På jobbet gjorde vi för några år sedan ett personlighetstest (Meyer-Briggs) som jag tyckte var väldigt intressant.
Det handlade bland annat om hur olika arbetstagare agerar då de ställs inför en ny arbetsuppgift för där är man ju (så klart) olika.
I min arbetsgrupp visade sig majoriteten tillhöra dom som liksom ville rusa iväg och påbörja arbetsuppgiften innan de ens hade hört färdigt vad uppdraget egentligen bestod i medan jag var i princip den enda som försökte ”bromsa gruppen” genom att hävda att vi var tvungna att verkligen sätta oss in i alla aspekter av problemet innan vi for iväg som yra höns.
Jag är inte alls förvånad över utgången av testet- jag har alltid varit, om inte en bakåtsträvare så i varje fall inte den som går i täten när något nytt ska introduceras- på gott och ont.
För tänker man inte igenom saker utan bara far iväg så blir det inte så bra alla gånger men om ingen gjorde dessa försök skulle ju allting stagnera.
Och själv brukar jag, när jag väl genomfört en förändring nästan alltid tycka att den är till det bättre à la ”varför gjorde jag inte detta TIDIGARE”.
Intressant dock tycker jag är att medan jag i vardagen är mer ”laid back” så är jag ett under av ”snabb-agerare” i kriser- min hjärna arbetar i höghastighet och DÅ jäklar…då går det undan.
Minns då min häst Décima fick kolik och jag körde upp henne till Helsingborg där hon buköppnades.
Det var ett under av effektivt agerande!
Jag upptäckte att hästen hade ont i magen då jag skulle släppa ut henne i hagen, ringde till djursjukhuset redan medan jag stod på gräset utanför, tog in hästen i stallet, kopplade på släpet, körde och var framme i Helsingborg typ inom loppet av en timme.
En av de värsta timmarna i mitt liv ska sägas; transporten wobblade omkring på motorvägen eftersom Décima sparkade så häftigt att jag på fullt allvar trodde att hon skulle slå sig ut men jag bara bet ihop och gjorde som min vän Ann skrev i ett sms medan jag satt i bilen ”kör så fort du bara vågar”.
Då var jag verkligen glad över att ha en lättlastad häst och egen bil och transport (samt nära till ett djursjukhus så klart)- skulle jag väntat på att någon skulle komma och hjälpa mig vet jag inte hur det hade slutat.
Och samma sak när Soya fick sitt första epilepsi-anfall; hon hann inte mer än komma till sans förrän jag bar ut henne i bilen, hoppade (barfota) in i ett par stövlar och körde det fortaste jag vågade på snöiga vägar till ett annat djursjukhus.
Vi var framme 20 minuter efter anfallet och i just detta fallet hjälpte det inte hur fort jag än hade kört för anfallet var över och kom inte tillbaka men eftersom detta var första gången visste jag inte ens vad det VAR och trodde att Soya kanske skulle dö för mig.
Ja, så beter jag mig alltså i nödsituationer och jag vet att jag skulle göra exakt samma sak om det gällde någon annans djur.
Så jag är nog bra att ha till hands OM något akut och skrämmande skulle hända- jag tappar absolut inte fattningen och agerar som sagt utan att tveka.
Men så fungerar ju inte alla- en del får panik, blir helt stirriga och nästan okontaktbara, någon kanske blir som paralyserad och kan inte tänka klart.
Har ni haft möjlighet att ta reda på hur NI agerar och i vilka sammanhang har detta skett?
Jag är som dina arbetskamrater, rusar iväg innan jag fått all info fast det spelar ingen roll om jag får all info, det blir bara en röra i huvudet på mig och jag är van att reda ut den där röran så smångingom. Jag brukar lyckas med det. Men när det krisar sig så verkar jag vara helt rörfri. DÅ fungerar hjärnan kristallklart. Har varit i en del pressade situationer i livet och förundras över jag som är världens mest flamsiga och förvirrade person kan bli så ”ordentlig”.
Jag arbetar också inom kommunen och har gjort samma test. Kommer det en god idé så ”rusar jag på” och har sett till så jag arbetar med sådana som du. 🙂 eftertänksamma personer berikar min dag och ofta är det likadant omvänt, jag kan få dom att ”ta ett beslut”. Tyvärr måste jag säga att jag också upplevt en del kristillfälle i livet och då fungerar jag som du. Jag ”stänger av” känslomässigt och bara agerar. Efteråt har jag undrat hur jag kunde/orkade? Jag tycker också det är en styrka ATT jag vet hur jag reagerar/agerar, det har absolut gjort att jag känner mig tryggare i mig själv.
Instämmer i att det är bra att veta hur man kommer att reagera/ agera- det är en trygghet även för mig som ibland VET att jag omges av helt handlingsförlamade personer så DOM kan jag i alla fall inte förlita mig till….
Jag rusar nog ofta på men är också eftertänksam, beror nog på vad det gäller för nåt. I akutsituationer har jag upptäckt att om jag är den med mest koll på läget så blir jag väldigt praktisk och effektiv men om någon annan visar sig mer handlingskraftig så kan jag bli lite avstängd. T ex när min dotter var 14 månader och hade ramlat och slagit upp ögonbrynet. Jag kom in i rummet och hela hennes ansikte var blodigt och jag såg inte ens vart blodet kom ifrån, en annan mamma hämtade handdukar snabbt som f-n och jag tog dottern i knäet och bara höll om henne – jag var helt vit i ansiktet – medan mamman fixade med allt runt omkring. Hon hjälpte mig t o m på med kläderna så vi bara kunde sätta oss i bilen när min man hämtade oss.
Nu var det absolut ingen fara, hon fick tejpas ihop på akuten men det var läskigt att jag blev så apatisk. Men i liknande situationer har jag själv varit den handlingskraftiga så jag har förstått hur det hänger ihop för mig nu. Ungefär som med min spindel-”skräck”, är den någon räddare än mig med så blir jag mycket modigare 😀
Ungefär så där är jag också, är jag ensam eller om alla andra blir hysteriska så blir jag kall och tar tag i saker, men finns det någon annan på plats som ”agerar chef” så blir jag rätt passiv och väntar på order.
Jag tror jag handlar ganska rationellt & bra så länge det handlar om personer utanför min familj om t.ex. en olycka händer. MEN jag fungerar i stort sett inte alls då det händer mina barn något! Då blir jag för känslomässigt involverad och fungerar sämre! :-/
Jag har tyvärr haft förmånen att testa mig flertalet gånger på akutsituationer gällande både djur och folk, Jag går in i någon metodisk och saklig lite konkret trans nästan. Väldigt effektivt hittills men kanske har en baksida eftersom man då även kan utsätta sig själv och den drabbade för skada eller olycka.
När det gäller förnyelser och projekt välkomnar jag nytt alltid, men det är inte samma som att jag rusar iväg in i det. Jag har nog en förmåga att ställa mig lite utanför mig själv och vara objektiv och analytisk innan jag tar ställning.
Erfarenheten har lärt mig att många glada energiknippens planer brukar haverera eller ha en mörk baksida som kryper fram med tiden.
När vi gjorde testet nämndes en personlighetstyp som benämndes ”tomte-bloss”.
Detta är personer som agerar just som ett tomtebloss: de flammar upp (blir jätteintresserade) men tappar sedan intresset lika snabbt som ett tomtebloss slocknar medan kanske omgivningen fortfarande är ”på banan” och tror att intresse kvarstår.