Har du hästvänner?

För några dagar sedan hade jag besök av en vän som också har häst och när vi hade tillbringat en trevlig stund inte bara hemma hos mig utan också i stallet så kände jag en gammal saknad blänka till; den efter en riktig och likasinnad hästkompis i stallet.

Så roligt det hade varit att ha någon att diskutera dressyr med på hemmaplan så att säga, någon att rida ut med, kanske få lite hjälp av i ridhuset.

Som ni kanske har noterat rider jag ju så gott som alltid ensam, inte bara när jag hade knäppisen Kreon till vilken man fick välja sällskap med omsorg så inte ritten skulle bli ännu värre utan också nu med helt tame Vicke.

Att det är så beror på flera olika faktorer.

Jag har oftast möjlighet att rida runt 17.00-tiden på vardagarna och då är det mer eller mindre tomt på vår anläggning- ”folket” kommer någon timme senare; när jag redan är hemma eller på väg hem.

Jag vill ju inte rida senare än vad jag gör och att rida ut i mörker finns inte på min karta så då blir jag ju så att säga per automatik ensam vilket är skönt när jag jobbar koncentrerat i ridhuset men mindre kul när jag ska rida ut.

Många på min anläggning tycker jag också genom åren har ridit/ rider väldigt korta ute-pass och som ni vet är inte detta heller min kopp te.

Att rida ut i 30-40 minuter tycker jag inte är tillräckligt- man hinner ju knappt komma någonvart.

När jag stod på ridskolan var det oftast lika illa- där fanns, ridskolans storlek till trots, väldigt sällan någon riktig dressyr-entusiast, hur det är nu vet jag inte men under de ca 20 åren jag stod uppstallad där var majoriteten antingen mer hopp-intresserade eller ”promenadryttare” med vilka jag visst kunde både rida ut och diskutera ridning men ändå inte på det där ”dressyriga” sätten om ni förstår vad jag menar.

De sista åren fanns det i alla fall en kille som också tränade dressyr för samma tränare som jag och ibland när jag mötte honom i stallet så nästan ”attackerade”jag honom eftersom jag kunde känna mig lite svältfödd på dressyr-prat 🙂 .

Samma sak var det för övrigt när jag körde Kreon till X- den stackars mannen fick nog sår i öronen ibland och enda balsamet var väl att han satt på en så fin häst under tiden 🙂 .

Sedan jag skaffade bloggen får jag ju rejält utlopp för min diskussionslust i alla fall via nätet och det uppskattar jag mycket.

De ridande vänner jag har bor i majoritet inte nära mig så det är liksom inte bara att ”kvista förbi”- då är det också tur att nätet och mailen finns.

Att ”prata häst” med tex mina arbetskamrater eller min familj gör jag så gott som aldrig- de varken kan något om hästar eller kan liksom ”ge” mig något tillbaka så OM det blir prat är det bara på ett enbart väldigt ytligt plan och liksom inga detaljredovisningar av tex träningar och/ eller tävlingar.

Ja, detta var lite (eller mycket) om min ”häst-vänssituation” och nu undrar jag hur ni har det?

Har ni vänner som står i samma stall som ni och som ni har mycket utbyte med?

Har ni hästvänner som förvisso inte står i ert stall men som ni ändå träffar/ kan träffa ganska ofta?

Diskuterar ni ofta dressyr/ hästar/ träning med andra och vem gör ni detta med i så fall; arbetskamrater, vilka vänner som helst, enbart hästvänner, er familj?

11 kommentarer Skriv kommentar

  1. G

    Jag inser nu att jag är så himla lyckligt lottad som träffat Karin, stallägaren och ägaren till min medryttarhäst och där vi har vår ponny, för det är ju faktiskt ingen sjävklarhet att ha en riktig stallkompis. I vårt lilla stall rider vi ju nästan alltid ut och oftast gör vi det tillsammans. Pratar så klart massor med häst(och om allt möjligt annat) och är jättegoda vänner och jag är så glad och tacksam för att vi blev ihopfösta av gemensam vän.

    Svara
  2. Prick

    Jag passar på när jag är och tränar. Ser alltid till att komma i god tid så jag hinner ”prata av” mig med likasinnade. Ofta blir det mycket snack med föräldrar men det är jättetrevligt och de har mycket erfarenhet och kunskap och rider ofta själva även om de inte tävlar själva så mycket. Under träning (hoppning) hinner man ju också prata m gruppkompisarna. Hemma finns det folk att prata häst med men inte så mycket om träning/tävling.

    Under tävlingssäsongen får man sedan verkligen frossa i hästvännerna, vi är många som bara ses när säsongen är igång…längtar…

    Fungerar bra för mig!

    Svara
  3. Anna-Kajsa

    Jag löste det genom att gifta mig med en dressyrintresserad ryttare (som jag för övrigt träffade på en dressyrkurs). Med honom kan jag diskutera i detalj hur en träning har gått och han har alltid bra reflexioner – och jag hoppas kunna bidra med detsamma tillbaka.

    Svara
  4. Elin

    Åh jag förstår attan använder bloggen för att analysera och diskutera.. I mitt stall är vi 5 st som rider, tränar och tävlar aktivt plus några som tränar och tävlar trav/western. Vi har tisdsgsträning för gemensam dressyrtränare och då tittar man på varandra och diskuterar tillsammans, vi lagar även mat (grillar) så har vi 30min mat-paus i mitten, det är ungefär 8 ekipage varje gång. Det är ett privatstall vi står i, med ägare som inte vet något pm hästar så alla sköter sig själva, så man får en bra relation, finns inte mycket att kunna störa sig på eftersom det inte är ett kollektivstall.

    Svara
  5. Cristel

    Jag har ett helt stall fullt med hästvänner. Några pratar jag massa teknik och dressyr med och några är väldigt härliga att snacka skit med under gemensamma uteritter. Jag har dessutom turen att två av mina stallkompisar är riktigt duktiga. En är ridlärare och den andra är överdomare i dressyr. Hemskt praktiskt :).

    Svara
  6. Titti

    När jag tänker efters så är hästvänner nog det enda jag har kvar nuförtiden;)! De är ju de enda människorna man hinner träffa numera, förutom arbetskamrater och familj! Så hästprat blir det mycket av för min del!

    Svara
  7. jannike

    Har inte heller någon dressyr-entusiast i stallet förutom jag, någon som analyserar ridningen lite mer än att bara säga ”nu gick min häst ett helt pass i form….etc” Jag är den som dragit igång gemensamma dressyrträningar för min tränare, innan var det bara jag som red för henne privat. Hos oss är det mest promenad/hopp/hobbyryttare men det gör mig inget förutom då utbytet av någon lika ”avancerad” och engagerad dressyrryttare.

    Svara
  8. Sanne

    Känner igen mig i din situation, vi har eget stall jag och min mor , när jag tränar är det bara jag som rider då jag tränar privat och rida ut får jag alltid göra själv. Man blir lite svältfödd på häst prat! Hinner ju inte träffa så mycket andra människor då man jobbar oxå.

    Svara
  9. Linda

    Jag är helt ensamen i mitt ”stall” vilket passar mig perfekt men jag kan sakna att ha det där som du skriver om ibland.
    En av mina bästa vänner bor 12 mil härifrån men när hon hälsar på några dagar så har jag sällskap och det är alltid lika roligt.
    Sen har jag en hästvän som bor närmare, bara 2 mil bort, men vi ses ändå inte så ofta, men när vi gör det då blir det hästprat för hela slanten, vi pratar dock i telefon en del. Jag brukar ta med mig nån av mina ibland och åka dit.
    Pratar aldrig häst med de som jag vet inte direkt är intresserade.
    Internet är ju väldigt bra. Där kan man både läsa om, prata om och bara skriva av sig om hästeriet.

    Svara

Skriv en kommentar till Birgitta

XHTML: You can use these tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>