Minns ni att jag i förra veckan begick ett mycket omvälvande misstag när jag tog fel på min egen Gullis och en vilt främmande katt i vårt stall?
Nu har jag sett honom sammanlagt 4 gånger, senast igår och idag och tro mig…det går inte att närma sig kattskrället :)!
Han måste ha fått en sådan chock första dagen då jag bara gick fram och grabbade tag i honom för nu är han som sagt inte det minsta medgörlig utan springer undan.
Jag hann med nöd ta ett kasst kort på honom bara för att visa er hur väldigt OLIK han är Gullis!
Var jag HELT lost i förra veckan eller vad var det med mig?
”The Stranger”- orange med massor av vitt
Gullis- gul (hade han inte varit så gullig hade jag kanske döpt honom till GULIS)
Kada pogledam ove dve slike vidim odmah dve razlicite macke i opet moram da se smejem Tvojoj zabuni oko njih.
Razumem te :)!
Han blev väl så chockad av behandlingen första gången att han håller sig undan. 🙂
Färgmässigt är väl främlingen röd och vit medan Gullis är Creme och vit. 😉 Hur som helst så tycker jag att de är söta båda två.
Tycker om de röda / creme färgade katterna. (Creme är lite blekare ifärgen än röd och har en kallare ton i sin färg.)
Hade två rödtabbymaskade siamespojkar förut som var det ljuvligaste som fanns. Tyvärr dog de med 4 månaders mellanrum, lillebror sörjde ihjäl sig. Men oj vad mycket glada minnen jag har av dessa två ljuvliga katter, som älskade att visa upp sig på utställningar. Och nog blir minnena bara bättre med åren för då glömmer man bort allt det jobbiga. 😀
Antingen blev han ”negativt chockad” av behandlingen och håller sig undan eller så hann han inte fatta vad som hände honom när jag slet tag i honom at det var därför det gick. Han kanske inte alls är van vid att bli buren?
Håller med om att båda är vackra på sitt sätt fast nu ter sig Gullis ännu ljusare än vad jag har tyckt att han är när man har den oranga att jämföra med- eller har han bleknat :).
Oavsett så vet du ju hur mycket jag avgudar Gullis- han är så snäll och medgörlig, sin extremt fula mamma upp i dagen i det avseendet. Henne skulle jag inte ha fått för mig att lyfta upp ens en enda gång (jag försökte aldrig)- hon var hemskt ful men snäll.
Hattens mamma var mycket skyggare och så var ju även han själv länge, länge, men nu äntligen kan man ”plåga” honom ganska mycket och ofta utan att han genast vill hoppa ner. Han spinner och har sig men det har verkligen tagit tid….
Jag hoppas att kattsämjan dessa två pojkar fortsätter att hålla i sig och att den tredje ”främlingen” inte fortsätter att komma och ställa till med bråk. Han och Hatten ”ylade tyst” på varandra igår- inget gott tecken misstänker jag….