Om du var tvungen att dela stall med någon av nedanstående kategorier (där alla i stallet utom du tillhörde just denna kategori): vilken skulle du välja och varför? Vilken kategori skulle du minst av allt vilja dela stall med och varför?
- Hoppryttare
- Ryttare som rider akademiskt
- Westernryttare
- Travkuskar
- Jockeys
- Ryttare som enbart har islandshästar
Vilka frågor du kommer på 😀 Om mina träningsmöjligheter var ok skulle jag gärna dela stall med travfolk. Tyvärr är ju risken stor att det t ex inte finns ridbana – och så tycker jag att typiska travstall – dvs en lång gång med boxar på båda sidorna – är rätt tråkiga. Men de travmänniskor jag känner (rätt många) har för det mesta en sund hästsyn tycker jag, Jag kan nog dela stall med alla kategorier, men jag har insett att jag har svårt att dela ridhus med westernryttare. De rider ju liksom inga normala ridvägar, så man vet inte vart de är på väg.
Egentligen bryr jag mig inte så länge alla sköter sitt och kan samsas. Men ryttare som rider akademiskt är nog de jag minst vill dela stall med helt och hållet grundat på fördomar 🙂 Jag har upplevt att människor som rider på detta sätt har ett nästan sektliknande behov av att ”dela med sig av sin kunskap” och ”leda in mig på den rätta vägen” (givetvis deras väg) och detta skulle jag aldrig stå ut med. Som sagt så grundar jag detta på fördomar och hoppas att jag bara stött på undantag….
Tyvärr är jag också mycket fördomsfull mot denna kategori av hästägare och av ungefär de skäl du anger.
Dessutom ser jag extremt få beröringspunkter med min egen ridning- i alla fall så som jag har sett akademisk ridning utföras (dock i mycket begränsad omfattning).
Att skritta omkring i evigheternas evighet, böja och bända i skritt och galoppera 3 steg efter flera år- så skulle jag nog elakt och raljerande beskriva det jag sett. Sedan FATTAR jag absolut att det finns mycket skickliga akademiska ryttare OCKSÅ och med dom hade jag eventuellt haft mer gemensamt men om vi ska prata om ”gemene ryttare” så….
Min, från ungdomen ganska omfattande erfarenhet av travfolk (var tillsammans med en travkille i flera år, höll till i många olika travstall under dessa år och red och körde många travare) är att de inte är så himla ”pjalliga” med hästarna- det är raka rör och hästarna vänjs vid det mesta och blir lätta att hantera.
Är väl ungefär så jag sett dem rida också. Kanske är det bara jag som inte förstår vad de gör. Och medelsvensson som rider vanlig dressyr ser väl inte alltid så bra ut heller men där är man ju mer insatt och ser vad de försöker åstadkomma i alla fall. De so verkligen är duktiga ser ju helt ok ut. Har sett dem sitta och skritta lååååångsamt i flera månader på skarpa bett och försökt (vad jag kan se) få hästen rund i nacken, när hästen efter alla dessa månader gör det så rycker man upp huvudet. Som sagt de jag har sett har inte varit så roligt men har kanske bara sett avvarterna.
Egentligen skulle jag nog helst delat stall med distansryttare även om de inte fanns med 🙂 Rider ju alltid ut i skogen så då får jag har ridhus/ridbana för mig själv 😀
Skulle nog valja jockeys – tar for givet att det da finns bra mojligheter for mig att gora snabbjobb pa bana sa min distanshast blir super fit! Travfolk later okej ocksa, men brist pa ridmojlighet da, eller skulle jag fa rida pa deras bana?! 😀
Minst skulle jag nog gilla akademiskt. Delade stall med en dressyrryttare och en ’akademisk ryttare’ i ett par ar. Jag skriver det inom citationstecken da ’ryttare’ inte beskrev henne speciellt bra – hon red sallan och bara i typ 10 minuter. Men NAR hon red sa gjorde hon EXAKT som du beskriver i din elaka beskrivning!
Islandsryttare – ingen aning om vad de pysslar med, men skulle nog irritera mig omattligt pa att fullvuxna manniskor red galet for sma hastar? Eller ar de inte sa sma som jag inbillar mig och som de alltid ser ut pa bild?
Ha ha…här får vi tydligen chansen att spy galla och vädra våra fördomar *SKRATT*.
Jag ryser också då jag ser vuxna karlar sitta med benen 3 meter nedanför islandshästars magar- det ser helt enkelt inte klokt ut (sa esteten som av många säkert anses ha en för stor häst för sin egna kroppshydda).
Vi hade en akademisk ryttare i stallet för flera år sedan och precis som du skriver reds hästen max 3 dagar i veckan och då i skritt i en halvtimme på sin höjd. Betänkas ska att våra hästar går ensamma i små hagar ca 6-7 timmar/ dag.
Herregud, 3 dagar i veckan?! Wow. Na, hon som jag delade stall med pysslade med hasten och stallet i timtal och red kanske nagra ggr i manaden. Och da var mycket av arbetet pa longeringslina ocksa, och nastan inget annat an i skritt. Hon agnade valdigt mycket tid at att rygga hasten. Nu tror jag inte ett ogonblick att hon egentligen var typisk for akademiska ryttare!! Utan hon var nog egentligen bara en okunnig hastagare som inte visste vad hon skulle hitta pa, och dessutom var hon klart livradd for sin hast. Efter att nastan inte alls ha ridit hasten pa manader kunde hon sedan aka ivag med den till en akademisk helgkurs dar hon red den 2-3h om dagen, sa det var bara ytterligheter.
Westernryttare har jag ratt mycket fordomar om ocksa!
Vad galler islandsryttare sa ar det val inte det estetiska som stor mig, aven om det kan se konstigt ut, utan att jag tycker hasten AR for liten for ryttaren och att man ska ha en lagom hast. Din ar ju klart for stor for dig, haha! Min ar parfait! 😀
Det är väl just det där att akademisk ridning många gånger (åter igen utifrån MIN erfarenhet) verkar attrahera livrädda ryttare som stör mig.
Är man rädd för hästar ska man inte rida eller hålla på med hästar skulle jag nästan kunna säga om jag VERKLIGEN ville sticka ut hakan och provocera ihjäl ganska många.
Hästar är experter på att läsa människor och det finns en hel del hästar som kan bli rent utav farliga i närheten av rädda ryttare/ människor.
JAG skulle i alla fall inte vilja att min häst hanterades av någon som var rädd.
Om man sedan råkar finna världens snällaste häst som skiter i att man är livrädd ”so be it”- ha hästen om du tvunget vill men jag kan liksom inte FATTA glädjen med att ha ett djur som man är rädd för?!?!?
Jag hade nog valt hoppryttare som sällskap- jag som ju HAR en ”hopphäst” 🙂 .
Skämt å sido men dom ryttarna hade jag nog kunnat ha mest utbyte av- vi kunde hoppträna tillsammans kanske och säkert också rida ut ihop.
Det kunde nog vara kul ocksa! 🙂
Hoppryttare utan att tveka, oftast en ganska sund hästsyn och de rider nog gärna ut en del.
Akademiska ryttare hamnar lääääängst ner på listan, har stött på en del och det är oftast ingen rolig syn, speciellt inte de som envisas med att hålla sina hästar barfota och gärna verkar dem själv trots att hästen knappt kan gå eller rent av är halt…
Hm…det får nog bli western tror jag. Helt utan att ha en aning men det känns som att det kanske inte är sån prylhets där och så verkar westernridning rätt sköj 😀
Helst hoppryttare tror jag. Jag gillar ju att hoppa, inbillar mig att jag vore mest lik dem?
Minst av allt islandshäst-människor…
Har väl en del fördomar om dem, och jag tycker det är lite fånigt med vuxna människor som rider omkring på ”ponnyer”. Sen har ALLA islandshästryttare jag träffat på klagat på mina tråkiga och ointressanta hästar och det stör mig!
Jag tycker ju inte om deras ras heller, men inte f-n måste jag påpeka det för dem. Deras problem liksom!
Tråkiga och ointressanta?!
Att nån har mage?! \\ Linda
Harerfarenhet av att ha delat stall med alla typerna utom Jockeys så jag väljer dem för att prova något nytt med risk för uteblivet fikabröst:-)
Hoppryttarna tyckte jag var trevligast och mest prestigelösa. Akademikerna alldeles för uppfyllda av sig själva och westernryttarna lite för ”internationella” i sitt ”säkerhetstänk” för min smak. Travisarna lite för öppna för nya influenser samtidigt som de gärna refererade till Sören Nordin och hans aspbarkspellets. Islandsryttarna blev sura när jag råkade kalla deras hästar för ponnyer.
Ha ha ha…vilken härlig sammanfattning!
Och vadå ”råkade kalla”- allt under 148 cm ÄR ponny, islandshäst eller ej.
Själv kallar jag hästar runt 152-155 cm för ”halv-ponnys” :)!
Hade valt att stå med hoppryttare – orädda, rider ut, inte så mycket ’ om sig och kring sig’.
Jag hade däremot valt bort den kategori som ej är uppräknad 😉
Dressyrryttare!!
MIN erfarenhet/förutfattade mening är att de är RÄDDA, rider ej ut (får inte prassla här eller hänga ett täcke där, för då blir min häst rädd),
använder graman som livboj/handbroms.
Använder 4 täcken samtidigt, vill ha skydd i hagen i tid och otid, rosa täcken osv 😉
Mer förutfattade meningar
Islandsryttare-för stora/tunga ryttare på för små hästar
Travmänniskor – kunniga och rak hästkommunikation, inget daltande
Western- de förstör väl ridbanor med sina slidestop etc? 😉
Även om jag räknar mig själv som dressyrryttare är jag benägen att instämma i det mesta vad gäller både denna kategori och övriga uppräknade.
Hoppryttare, eller westernryttare.
I vårt stall har vi idag flera westernekipage och sen är det allround ryttare med ’engelsk’ inriktning och någon skogsmulle.
Vi har väldigt kul tillsammans och rider ofta ut ihop. Har ett par tjejer som har ungefär samma inriktning som mig… Dressyr som jag gärna rider ihop med.
Vad tråkigt att läsa alla kommentarer som spyr ut fördomar och tråkigheter mot islandshästar! Jag tycker det är så synd att man ska fokusera på olikheter, kritik och fördomar när vi alla trots allt sysslar med hästar, oavsett ras.
Jag skulle dock välja att stå med bara islandshästar. Jag har ståt med allt möjligt men tycker att islandshästmänniskor har vettiga åsikter. Deras naturliga hästhållning och syn på hästar tycker jag är fantastisk. Lösdrift med hästkompisar, stora hagar och mycket ridning ute är saker som oftast är självklart för människor som sysslar med isisar.
amen!
Jag bryr mig nog mindre om kategori av utövning av motionsset och mer om bemötande emot mig/andra och djurskötseln i sig. Finns ju dåliga utövare inom alla ”sporter”, likaså utövare med dålig attityd/bemötande inom alla inriktningar.
Är ju svårare att som ryttare få sällskap ut på turer med trav-tränande hästar däremot och om de kan köras/ridas med lär de väll hålla helt annat tempo än mig… Så minst intressant därför. Men jag rider nästan bara ut själv ändå så gör inget.
/dressyrnörd som redan sneglar mot western, AR och WE en hel del
som ”hopp” själv så skulle jag dela med travfolk av samma skäl som nämnts ovan, jag respekterar deras kunnande och skulle få massa nya tips om allt gällande kyl/värme – linda – sko osv osv.
hade travstallet inte velat dela med mig så hade jag kanske valt western, ofta en sund hästhållning och jordnära attityd och bra dialog. dock jävligt otympliga sadlar och sånt så jag hade nog fått göra nåt åt alla deras pryttlar., dessutom rider de jättekonstigt, snurrar och tvärstannar så varje normal häst blir skiträdd.
akademikerna är lite skumma, en kombination av märkvärdig och förmer så de hade gått bort.
Även om vissa av oss har fällt lite halv-elaka kommentarer om ”de andra” så har i alla fall jag fått några goda skratt när jag har läst och också nickad igenkännande.
Jag tror nog att vi alla kan vara överens om att det finns ”pajaser” vilken häst-disciplin man än håller på med, liksom att det finns saker att lära av kunniga och duktiga- också oavsett disciplin.
Alla ”akademiker” skrittar inte i åratal innan de VÅGAR galoppera, alla dressyrkärringar (vinkar till mig själv) har inte tretton täcken på hästen och håller sig vettskrämt i gramanen och alla som rider islandshästar är inte 2 meter långa….typ 🙂 !
Tänkte bara informera om att AR ryttare inte galopperar för att det ligger efter piaff på deras utbildningstrappa, inte för att ryttarna skulle vara rädda (även om jag nu håller med om att det finns bra anledning att tro det om en uppsjö).
Det är meningen enligt deras utbildningsstege att de ska skritta runt i cirklar hur mkt som helst.
But WHY 🙂 ?!?!?!?
Vill man liksom inte utnyttja hästens fulla potential/ kapacitet så fort som möjligt? Och vilken kråka eller i vart fall 3-4 åring som helst KAN galoppera så varför vänta i flera år?
Nej, det övergår mitt förstånd….
Att skritta är ju den tråkigaste gångarten oavsett VAD man gör i denna gångart….
Jag är nog inte rätt person att svara på det riktigt då jag heller inte förstår tanken bakom AR-uppläget riktigt ärligt talat (det läskiga här för mig är att det AR ryttare själva säger är den stora skillnaden är just tanken bakom).
Är lite som att barn springer/går innan de har balans att stå enligt mig, dvs att man behöver även rörelse för att balansera i början innan man kan balansera sig långsamt eller stå still. Att jobba hästarna i halt (vilket man även gör om jag förstår det rätt) och att jobba de långsamt i långsamaste gångarten känns som att man gör det svårare än vad det behöver vara för djuret. För mig som halvdan långsam hobbyryttare låter det däremot som att jag kanske får mer chanser att ha alla kroppsdelar rätt.
Jag slog lite på akademiska utbildningstrappan och har väll överdrivit/skrivit lite fel, enligt denna så galopperas det innan piaff: http://www.ridkonst.nu/utbildningstrappan.html
Galoppen kommer i de flesta fall så fort hästen har styrka att utföra det, dvs lika fort som i andra discipliner. En del väljer att ta galoppen senare för att hästen kanske har svårt för det. Min ena häst kunde typ inte galoppera efter sin avelstid eftersom hon tog skada av det. Så hon har jag börjat med galoppen nu när hon ÄNTLIGEN bjuder till den efter att hon fick helt ok halvsteg. Men min andra häst som jag nyss tagit mig ann började jag galoppera efter typ.. 3-4 månader, och då utbildade jag henne helt från grunden på nytt. 🙂
Pluvinel mfl ansåg att galoppen var oviktig innan piaffen, och går man efter honom specifikt så får man ju ta en efter piaffen. Men vet nog ingen som tar det i den ordningen om hästen inte har väldigt svårt för galopp eller liknande.
När man väl utbildat sig själv så tar man upp alla gångarter typ lika fort som vem som helst eftersom man kan hjälpa hästen att utvecklas lite fortare. 🙂 Många man ser lite varstans som kallar sig akademiker är ofta väldigt gröna = går sakta, sakta framåt, haha. 🙂
Hade kunnat dela stall med alla kategorier du räknar upp.
Men däremot tycker jag det lätt kan bli problem med ponny mammor. Deras barn är oftast jättegulliga men mammorna som ska förverkliga sin egen misslyckade karriär som ryttare. Bläää
Jag tycker att det är relativt vanligt med super-tight förälder (oftast moder) + avkomma- även ganska högt upp i avkommans ålder (dvs när denna också blivit vuxen) och även om jag inte alltid FÖRSTÅR det (hade själv inte stått ut med att ha morsan hängande i hälarna konstant) så har det tack och lov sällan och aldrig utgjort något problem. Men jag kan absolut tänka mig att det skulle kunna vara ett bekymmer på olika sätt.
Don’t get me started! DETTA är den värsta kategorin! Skräckexempel tär när mammorna dessutom är okunniga och låter sina döttrar styra all hästhantering, ojojoj! // Linda
Håller helt med!
Vilket roligt kommentarsfält! Kul med olika åsikter! 😀
Jag tycker nog lite tvärtemot många andra här, för jag har stått med både hoppryttare och travtränare (dock ej samtidigt! 😀 ) och HATADE det.
Hoppryttarna för att de benämnde sig som ”elit-satsande” men allt de gjorde var att hoppa 2 dagar/v och (sken-)galoppera fort i skogen de resterande. Ibland slängdes något ”markarbete” in, vilket innebar trav och galopp på liten volt i 45 minuter. Hästarna, som var superfina egentligen, hade underhalsar som kameler och om de någon gång stannade eller rev på tävling var det fullt ös medvetslös med spöet. Sedan när de kom hem så skulle skydd och täcken och fårullsludd och back on track i mängder på innan lilla ögonstenen fick gå ut i hagen. Kan tilläggas att ryttarna var mellan 20 och 35, så inga barn direkt (tyvärr).
Travtränarna (en proffs och två amatör) hade, som många nämnt, en sund inställning till hästhantering som många av oss säkerligen skulle må bra av att anamma 😀 Dock var det mycket fula knep också, tex så blistrades alla hästar minst en gång i veckan (ofta mer) vid lunchtid och så på med tjocka lindor på det, och så stod de så i boxen till morgonen därpå. Detta pågår fortfarande öppet (var och hälsade på i mitt gamla stall i julas) trots att blistring numera ska vara förbjudet. Dessutom tränades hästar som var halta ibland (”det brukar försvinna när de får röra på sig”) och de provade ofta att starta dem trots att de var medvetna om att de inte var helt fräscha, eftersom de visste att banveterinären antingen inte ser eller ”blundar” för det mesta.
Så skulle jag välja någon av dessa kategorier (även om jag har trivts allra bäst i stall med en blandning där man kan lära sig något av alla) så får det väl bli westernryttare, helt enkelt för att jag aldrig träffat någon och därför bara kan gå på min fördom, som är att de har travtränarnas sunda hanteringstänk där trams inte tolereras, samtidigt som de är sammansvetsade med och lyhörda för hästen och dennes behov 😀
Nu var det ju över 20 år sedan jag befann mig i ”trav-världen” men jag känner även igen det du beskriver.
När pengar är inblandade på ett helt annat sätt än hos oss hobbyryttare tror jag tyvärr att risken för av-arter som de du berättar om ökar.
Det finns ju en hästägare som tränaren gärna vill behålla- ibland på hästens bekostnad så att säga….
Utav alternativen står jag helst med hoppryttare och undviker islandsryttare. Har rediga fördomar mot sistnämnda.
Jag tycker inte att det är fel att vi har luftat våra fördomar- antingen för att få dom bekräftade eller ännu hellre emotsagda av de som VET :)!
För ibland/ ofta kan man ju grunda sina åsikter på ett väldigt litet urval som kanske definitivt inte är representativt och då är det, tycker jag, bra att andra kan öppna ens ögon och tala om hur det OFTAST är i stället.
Äh det är roligt med fördomar så länge man är öppen och villig att ändra sig när man blir motbevisad. Jag älskar när fördomar gör det, då blir jag glad 😀
Om jag får välja så vill jag helst inte dela stall med någon av dessa. Tyvärr tror jag att det fungerar allra bäst när man håller sig till en typ – lika barn lika bäst… Det ÄR verkligen så att det finns många fördommar bland hästmänniskor om hur andra gör och enligt min erfarenhet så besannas de ofta;-)
Själv har jag delat stall, eller åtminstone haft i min omedelbara närhet (grannstall) alla dessa olika typer av ridning/hästhållning. Min upplevelse är att det bäddar för många konfliker och irritationsmoment när man rider/handhar hästarna så olika som man faktiskt gör.
Att rida ut med islänningar är väldigt förvirrande och att dela ridhus med westernryttare som tränar slidestop och annat är inte enklare precis. Idag har jag hästen uppstallad på en anläggning där många hoppryttare rider, och även där märker man av olikheterna. Det är helt enkelt jättesvårt att rida ihop i ridhuset! Varför? Ja, säg det, men det förvånar mig mkt för jag trodde inte man skulle märka så stor skillnad i ridningen.
Sen tycker jag ju att det är lite synd för det finns mycket att lära av de olika disciplinerna, och god hästhållning och ridning är väl alltid det oavsett vad man håller på med?! Det är ju kul när det funkar att mixa i stallet (Hej Cia!) men jag misstänker att det handlar mer om människorna som har uppstallat där, och att man helt enkelt har bestämt sig för att det ska funka. Det krävs nog också att man är väldigt öppen för hur andra gör och att man är ganska ödmjuk som person.
På vilket sätt är det FÖRVIRRANDE att rida ut med islänningar *SKRATT*? Nu blev jag riktigt nyfiken!
Annars instämmer jag till fullo; man kan lära mycket av andra bara man har en open mind och är ödmjuk.
Haha! Bäst jag förtydligar; det var RYTTARE på Islandshäst. Jo, det som var jobbigt var att de när man red ihop på grusvägarna och skulle trava så innebar det alltid att de for iväg som jehun, låg de bakom så stack de förbi och red man jämsides så skulle de alltid promt fara iväg ifrån en. Och då var det inte så att jag lusred i kort trav precis… Det blev ofta så att min häst (o andra som var med) uppfattade det som att vi skulle tävla.
Det var samma när man mötte eller blev ifattriden, det var alltid i högt tempo och våra halvblod reagerade ofta lite mysko på att det lät annorlunda när de rörde sig.
Kanske är detta inte alls typiskt för islandshästryttare men vi hade åtskilliga omkring oss under en period och allihop gjorde de väldigt likt när man var i skogen och red. Inget ont om islandhästägare alltså, utan bara hur jag upplevde det.
Förvirring ihop med islandshäst på uteritt enligt mig: jag har tre gångarter att välja på och mitt sällskap brukar också ligga i samma gångart och tempo.
Isläningarna har två gångarter till som ligger i andra tempon, tölt = mellanting mellan skritt och trav, och pass = fortare än galopp. Gör att när de byter mellan gångarter som de gärna vill rida i under turen så blir det svårt att rida ihop.
3 år försent men ville bara påpeka att många islandshästar kan komma upp i höga tempon i tölt, beroende på individ och hur den är tränad 🙂
Oj. Tja kanske trav då eftersom jag tidigare delat stall med många travmänniskor och själv har avdankade travare. En nackdel är ju dock att man inte kan fara ur tillsammans med dom för när dom joggar så får en annan fartskräck liksom. Dessutom har dom sällan hört talas om att skritta fram och av.
Trav- eller galopp utgår, mina hästar skulle vara konstant livrädda. Och jag också, som bara vill galoppera samlad galopp.
Hopp – mycket bra. De kan få hoppa mina också. Är inte så sjåpiga heller tror jag. Varken hästar elelr ryttare. Deras hästar få ju liksom HOPPA över saker till skillnad från dressyrhästarna.
Western – mysiga hästar och de har ju också dressyr som en gren. Antar att mina egna hästar skulle vänja sig bättre vid slidestops än sulkys.
Oj, så mycket fördomar det finns… Själv har jag en islänning, en helt underbar ras, sedan nio år tillbaka. Började min bana på storhäst med både dressyr och hoppning under många år men så av en slump kom jag i kontakt med islandshästar. Började rida dem mer och mer, blev medryttare och hade på foder till jag så köpte mig en egen 2005.
Tycker inte att det gör så mycket vad det är för typ av häst som står i stallet så länge man har samma syn på saker och ting, rötägg finns det inom alla kategorier. Oftast löser det ju sig av sig själv tycker jag, jag skulle aldrig ställa min häst i ett stall med små hagar där de bara får vara ute några timmar om dagen. Våra hästar går ute i stora gräshagar ca 12 timmar om dagen, ibland längre. Från april/maj – september/oktober går de ute dygnet runt. Alla som står i stallet vill samma sak och där finns både halvblod, fjording och islänningar, alltså olika inriktningar. Skulle inte orka med ett stall med mycket spring i, vill ha lugn och ro 🙂
Vet inte varför det skulle vara förvirrande att rida ut med oss? De kan skritta, trava och galoppera de med 😉 Sedan har vi ju turen att de har en till två gångarter till – tölt och pass – och de går inte av för hackor. Flyga fram i ökad tölt eller flygande pass är något alla borde få uppleva – det är livet! 😀
Hade jag inte haft en islänning hade det troligtvis stått en westernhäst i stallet, för det är mitt andra alternativ 🙂
Min lilla erfarenhet av islandsfolk är att dom har en mkt sund hästhållning.
Det har däremot oftast inte dressyrfolk, säger en dressyr ryttare!
Den enda kategorin som sällan tillför något positivt är än en gång hysteriska ponnymammor.
Oj, oj så många åsikter! Jag tror inte jag skulle pasa såbra in varken i ett trav- eller galoppstall då jag är alldeles för mesig. Hoppryttare tycker jag också är ett kaxigt släkte, men å andra sidan skulle kanske någon vilja hoppa min häst då 😉 Western har ju flera olika inriktningar, de där som rider mönster och sådant skulle jag nog kunna samsas med. Vissa islandsryttare rider mycket dressyr, trot eller ej ,så det kanske vore något.