Ja, hur ska jag summera året som gått och vågar jag skriva ”slutet gott allting gott”?

Det har varit ett omtumlande år på många plan, inte bara vad gäller hästeriet men om jag ska hålla mig till det och kanske också nämna några ord om min älskade Soya så kan jag ju börja med just den sistnämnda.

Soya fick ett första epilepsi-anfall i början av året och den skräck jag kände då var fruktansvärd.

Eftersom jag inte visste vad det var som hade drabbat henne (och det anfallet är nog när jag ser tillbaka det kraftigaste hittills) så trodde jag att hon höll på att dö i en hjärtattack och jag väntade bara på att varje kramp skulle bli den sista.

Sedan dess har det blivit ytterligare ungefär 10 anfall med olika intervall och min älskade hund medicinerar också mot denna hemska och oförutsägbara sjukdom sedan i somras.

Medicineringen innebär att hon får 2 tabletter runt klockan 6 på morgonen och 18.00 på kvällen och man blir ju ganska självklart tämligen bunden av detta även om jag och maken hjälps åt.

Men; kan tabletterna bara hålla sjukdomen i schack skulle jag gladeligen stiga upp mitt i natten för att ge henne dom- var så säkra.

Jag har redan berättat ganska mycket om epilepsi hos hundar på bloggen och konstaterar så här långt att Soya hittills har tämligen ok anfall eller hur man ska säga- i alla fall om jag jämför med många andra drabbade.

Ett anfall pågår i kanske 2 minuter och efter ungefär 15 minuter är Soya helt som vanligt igen och tills det är dags för nästa anfall.

Så vi begränsar henne inte på några vis- hon lever och ÄR exakt som vanligt, får samma mat och motion och är lika underbar som alltid.

Simply the best!

På hästfronten började året långt bättre- jag fortsatte att ta hjälp av X som tränade och tävlade med Kreon hela våren på ett otroligt bra sätt.

Jag kan inte minnas en enda träning som inte gick hur bra som helst faktiskt och när det kom till tävlandet lyckades Kreon som bäst vinna en MSV C.

Både jag och X var så klart extremt nöjda och började drömma om inte bara start i MSV B utan även, lite längre fram någon MSV A-start och jag står för att jag tror att detta hade varit hur realistiskt som helst under 2014 om Kreon bara hade fått vara frisk.

Men ödet ville annorlunda….

Jag hade faktiskt under hela vintern och våren av och till tyckt att Kreon rörde sig ytte-pyttelite annorlunda i höger varv, det var som om han inte riktigt förmådde att få fram höger bakben lika långt fram som det vänstra.

Jag såg det ibland då X red men det var så subtilt och jag lät också kolla Kreon hos min veterinär som konstaterade att böjprov osv var helt ua.

Vi tränade på ganska rejält, Kreon gick som sagt hur bra som helst och i början av maj var det dags för den riktiga debuten i MSV B efter att X hade ridit en träningstävling på över 70 %.

5 minuter innan det var dags att äntra banan stannade X Kreon och sa till mig att hästen inte kändes som han skulle, vi strök honom så klart och sedan bar det väldigt snabbt av till min veterinär för en koll.

Som förväntat var det höger bak-knä som spökade, samma knä som jag låtit behandla hösten/ vintern 2012.

Efter bara någon vecka blev Kreon friskförklarad och jag glömmer aldrig ett av de sista passen jag red på honom.

Jag kunde samla galoppen hur mycket som helst, det var en så otrolig känsla men bara några dagar senare kunde hästen över huvudtaget inte galoppera i höger galopp ALLS!

En titthålsoperation utfördes och tja….samma dag hade jag ingen häst mer.

De skador som hittades var så otroligt omfattande att man som både lekman och veterinär kan undra hur det ens hade gått att rida på hästen mot slutet- allt ledbrosk var tex borta runt knät?!?!?

Ja, även om jag hade trott och faktiskt hoppats att man skulle hitta NÅGOT vid operationen så hade jag väl inte riktigt förväntat mig att hästen skulle tas bort ”bara sådär” men jag tycker än idag att det var bäst det som skedde- för både mig och Kreon.

Jag är så tacksam att jag fick igenom titthålsoperationen av försäkringsbolaget och att Palle Brink därefter i princip gav mig en operationstid på dagen- det besparade hästen kanske flera veckors (månaders?) onödig smärta då ingenting kunde bota de skador han hade och han aldrig hade kunnat leva utan att ha ont.

Ja, det var mycket elände det första halvåret trots allt och tack och lov följde därefter en tid som jag kommer att skriva om med mycket mer glädje i del 2 imorgon.

Några dagar senare var han borta….