Jag vet inte hur många gånger jag har hört maken säga ”hon är ju som ett litet människobarn” om Soya och jag kan bara instämma.
När hon snusar så sött bredvid oss eller ligger och drömmer…eller bara ÄR :)!
Hej och välkommen! Jag heter Birgitta, är 57 år och har ridit sedan jag var 15. Jag bor med min man, vår hund Molly och min häst Frenchman på en gård vid Björnstorp i Skåne. Hos oss bor även ett 18-årigt varmblod, ett sto jag kallar Bibbi och som agerar hagsmycke och sällskap åt Frenchie. Mitt stora intresse är dressyr och jag köpte Frenchie, 12 år i februari 2022 som min nya tävlingshäst i denna gren. På bloggen berättar jag framför allt om mitt liv med djuren. Dessutom tar jag dagligen upp olika diskussionsämnen, både kring hästar och annat och vill gärna veta vad just DU tycker.
Posted
Jag vet inte hur många gånger jag har hört maken säga ”hon är ju som ett litet människobarn” om Soya och jag kan bara instämma.
När hon snusar så sött bredvid oss eller ligger och drömmer…eller bara ÄR :)!
Bloggen drivs sedan flera år tillbaka och med dagliga uppdateringar där du får läsa om min vardag med djuren men också om sådant som jag tycker är bra, dåligt, galet eller som jag förundras över i både häst och hundvärlden (och ibland också i den “vanliga människovärlden”).
Du kommer förhoppningsvis att bli både road och oroad, provocerad och lära dig en massa nytt; både av mig och mina kloka läsare och du är mer än välkommen att själv lämna dina avtryck på bloggen.
Haha, det stolta modershjartat (och fadershjartat) ser vad det vill se! 🙂 Jag alskar hundar, men har aldrig sett vara som bebisar, det bara ligger inte for mig. Jag ser bedarande hundar, inte lurviga sma barn. 🙂
Fast jag tycker verkligen att Soya ser ut som en människa i många lägen 🙂 och det hade du nog instämt i om du hade sett henne ligga och sova bredvid oss tex.
Observera att det finns en mängd hundar jag aldrig ens hade övervägt att HA i soffan/ sängen men just vårt lilla sämskinn tycker jag inte det är det minsta störande :).
Innan jag fick barn var den förra hunden en som en människovän. Om min hund inte var välkommen dit jag skulle så gick jag inte heller. Mycket sårad var jag.
Men så kom barnen, och hunden blev en hund.
Nu idag är barnen stora, så den nya hunden har åter blivit någon jag gärna tilldelar mänskliga positiva drag.
Men värdet av ett djurliv är lika stort som ett människoliv. De blir en otroligt viktig del av vårt liv, vad man än ser dem som.
Jag tycker INTE att ett djurliv ska värderas som ett människodito. Många med den inställningen håller det sjuka/gamla djuret vid liv ”för länge” och orsakar onödigt lidande.
Djuret kan ju ändå bli en mycket stor del av ens liv.
Trots att jag alltid avgudat mina hundar (och hästar också för den delen) håller jag med.
Jag hoppas att jag är klarsynt nog att se när ”det är dags” för även min erfarenhet är att en del har svårt att se detta, framför allt hos det EGNA djuret (”mina barn och andras ungar…..”.
Oavsett hur man värderar djur kontra människoliv så är det ett faktum att de förstnämnda för VISSA är värda både lika mycket och till och med mer än människor. En del har kanske inget annat umgänge än djuret/ djuren, självvalt eller pga andra oönskade omständigheter.
Jag tror inte det var så Cristel menade. Hon menade nog att värdet av sällskapet, livskamraten mycket väl kan vara minst lika värdefullt som någon människas.