur så att vi skulle se dom, utrustade oss med var sin ficklampa och sedan var det faktiskt inga problem att gå.

Enda missödet var väl att Soya i ett obevakat ögonblick hittade något himla illaluktande som hon rullade ena sida av huvudet i- hela bilen stank som bara den när vi körde från skogen och innan vi hade lokaliserat äckel-doften till MIN hund bad både Åsa och jag om att det skulle vara den andras hund som skulle vara den skyldiga.

Denna gången drog jag nitlotten 🙂 men å andra sidan är mitt lilla sämskinn lättare att båda bada och få torr.

Veckans funktionärer :)!

Glömde att berätta om en supergullig grej som hände mig i söndags då jag och Vicke var och tävlade hos Willands.

I insläppet till ridhuset (tävlingsbanan) hade man två flickor som skötte detta, de var väl gissningsvis runt 10-11 år gamla.

Efter min ritt, som förvisso kändes helt ok, så var båda töserna SPRUDLANDE glada och sa med de mest entusiastiska röster man kan tänka sig något i stil med ”åhhhh så bra det gick”, ”ni var JÄTTEDUKTIGA”.

De fick mig verkligen att känna mig som värsta superproffset och det kan man väl få känna ibland :).

Nu vet jag inte om de sa så till ALLA, mycket möjligt, men trevligt var det :)!

Nu har även jag fallit till föga (kanske)

kjol

Förra vintern, eller om det var ännu längre tillbaka sedan, frågade jag er läsare om täckkjolar i stallet.

För MIG kändes det väldigt märkligt att gå omkring i kjol i stallet men flera av er var översvallande positiva och tyckte att plagget var hur bra som helst, även i denna miljö.

Och som vid flera andra tillfällen genom åren då jag INITIALT varit total motståndare till något så har jag sakta men säkert velat/ vågat prova och ofta blivit positivt överraskad har jag nu bestämt mig för att undersöka täckkjolens påstådda förträfflighet.

Det började i Gekås förra veckan- jag såg att de sålde dun-täckkjolar på damavdelningen och priset låg runt 300 kronor.

Dock fanns det bara extremt grälla färger kvar, skrikigt orangea och lila och det var faktiskt bara detta som fick mig att avstå men fröet var så att säga sått.

Jag kollade vad UHIP:s kjolar kostade på nätet men där avskräcktes jag av priset (runt tusenlappen) eftersom jag ju de facto inte VET om jag kommer att gilla att gå omkring i täckkjol.

Till slut hittade jag denna kjol, beställde den och när den kom så tycker jag att den verkar hur bra som helst.

Nu är det bara att invänta kylan och ge kjolen dess eldprov :)!

Onsdag- bästa traven!

Mmmmm…vilken fin trav Vicke lät mig känna på idag!

Jag hade redan på förhand bestämt mig för att värma upp en lite längre stund i galopp för att sedan försöka få fram en mer kvalitativ trav och min strategi visade sig vara väldigt lyckad.

Jag har aldrig kunnat variera traven så bra som idag och framför allt den samlade traven var riktigt fin och VERKLIGEN samlad. Kanske är det så här jag kan komma till passage så småningom?

Mellantraven är fortfarande ingen mellantrav utan något mitt emellan arbetstrav och mellantrav men hellre en fin ”svag/för liten mellantrav” än en dito där benen bara trummar fortare utan vila i steget.

Formen var lite för låg medan jag gjorde denna mängd travvariationer så lätt och bra men även detta tycker jag är helt ok så här i början.

Och jag satt hur obehindrat som helst och kan i dessa lägen knappt fatta hur jag tidigare kunde skumpa omkring som jag gjorde.

Kanske har min justerade sadel gjort sitt till eller så är ”bara” så att Vicke är mer avslappnad nu och att vi har lärt känna varandra bättre?

Oavsett vilket var det verkligen härligt att trava omkring så här och jag ville knappt sluta; hoppas bara att jag kan få till detta så här bra hela tiden framöver eller i alla fall oftare och oftare- då kommer det att bli riktigt bra!

Tillbakablickar: Mina hästskötare

När jag har nämnt något om att jag har haft ”hästskötare” tidigare har en del reagerat väldigt förvånat- hästskötare förknippas för dessa kanske mest med ”proffs” men på en ridskola med över 800 medlemmar och där det vimlar av hästtokiga tjejer var det i alla fall när jag hade häst där ganska vanligt att barn och ungdomar ville sköta en ”privathäst”.

Jag har alltid varit väldigt restriktiv med att ta hjälp av andra, mycket för att jag alltid har velat, kunna och hunnit rida själv och då minskar intresset för att hjälpa till om man inte också får rida.

Men 3 hästskötare har jag haft; 2 Petror och en Lina och jag har än idag kontakt med alla 3 om än på olika sätt och i  olika omfattning.

Den första Petra började hjälpa mig när hon var runt 12 år, jag är 13 år äldre men vi har faktiskt alltid haft en kompisrelation där i alla fall jag inte stördes av den då ganska stora åldersskillnaden eftersom Petra var väldigt vuxen/ mogen för sin ålder.

På den tiden ägde jag Heron och Petra och jag kuskade runt på olika tävlingar tillsammans med honom och kan än idag skratta åt en hel del dråpligheter som vi råkade ut för.

Frågar man Petra gissar jag att hon, liksom jag, bäst minns dels meetinget i Willands som jag berättade om igår men också när vi fick för oss att jag skulle HOPPA över en på marken liggande Petra!!!!!

Heron kunde vara lite tittig på hinder, framför allt vattenmattor och för att träna på detta kom Petra på att vi kunde ta hennes föräldrars sopsäckar (som var ljusblå) och lägga dom på marken och så kunde jag hoppa över dom.

När vi ändå höll på fick hon även för sig att lägga sig under ett lågt hinder och att en 12-13 åring kan få en sådan idé må väl vara förlåtet men att en VUXEN går med på att utföra det….nej…JAG var nog inte så mogen på den tiden :)!

Den andra Petra som hjälpte mig i något år jobbade också som hästskötare på ridskolan och hon följde troget med på otaliga träningar som hon filmade lika troget.

Jag har fortfarande kvar filmerna men måste erkänna att jag aldrig tittar på dom och en del har jag nog bara sett en enda gång- om ens det.

Denna Petra ”tvingade” jag också ut i en åker en mörk kväll för att vi skulle STJÄLA sockerbetor till min häst på väg hem från en träning och man kan väl säga att jag fick mitt straff då betorna förblev orörda i krubban- det var ingen uppskattad kost så min kriminella gärning var helt bortkastad.

Sist ut bland hästskötarna var Lina som också var runt 13 när hon började hjälpa mig.

När jag tänker på hennes karriär som hästskötare minns jag nog bäst då hon red ut Décima i galoppsadel och ponnyhack- inget jag var road av att pyssla med med snälla Dessan ställde upp och det gick hur bra som helst.

Nu är det flera år sedan jag och Lina delade stall men hon har tagit många kort här på bloggen och filmat ännu mer och ställer fortfarande troget upp om jag ber om någon tjänst.

Ja, det var mina flickor det; de har nog många gånger skakat på huvudet åt sin knäppa ”arbetsgivare” men roligt har vi haft…i alla fall jag 🙂 !

Äpple-ras!

storm

Nja….liiite mer än så blåste det hos oss i alla fall :)!

 

I makens och min trädgård finns ett äppelträd som varje år, utan undantag, gett oss kopiösa mängder frukt ända sedan vi flyttade hit för mer än 10 år sedan.

Varje år brukar det också bli en del äpplen som ”hänger kvar” i trädet- för svåra att nå med varken stege eller kratta och där har de dinglat tills de har skrumpnat bort mer eller mindre.

I år har jag som vanligt ändå försökt att få ner så många äpplen jag kunnat nå och det har retat mig att så många envist klamrat sig kvar på sina grenar.

Men efter gårdagens storm fanns ”no mercy” kan jag säga- ALLA äpplen utom ett (!) enda låg på gräsmattan i morse- bara att plocka!