Månadsarkiv: februari 2014

Och er (djurlösa) omgivning då?

Nyligen diskuterade vi hur vi som hästägare påverkas av att våra djur är/ blir sjuka och det framkom ju att jag är långt ifrån ensam om att känna att hela världen rasar, minst sagt.

Idag skulle jag vilja att vi utbyter erfarenheter kring hur ni upplever er omgivning i dessa fall och jag ska förklara närmare vad jag menar:

I alla fall jag kan många gånger nästan känna mig smått pinsam om jag skulle beklaga mig för mycket för tex mina arbetskamrater som inte själva har djur- i min värld så kan de inte riktigt sätta sig in i hur en HÄST kan ha ett sådant inflytande på en snart 50-årig ”kärring”.

Min man har ju ”tvingats” att lära sig hur otroligt påverkad jag blir även om jag även hos honom kan känna att han saknar den 100 %-iga förståelsen- han har aldrig varit intresserad av hästar.

Sedan vi skaffade Soya har hans förståelse för hur mycket man kan älska ett djur verkligen  mångdubblats så nu förstår han mig absolut bättre men det är ändå inte så att jag liksom överöser honom med detaljer kring allt som har med tex Vickes hälta att göra eller pratar speciellt ingående om det hela.

Men hur gör ni som blir lika negativt påverkade av era hästars sjukdomar:

Pratar/ ältar (?) ni om detta med vem som helst, har ni utvalda förtrogna eller mal det mest inom er själva medan ni visar upp en glättig fasad?

Tycker ni att ni möter förståelse eller har ni någon gång rent utav blivit ifrågasatta med kommentarer som tex ”men det är väl inget att hetsa upp sig över” och dylikt?

BERÄTTA!

Fredag- 4 månader

Jaha, då var det dags igen- på dagen 4 månader efter senaste EP-anfallet för Soyas del.

Vi väcktes 4.40 och anfallet var tack och lov lika lindrigt som det senaste.

Efter kanske 1,5 minut slutade kramperna, sedan följde kanske 5-10 minuters mycket häftigt flåsande där Soya också såg tämligen världsfrånvänd ut och efter ytterligare kanske 5-10 minuter då hon mest stod ”rakt upp och ner” var hon som vanligt igen.

När jag åkte hemifrån en knapp timme senare hade hon både ätit sin medicin, kommit ner till köket för att tigga när hon hörde att kylskåpet hade öppnats och visat mycket ”svansande” (mitt uttryck när Soya viftar glatt på svansen).

Jag är så tacksam över de 4 månadernas frist och kan det fortsätta så här så är det mer än jag kunnat önska faktiskt.

Efter 11 anfall känner jag mig inte så handfallen längre och har ju också insett att Soyas EP är relativt mild om uttrycket ursäktas i förhållande till en del andra hundars. De kan både krampa oftare och i cluster-flera gånger om dagen och/ eller flera dagar i rad när de är inne i en ”period”.

Så kan vi ha det som vi har det med 1 anfall per gång med någon/ några månaders intervall så är jag ändå tacksam mitt i eländet.

Nja….

work

…jag skulle nog snarare säga att det ena inte behöver utesluta det andra 🙂 .

Fast det är något som har fascinerat mig hos flera hästägare jag mött genom åren och som jag också har skrivit om på bloggen; de kan ha det ganska ”sunkigt” och skitig hemma men i STALLET; där råder det minsann minutiös ordning och reda!

Att det sedan är ROLIGARE att jobba med hästen än att städa hemmet; DET håller jag med om till 200 % 🙂 !

Birgitta läser sms och gråter

Nyligen blev jag varse hur läsning av gamla sms verkligen kan både väcka alla möjliga känslor till liv och också få en att minnas tillbaka på både roliga och sorgliga saker som hänt.

Att jag ringde till ”min” veterinär för några dagar sedan och bokade en veterinärtid  väckte minnen om Kreon till liv eller rättare sagt hur våra vägar skildes åt vilket ju verkligen var en djävla historia om uttrycket ursäktas.

Tänk er själva att först ringa till kliniken och får veta att hästens operation har GÅTT BRA och några timmar senare få fatta beslut om avlivning på plats utan att ens ha fått godkännande från försäkringsbolaget.

Ja, jag har nog inte helt bearbetat DEN händelsen för när jag samma dag som jag pratade med veterinären om Vicke hittade några gamla sms där en vän skriver att hon inte kan sluta gråta efter att hon hade läst vad som hänt Kreon på bloggen …..ja, då flödade tårarna, liksom när jag mindes ett fint sms jag fick från mina stallägare i samma veva.

Mitt i alla tårar var jag ändå tvungen att le för jag läste vidare i min sms-historik med vännen och många meddelanden senare ser jag att jag skriver om ”min nya mästarhäst Zack the champ” och då är jag glad som en speleman 🙂 ! Vilken jäkla tur att jag fick den lilla tjockisen att trösta mig med under sommaren!

En tid senare berättar jag också om att jag har provridit  en häst ”6 år, valack, 172 cm och mörkbrun”.

Och när min vän undrar om jag inte ska provrida den mer än en gång så svarar jag kaxigt att ”det ska jag inte, det räckte bra så”

Älskade Vicke…..och stackars Kreon….ja, tänk som det kan bli…

Torsdag- skrikande mage

bild(1)

Denna bild har jag som skärmsläckare och jag får väl hoppas att den stämmer än en gång.

Jag började använda den i ”mantra-syfte” när jag höll på att försöka sälja Archie samtidigt som jag redan hade hittat Kreon och var jätteorolig att han skulle hinna bli såld innan jag ”blev av med” Arch.

Som om jag inte har nog med bekymmer med Vickes hälta har Soyas mage hållit mig vaken i flera timmar i natt!

Doggy har det senaste halvåret vid enstaka tillfällen (sammanlagt kanske 5 ggr) haft en så bullrande mage på natten att jag faktiskt aldrig har hört dess like. Den låter jättemycket, knirrar och knarrar, piper och väser- ja, det är alla möjliga ljud och man skulle nästan tro att hon har en levande råtta eller nåt i magen som vill ta sig ut!

Om man går ut med mag-skrikaren och hon får bajsa brukar det hjälpa men i natt fortsatte oljudet trots en kiss och en bajs-runda vardera.

Och det är ju för övrigt precis det man vill göra på natten, gå ut halvt påklädd i kylan och stå och huttra….

Mest undrar jag så klart av VAD dessa ljud kommer, Soyas mat är densamma som alltid och jag kan inte se att vi har gjort några andra förändringar heller.

Med Vicke är det…vågar jag ens skriva det NOG, observera NOG bättre eller i alla fall inte sämre.

Jag har avbokat morgondagens hovslagarbesök då hoven varit sval i 2 dagar- hade Vicke haft en hovböld på G borde han snarare blivit sämre och sämre.

Sedan är det precis som någon påpekade väldigt lurigt med hovbölder och de kan vara (ordvits) väldigt svåra att lokalisera men så länge hoven är kall och oöm för bankande vill varken jag eller hovslagaren gå in och karva i den på måfå.

Dagens (humörs)fråga

Man (läs: jag) tycker att jag borde ha vant mig vid att djuren kan bli sjuka efter att ha ägt flera både hundar och hästar de senaste 25 åren och visst är jag van men tyvärr långt ifrån härdad.

Jag blir lika förtvivlad varje gång och verkligen deppig- fick jag välja skulle jag sövas ner under de veckor det tar för djuret att bli frisk och sedan kunde man väcka upp mig igen.

Jag önskar verkligen att jag kunde ta liiite mer ”lättvindigt” på hältor tex- det ska ändå mycket till för att det tex ska sluta som med Kreon.

Men nej, jag blir som sagt jättedeppig och gläds inte åt något och märker också att min tolerans för allt möjligt blir klart påverkad i dessa lägen.

Så dagens fråga till er är om ni känner igen?

Blir ni lika påverkade och om inte- vad beror det på tror ni? Har ni några bra strategier för att man inte ska bli så deppig?

Onsdag- status quo

Om Vickes hälta finns som rubriken säger inget att rapportera- läget är oförändrat.

Det är mycket som snurrar i skallen just nu men erfarenheten har lärt mig att det lönar sig föga att spekulera och oftast så har i alla fall jag inte rätt i mina hält-relaterade teorier ändå.

Som lök på laxen finns det en hel del som irriterar mig mycket just nu eller så är jag bara överkänslig pga Vicke men men….det är som det är….

Det mesta brukar lösa sig på ett eller annat sätt förr eller senare…eller hur?