För några dagar sedan läste jag denna efterlysning på Facebook:
HJÄLP !!!!!!!!!
Hittade denna vackra katt på körd o kämpande för sitt liv på Lundåkra vägen i Hofterup i morse vid 830. Jag tog hand om den o var på väg till veterinär m den men tyvärr somnade den in på vägen. Hur kan man vara så hjärtlös att man lämnar ett djur att lida på detta vis. Det är en välskött katt mycket fin päls ögon o öron , tillhör någon som älskar den. Tror det är en hon. Inget halsband tyvärr. Hoppas någon känner igen den så att den kan få komma till sina ägare som kan välja var dem vill begrava den. I morgon eftermiddag begraver vi den annars vid gården där våra hästar bor. Dela ,fråga mm. Vill att denna lilla älskade katt ska få komma till sin familj. Vet ni något Ring 0738-363471
Till efterlysningen var också bifogat en ”bra” bild på katten (inga synliga skador).
Jag tyckte det var väldigt fint av den som hade hittat katten att göra på detta vis och började fundera på hur jag skulle kunna göra för att underlätta om någon förare någon gång i framtiden och gud förbjude skulle råka köra på Gullis och för att personen ska veta var han hör hemma.
Medan hjärnan gick på högvarv började jag med att utesluta halsband- eftersom Gullis springer omkring gud vet var finns ju risken att han fastnar i något och skadar sig/ stryps eller så skulle halsbandet helt enkelt ramla av ständigt.
Och ungefär DÄR och innan jag hade börjat överväga att chip-märka min katt på något vis slog det mig (hur korkad får man vara…..): Gullis ÄR ju redan märkt på ett ”utMÄRKT” vis och går att känna igen lätt 🙂 !
Dels har han (i någon cat-fight?) fransat upp det ena örat så att det finns ett permanent jack/ hack och dels är det andra örat deformerat och liksom hänger ner (han hade blodöra i somras).
Så jag behöver nog inte fundera mer på saken; sötnosen lär gå att identifiera lätt om det värsta skulle hända….
Men det blir ju lättare att hitta Dig om han är registrerad…dvs är ID- märkt.
Det räcker nog med de egna märkningarna Gullis har gjort :). Grevie är inte så stort och han går inte så långt.
Talar av erfarenhet- ID underlättar extremt mycket för dem som försöker hitta ägaren och för ägaren (samt för de som sedan tidigare är av med en katt och vill veta om det är Deras katt som dykt upp). Tyvärr så är det inte alltid så lätt att efter ett läskigt trauma känna igen dem på tex öronen längre :-(.
Men en annan fråga- jag antar att Du skulle ID- märkt Din hund även om det inte var obligatoriskt :-)? Katter har i allmänhet lägre status som sällskapsdjur. Nu gled jag av spåret lite iofs ;-).
Nu är det ju lite speciellt med just Gullis som jag betraktar som ”min” men som i strikt juridisk mening tillhör våra stallägare. Jag har varken betalat honom eller har några ”papper” på honom och önskar inte detta heller.
Ja, du har rätt i att EN DEL katter har ”lägre status” och ska jag vara ärlig så hade jag inte varit intresserad av att betala några veterinärvårdskostnader för Gullis och tror att jag kan tala även för stallägarna i denna fråga (han är inte försäkrad).
Det må låta krasst men hos oss i stallet så är det så att ”katter kommer och går”- det finns 3 stycken och de får gott om foder och har det bra i stallet men det är liksom det enda förutom att jag och en annan familj leker och gosar med dom.
Jag vet att en del har åsikter om detta och önskar inte ta del av dom- detta är så jag har valt att ”ha katt”- hade jag haft en katt i mitt HEM hade jag agerat på ett annat sätt ja men jag vill inte ”ha” någon katt annat än på detta, kanske för andra, ansvarslösa sätt.
Jag har själv haft katt på detta vis och anser att det är det bästa för både katt och ”ägare” – med förbehållet att man ser till att avliva katten om man ser att den är ”i behov” av det (vet flera stallkatter som har fått självdö, trots att det varit uppenbart för samtliga inblandade att de pga hög ålder eller sjukdom hade behövt lite ”hjälp” gällande detta).
Själv är jag tveksam till om jag hade klarat av att på egen hand avliva även en mycket svårt skadad katt- jag vill TRO att jag hade tvingat mig själv till detta men skulle inte kunna gå ed på det.
Däremot skulle jag faktiskt gå ed på att vår stallägare både hade klarat av det och GJORT det vid behov och det känns tryggt att veta. Han hade inte tvekat en sekund (erfaren bonde).
För många, många år sedan mötte jag och min dåvarande schäfer en mkt harpest-angripen kanin som bara hade hålor där ögonen hade suttit- den var så blind att den sprang rakt mot min hund flera gånger. Jag ville inget hellre än att hunden skulle hugga ihjäl den men det hade hon verkligen inte vett till.
Själv såg jag mig om efter någon form av tillhygge vilket jag inte hittade och jag undrar än idag om jag verkligen hade klarat av att slå ihjäl kaninen även om jag hade funnit något att slå den med.
Det kändes hemskt att bara lämna den….
Men var det inte du som själv tog fel på honom och en annan katt rätt nyligen?
Precis!! Visst var det så!?
Jo, så var det, se mitt svar till Anna-Kajsa.
Snälla…ta inte upp DET superpinsamma minnet igen :)! Hur jag kunde vara så yr kan jag bara skylla på att jag liksom FÖRUTSATTE att det var Gullis (och jag hade inte sett honom på länge då- han försvinner ibland) och vi har aldrig haft andra gula katter i stallet för den främmande katten är MYCKET olik Gullis på flera vis- Gullis är ljusgul och den andra katten orange, Gullis har mycket mindre vita tecken och är mindre i storlek.
Precis!