Dagens (humörs)fråga

Man (läs: jag) tycker att jag borde ha vant mig vid att djuren kan bli sjuka efter att ha ägt flera både hundar och hästar de senaste 25 åren och visst är jag van men tyvärr långt ifrån härdad.

Jag blir lika förtvivlad varje gång och verkligen deppig- fick jag välja skulle jag sövas ner under de veckor det tar för djuret att bli frisk och sedan kunde man väcka upp mig igen.

Jag önskar verkligen att jag kunde ta liiite mer ”lättvindigt” på hältor tex- det ska ändå mycket till för att det tex ska sluta som med Kreon.

Men nej, jag blir som sagt jättedeppig och gläds inte åt något och märker också att min tolerans för allt möjligt blir klart påverkad i dessa lägen.

Så dagens fråga till er är om ni känner igen?

Blir ni lika påverkade och om inte- vad beror det på tror ni? Har ni några bra strategier för att man inte ska bli så deppig?

16 kommentarer Skriv kommentar

  1. Anna

    Känner igen mig. Måste ändå säga att jag blivit bättre. Med min förra häst rasade världen för minsta små sår. Sen hade han några större skador och en mycket märklig sjukdomshistoria innan jag slutligen tog bort honom. Efter det har jag ändå fått lite perspektiv på dr

    Svara
    • Anna

      Nu tryckte jag iväg för snabbt. Har fått perspektiv på det hela men just hälta hade min värld också rasat av.
      Håller tummarna för vicke!!

      Svara
  2. Hedwiginnan

    Absolut. Jag blir väldigt påverkad när det är något med Heddan. Det kan räcka med att hon krånglar i ridningen.
    Denna vecka har vi tex ägnat åt att tjura ihop en hel del genom att springa baklänges och kasta sig runt när jag velat korta upp henne.
    Det handlar förmodligen om något av följande: ev brunst, fällning, träningsvärk/mjölksyra eftersom hon är superfin mellan raseriutbrotten. Jag har ju stött på detta ett antal gånger förrut och det brukar ge med sig efter några dagar.

    Just idag ska jag dock träna för Per Sandgaard så det känns inte så jättekul om hon även idag har tänkt ägna sig åt ”om du tar i den tygeln tänker jag resa mig o kasta av dig o galoppera ut härifrån” Vi får se..hon kan lika gärna vara kanonfin..om inte så kanske han kan komma med några bra, konkreta tips! 😀

    Svara
  3. G

    O ja, det känns igen mycket väl. Tricket är kanske att ha så mycket att göra att man får se det som en välförtjänt egen vila och möjlighet att lägga tiden på annat när man ändå inte kan rida. När S var skadad i höstas så kunde jag t ex lägga mer fokus på vår nyinköpta ponny.

    Svara
  4. Eva i Lux

    Jag är väldigt luttrad vad gäller hältor pga Calvins problem. Tar varje dag han är ohalt som en dyrbar gåva! Han blir halt ett par gånger om året och hittills (ta-i-trä) har det räckt med att jag hämtat anti-inflammation medicin hos min veterinär, givit 4-5 dagar utan arbete och sen har han varit bra. Men så vet jag ju också mer eller mindre precis vad hans problem är, så det går inte att jämföra med din nuvarande situation.

    En sak som är annorlunda för mig/oss här, är att man alltid kan få antingen sin veterinär att komma samma dag, eller åka till lämplig klinik utan att behöva vänta och därmed våndas.

    Sen är jag av naturen också en positiv människa och fatalist, så nej, jag blir inte helt förstörd under en konvalescens.

    Men jag tror själv jag skulle bli rätt otålig om jag måste vänta flera dagar på en undersökning/diagnos.

    Kan tyvärr inte ge dig några tips alltså. Men tummarna håller jag förstås.

    Svara
  5. Kristina

    Jag har stora problem med att hålla humöret uppe, men tror också att det har mycket att göra med hur livet i övrigt ser ut och vilka erfarenheter man har. Jag har tidigare varit mkt lyckligt lottad med mina hästar, den jag hade längst och tävlade mest med gick 8 säsonger på raken och tävlade i både dressyr (tom MsvA) och hoppning (lägre nivåer) och var halt en gång under denna tid. Det gick dessutom snabbt över. De senaste två hästarna har bara varit elände, min förra fick jag ta bort pga allt för stora skador, saker han haft under lång tid – långt innan jag köpte honom – men som jag inte visste om. När min nuvarande häst blir skadad – vilket han tycks bli hela tiden – går jag ner i depressioner och ser allt i svart. Trots att, som du skriver, det ska mycket till för att det ska sluta så illa som för den förra. När man haft en lång skadefri period blir det så mycket lättare att hantera motgångarna. Hästlivet ska ju vara en källa till återhämtning, och när även det blir energikrävande så är det lätt att man blir trött och uppgiven.

    Svara
  6. Titti

    Det är klart att det påverkar en VÄLDIGT mycket! Jag brukar låta mig vältra i det ett tag och tycka riktigt synd om mig själv och tänka de värsta tankar, sedan är det dags att släppa det. Det är ju ändå inget man kan göra åt det förutom att kolla upp, vänta och se. Sedan försöker jag tänka att det inte är lönt att lägga energi på att fundera så mycket på det, utan bara låta tiden ha sin gång! Inte lätt men det funkar hyfsat tycker jag! Jag föröker även hitta någon annan häst att rida och lägga mitt fokus där i stället då blir det lättare tycker jag.

    Svara
  7. Emilia

    Royal drabbades av en akut ögoninflamtaion för drygt en månad sedan och det tog all min kraft några dagar. Han blev först bättre efter fyra veckor och då rullade han fast i boxen och blev tjock i ena bakbenet som tur var inte halt och det släppte efter två dagar så han var nog bara blåslagen. Men visst blir det mörkt sådana dagar. Jag grävner ner mig extraa mycket i jobb då. 🙂

    Svara
  8. Kristina

    jag inser att mitt inlägg ovan blev väldigt mörkt. Förmodligen för att jag just nu är inne i en period av oro osv och har utvecklat en mycket pessimistisk sida hos mig själv. Men det intressanta är att jag alltid ser ljust på andra hästars skador, och tror verkligen stenhårt på det – ”det är klart att han/hon blir bra osv, sånt där har man ju sett massor av gånger”. Så var jag oftare tidigare när det gällde mina egna – just för att det hände så sällan och det alltid blev bra med litet vård och vila. Att det skulle sluta illa fanns helt enkelt inte i mitt huvud. ”Kroppen läker ju sig själv bara man inte stressar på” ungefär. När jag försöker muntra upp mig nuförtiden så tänker jag på hur jag är när det gäller mig själv, om jag får ont i knät eller vrickar foten så tror jag ju inte att jag aldrig mer kan gå eller springa igen. Jag tränar själv rätt mycket i perioder och då kan man ju då och då få ont, ibland jätteont, någonstans, men 9 gånger av 10 är det ju väldigt snabbt övergående. Och även hästar kan ju faktiskt kliva litet snett eller slå sig litet så att det gör ont en liten stund eller i några dagar, och sedan blir det bra. Just nu försöker jag använda hästens konvalescenttid till att göra saker jag inte har tålamod eller tid till annars. Nu får jag ju skritta uppsuttet och jag försöker då roa mig med att rida väldigt precist på olika sätt, följa ”Kyras ABC” och andra övningar som förbättrar kommunikation och kontakt. Det går ju att göra också när man tömkör eller hanterar från marken.

    Svara
  9. Anna-Karin Eng

    Jag deppar också ihop totalt när det är något med hästen. Har lite för mycket fantasi också tyvärr.

    Svara
  10. Birgitta

    Det är faktiskt skönt att läsa att jag inte är ensam för jag skäms nästan ibland över att jag är så ”hysterisk”.

    Herregud….jag är snart 50 och att tjura och gråta som ett barn…..

    I ett större perspektiv är det ju verkligen ”dagens I-landsproblem” med en halt häst men så tänker man ju så klart inte när man själv är drabbad.

    Svara
  11. rackemarie

    Men självklart att det är jättejobbigt om hästen är i olag! Så stor plats som de tar i våra liv vore det konstigt om vi inte blev påverkade. Mitt välmående är oerhört förknippat med min häst och ridningen. Det halvåret Gold var skröplig och som gjorde att hon sedemera fick vandra vidare var INTE kul. Tyvärr är jag lite av katastroftänkare och kan komma på mig själv med att nästan gå och vänta på nästa motgång när det går bra. Dumt!

    Hoppas att det går bra med Vicke förstås!

    Svara
    • Birgitta

      Katastrof-tänkare- oj, vad jag känner igen mig!

      Visst glädjer jag mig OERHÖRT när det går bra men jag gör det tämligen ”i det tysta” och basunerar mycket sällan ut det rejält IRL, möjligen på bloggen men inte heller där så mycket som jag egentligen skulle vilja om jag inte var rädd för att det dels skulle betraktas som väldigt skrytigt och dels ”straffa sig”.

      Och hur glad jag än är så har jag ändå alltid i bakhuvudet att lyckan kan vända snabbt.

      Svara
  12. Madeleine

    En hälta som kommer plötsligt brukar jag inte oroa mig speciellt för. Brukar ge den 5-7 dagar för att läka själv. Det är så lätt att dom slår sig lite, i boxen, hagen eller vid ridning.
    Men om hästen får ont och jag vet att det finns en sjukdomshistoria blir jag sjukt orolig.
    Min häst har haft problem med ryggen. Men peppar peppar hållt sig bra nu ganska länge.
    Skulle han visa symptom igen tror jag att jag brutit ihop.
    Lycka till Birgitta, jag håller tummarna.

    Svara
  13. silverbjälke

    Både och är min känsla, Jag daltar pysslar ringer runt och trippelkollar allt men sen släpper jag oron om jag ens hade en oro från början. Jag litar blint på att ”min” veterinär och de olika behandlare som finns i bakgrunden fixar det. Jag blir mest förtvivlad för att jag tycker synd om hästen om den har ont och jag blir skitbesviken för att planeringen skitit sig och man får börja om. Som tur är har vi så förbannat många hästar så det påverkar inte ridning, träning eller tävling mer än på just den hästen.

    Vad som är märkligt är att jag blir förtvivlad av oro om det händer hunden något men litar på dem som kan när det gäller hästar???

    Svara
    • Birgitta

      Tja, så märkligt är det kanske inte?

      Dels har du som du själv skriver flera hästar att fördela dina gracer på och dels så brukar man (väl?) stå sin hund ännu närmare än hästen?

      Svara

Skriv en kommentar till Emilia

XHTML: You can use these tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>